Davids skrivarkiv

Recension kopierad från http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=39470&ID=

Läst första gången höst 2006. Recenserad sommar 2007.

---

Från baksidetexten:

Här går [Dostojevskij] för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt - och skyldighet - att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.

----

Inför kursen i 1800-talets litteratur hade nästan alla i min klass passat på att läsa Brott och straff i förväg. Lite snopna blev vi då när vi fick schemat och det istället för Brott och Straff (1866) stod att vi skulle läsa Anteckningar från källarhålet (1864) av Dostojevskij. Suck, en ny tegelstensroman, tänkte man kanske då. Men så var inte fallet. Flera lärare på vår institution väljer att använda Källarhålet som diskussionsunderlag när Dostojevskij behandlas just för att den är betydligt kortare än hans andra mer kända romaner samtidigt som den också innehåller det mesta som karakteriserar honom. Här representeras till exempel typiska drag i hans berättarteknik och hans ideologiska ståndpunkt väl.
Man kan med anledning av det mena att den är kort och koncentrerad, men samtidigt är den väldigt babblig och okoncentrerad. För det mesta som går att säga om den här boken kan man lika väl hävda motsatsen. Du kan uppfatta den som komplicerad och djupsinnig eller barnslig och enkel, tungläst eller lättläst, allvarlig och seriös eller flummig och oseriös. Du kan uppfatta huvudpersonen som fantasifull och rolig eller djupt tragisk och olycklig. Själv skulle han antagligen inte acceptera varken det ena eller andra eller något annat heller. Jag läste större delen av boken med ett leende, men jag har hört andra som inte alls ser någon komisk aspekt i den och bara tycker den är tragisk och deprimerande.

Speciellt högt spänningsvärde har den inte, men rent idémässigt är det kanske den mest inspirerande bok jag någonsin har läst. Och då syftar jag inte främst till argumenten och de faktiska idéerna som han uttrycker i boken, utan hela upplevelsen av hur han framställer sina tankar och sin berättelse.

En ytterligare intressant aspekt är att flera menar att Dostojevskij berättar sin egen historia här, att huvudpersonen, bokens namnlösa berättare, är Dostojevskij själv. Jag tycker om den tanken, men det förutsätter att han ljuger en hel massa om det mesta, att i stort sätt alla faktiska händelser i boken är påhittade. Egentligen vet jag inte om jag är speciellt förtjust i Dostojevskij som person. Han är inte som mig, och inte som jag skulle vilja vara. Men jag tycker det är något spännande och inspirerande över honom och hans stil.

En del samlade citat från boken:

Angående det han argumenterat för och vad han kommit fram till:

Jag svär att jag inte tror på ett enda ord, inte en minsta stavelse av allt det jag rafsat ihop! Det är klart att jag kanske egentligen tror på det, men samtidigt, jag vet inte varför, känner jag, misstänker jag att jag ljuger som en borstbindare.

Angående hans dagdrömmerier:

Jag var känd poet och kammarherre och var ständigt förälskad. Jag fick plötsligt oräkneliga miljoner och offrade dem genast för människosläktet, samtidigt som jag inför allt folket bekände min uselhet[...]. Alla rördes till tårar och kysste mig (vad skulle de annars vara för träbockar!) och jag gick barfota och hungrig ut att predika nya idéer och att besegra reaktionärerna vid Austerlitz.

När han i ett brev ursäktar och förklarar varför han och betett sig oförskämt på en restaurang:

Än idag minns jag med beundran den sant gentlemannamässiga, vänliga och öppenhjärtliga tonen i mitt brev. [...] Jag var alldeles särskilt nöjd med den "lätta ton", ja, nästan nonchalans (fast helt inom gränserna för det passande) som min penna plötsligt presterade och som bättre än all världens argument omedelbart lät dem förstå att jag betraktade "de där obehagligheterna i går" med ganska stort överseende; jag var ingalunda, på intet sätt, alls icke så förkrossad som herrarna förmodligen antog, utan såg tvärtom saken så som det anstår en gentleman med lugn självrespekt.

Om det han skrivit:

[N]i tror väl ändå inte att jag skäms över det här[...]? [M]en ni har rätt, förresten, det är både smaklöst och tarvligt. Det mest smaklösa av allt är dock att jag nu börjat rättfärdiga mig inför er. Och om möjligt ännu smaklösare är det att jag kommenterar det så här. Men nu får det räcka, annars tar det aldrig slut, det ena blir bara smaklösare än det andra...

Här är en länk till min C-uppsats om Anteckningar från källarhålet:

http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/c-uppsats-dostojevskij.pdf