En text rörande vad och varför
Daterat september 2007
-----
Se, människor lever enkla och enfaldiga liv! De tror på lyckan säger de. Lever människan för lyckan? Nej, människan har aldrig levt för lyckan. Det är bara vissa människor som inbillar sig det. Allting vi gör det är för att det ska uppfylla något syfte, och det där med lycka är något meningslöst. Jag menar, vad ska lycka vara bra för? När lyckan kommer, det är ju då filmen tar slut, och alla går hem!
'Vad annars än lyckan' frågar ni, 'skönheten eller kärleken eller sanningen kanske?' Nej, ingetdera svarar jag. Människan vill inte spela ett one-player-game utan motståndare. Hon vill inte stanna i sin borg, samla guld och i trygghet levla upp, och om hon vill det är det bara för att då kan hon samla trupper och sen ge sig ut på äventyr. För hon vill ut på äventyr, ut och kämpa, det är vad som känns meningsfullt! Hon vill stå upp, offra sig och kämpa mot allt som är ont. 'Så varje människa vill maximera det goda, alltid göra sitt bästa för det allmännas bästa?' frågar ni. 'Ptja, varför inte?' svarar jag då. Nietzsche skrev så här: "när jag ser på människorna, så finner jag dem alltid, samt och synnerligen, sysselsatta med en enda uppgift: att göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd."
Det menar han är vår starkaste instinkt, eftersom det är vår arts väsen. Antagligen hade han läst Darwin och sen fått ett och annat om bakfoten. Dagens zoologer eller evolutionsbiologer skulle skratta högt åt sådana påståenden och istället säga att vad vi lever för är att maximera spridningen av våra gener. Och hos större delen av världens befolkning har vi bara en försumbar del av våra gener, därför är inte arten som helhet intressant för någon enskild individ. Fast förresten skulle de inte säga så heller. De skulle titta på oss med en viktig min och säga att det inte är frågan om gener, för inom varje gen finns det också flera delar som motarbetar varandra osv osv osv. Det där med evolution, ja. Jag har gjort halvhjärtade försök av att komma underfund om hur kvinnan fungerar med hjälp av evolutionsteorin, men jag har inte kommit fram till någonting. Nåväl.
Om ni nu trots mina utläggningar envisas med att säga att meningen med livet ändå är lycka, så ska jag inte invända, för jag kan verkligen inte komma på något mer meningsfullt... Men de där lyckoresonemangen som jag hört ett otal gånger tråkar ut mig. De som debatterar lycka eller inte lycka tycks hela tiden blanda ihop a-priori-anspråk, rent definitionsmässiga anspråk alltså, med anspråk utifrån levnadserfarenheter som handlar om vad man väljer och prioriterar i olika faktiska situationer. Ett skäl till att lycka är så populärt, säger jag, är för att om man är lycklig kommer man antagligen att lyckas, och viljan att lyckas med saker är djupt rotad hos oss människor. Gång på gång kommer den lycklige triumfera och den olycklige kommer att känna sig avundsjuk. Och den lycklige kommer till stor del vara lycklig för att den gottar sig åt att den är mer lyckad än den olycklige.
Men som jag beskriver nu är lyckan i mångt och mycket ett medel, precis som att sanning/kunskap är ett medel, skönhet och kärlek är medel, det ger och visar ens potential, ens lägesenergi och ger en popularitet. Att vilja ha potential, kan man nog se som synonymt med vilja till makt, och det var väl vad Nietzsche menade livet går ut på. Men han resonerade nog inte som mig, och det var förresten detsamma. De där resonemangen kan vi fortsätta att vränga hit och dit, fast om vi verkligen vill ha ett logiskt och rationellt svar på frågan om vad vi lever för, kommer vi nog inte närmare än vad de självgoda evolutionsbiologerna har att säga. Men lyckligtvis är det inte ett sådant svar som är vårt mål nu. Det är bara ett av många perspektiv.
Jag har läst Tove Jansson idag och hon ställde sig frågan "vad är det viktigaste?" och "vad går det ut på?". Nej, det är inte lyckan! menade hon liksom indignerat. Hon undrade om det är kärleken, eller jobbet d.v.s. konsten för henne. Mitt under andra världskriget skrev hon ett brev till en vän och undrade om det är kärleken eller jobbet. Sen sa hon vad hon lärt sig av Samuli: "om att stå för sin idé, sin uppgift, att lita och tro på och aldrig ge efter. Släpp aldrig grundidén, [...] det är det enda som är verkligt farligt."
Det är något romantiskt och vackert i de där sista orden. Men vi ska inte låta oss bli lurade så lätt. Det luriga med många kloka visdomsord är att de är så insiktsfulla och betryggande att man blir benägen att anta dem som helsanningar när de bara är halvsanningar. Det låter till exempel väldigt förnuftigt att man inte borde tro på några helsanningar i fråga om levnadsråd, men det kan knappast vara något levnadsråd som man borde anta som en helsanning det heller.
Det där om att vi kan välja att leva för bara en sak tror jag förresten inte på. Om det skulle vara så enkelt skulle vi väl inte hålla på att krumbukta oss så här. Det som Tove skriver om förutsätter också att vi har val. Det förutsätter förstås en fri vilja. Fri vilja och ingen vilja alls är två olika perspektiv, och jag tycker vi kan anta bådadera. Det är förstås nonsens, men vi antar det inte heller för att fastslå sanningen. Fri vilja, eller vilja över huvud taget, förefaller mig som något fullkomligt absurdt, men jag vill inte begränsa min känsla av frihet och valmöjligheter för det. Andra menar dock att det är något ännu mer absurdt i att vi inte skulle ha någon fri vilja, men de ska inte heller hindra mig från att tänka att jag är en varelse som helt fungerar enligt principen om orsak och verkan när jag känner för det. Jag vill kunna se mig som en människa med val och möjligheter, samtidigt som jag är en ekvation att lösas. Varför spekulera hit och dit när man kan helgardera?
Alltså, att vissa lever för lycka, andra för skönhet, tredje för kärlek, fjärde för sanning, femte för det allmänna goda, sjätte för äventyret och sjunde bara för att manifestera sin frihet och obestämbarhet det är nonsens. Vi är ju alla precis lika oavsett vad en får för sig. Människor vill gärna se vad som skiljer dem från andra människor och därför gör de en massa tester och kommer fram till det ena och det andra. "Sådan här är jag", säger de då, och tror då att de skiljer sig från andra och blir därför nöjd. De är grubblare, eller barnslig, eller tvivlare, eller feg, eller vetgirig eller intellektuell eller pessimistisk eller whatever, så tror de liksom att de begränsat sig till att vara den egenskapen. Men det har de inte. De har fortfarande motsatsen till vad de anser sig vara kvar inom sig envist bultande på dörren till hjärtat. De är fortfarande precis som oss andra. Inte riktigt som oss förstås. Nej, det måste tillstås. Människor kan vara så olika varandra också, det är underligt det där. Men jag tycker också om att identifiera mig i andra människor. Först när en konstaterat att en är likadan, kan den med övertygelse och äkthet känna inom sig att den är totalt annorlunda. Så är det. Innan kommer man inbilla sig att man inte är som andra människor, medan man helt omedvetet tvivlar på sig själv och mår dåligt över det.
Jag tycker inte att vi ska låta dem begränsa oss så enkelt. Bara för att man kallar sig filosof och att man intresserar sig för filosofi har andra redan antagit ett hundra saker om en. Att man till exempel ska vara intresserad av diskussioner om Gud, fri vilja, moral, oändligheten osv, och att man söker "sanning" i sådana frågor. Att man har idolbilder av Sokrates, Immanuel Kant och Dalai Lama hängandes på väggen hemma. Att man åtminstone till viss mån delar samma ideal om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Vissa förväntar sig kanske att man sätter ett heligt värde vid att vara rationell, ärlig, konsekvent och logiskt följbar, och att man ska tycka att det är de viktigaste egenskaperna hos en filosof. Men när jag säger att jag är filosof vill jag inte att ni ska förvänta er att jag ska bete mig på ett visst sätt. Jag vill inte begränsa mig till det.
Ett annat perspektiv ger Jostein Gaarder som beskriver filosofen som som jokern i en kortlek. Och jokern kan vara vad som helst, låg som hög, mörk som ljus, klöver två likväl som hjärter ess. Jokern är helt enkelt frigjord. Men jag menar inte att vi ska vara några jokrar, jag menar inte att vi ska vara några jokrar mer än det behagar oss. Jag tror gärna på det där med grundidé, det känns tryggt och inspirerande.
-----
Se, människor lever enkla och enfaldiga liv! De tror på lyckan säger de. Lever människan för lyckan? Nej, människan har aldrig levt för lyckan. Det är bara vissa människor som inbillar sig det. Allting vi gör det är för att det ska uppfylla något syfte, och det där med lycka är något meningslöst. Jag menar, vad ska lycka vara bra för? När lyckan kommer, det är ju då filmen tar slut, och alla går hem!
'Vad annars än lyckan' frågar ni, 'skönheten eller kärleken eller sanningen kanske?' Nej, ingetdera svarar jag. Människan vill inte spela ett one-player-game utan motståndare. Hon vill inte stanna i sin borg, samla guld och i trygghet levla upp, och om hon vill det är det bara för att då kan hon samla trupper och sen ge sig ut på äventyr. För hon vill ut på äventyr, ut och kämpa, det är vad som känns meningsfullt! Hon vill stå upp, offra sig och kämpa mot allt som är ont. 'Så varje människa vill maximera det goda, alltid göra sitt bästa för det allmännas bästa?' frågar ni. 'Ptja, varför inte?' svarar jag då. Nietzsche skrev så här: "när jag ser på människorna, så finner jag dem alltid, samt och synnerligen, sysselsatta med en enda uppgift: att göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd."
Det menar han är vår starkaste instinkt, eftersom det är vår arts väsen. Antagligen hade han läst Darwin och sen fått ett och annat om bakfoten. Dagens zoologer eller evolutionsbiologer skulle skratta högt åt sådana påståenden och istället säga att vad vi lever för är att maximera spridningen av våra gener. Och hos större delen av världens befolkning har vi bara en försumbar del av våra gener, därför är inte arten som helhet intressant för någon enskild individ. Fast förresten skulle de inte säga så heller. De skulle titta på oss med en viktig min och säga att det inte är frågan om gener, för inom varje gen finns det också flera delar som motarbetar varandra osv osv osv. Det där med evolution, ja. Jag har gjort halvhjärtade försök av att komma underfund om hur kvinnan fungerar med hjälp av evolutionsteorin, men jag har inte kommit fram till någonting. Nåväl.
Om ni nu trots mina utläggningar envisas med att säga att meningen med livet ändå är lycka, så ska jag inte invända, för jag kan verkligen inte komma på något mer meningsfullt... Men de där lyckoresonemangen som jag hört ett otal gånger tråkar ut mig. De som debatterar lycka eller inte lycka tycks hela tiden blanda ihop a-priori-anspråk, rent definitionsmässiga anspråk alltså, med anspråk utifrån levnadserfarenheter som handlar om vad man väljer och prioriterar i olika faktiska situationer. Ett skäl till att lycka är så populärt, säger jag, är för att om man är lycklig kommer man antagligen att lyckas, och viljan att lyckas med saker är djupt rotad hos oss människor. Gång på gång kommer den lycklige triumfera och den olycklige kommer att känna sig avundsjuk. Och den lycklige kommer till stor del vara lycklig för att den gottar sig åt att den är mer lyckad än den olycklige.
Men som jag beskriver nu är lyckan i mångt och mycket ett medel, precis som att sanning/kunskap är ett medel, skönhet och kärlek är medel, det ger och visar ens potential, ens lägesenergi och ger en popularitet. Att vilja ha potential, kan man nog se som synonymt med vilja till makt, och det var väl vad Nietzsche menade livet går ut på. Men han resonerade nog inte som mig, och det var förresten detsamma. De där resonemangen kan vi fortsätta att vränga hit och dit, fast om vi verkligen vill ha ett logiskt och rationellt svar på frågan om vad vi lever för, kommer vi nog inte närmare än vad de självgoda evolutionsbiologerna har att säga. Men lyckligtvis är det inte ett sådant svar som är vårt mål nu. Det är bara ett av många perspektiv.
Jag har läst Tove Jansson idag och hon ställde sig frågan "vad är det viktigaste?" och "vad går det ut på?". Nej, det är inte lyckan! menade hon liksom indignerat. Hon undrade om det är kärleken, eller jobbet d.v.s. konsten för henne. Mitt under andra världskriget skrev hon ett brev till en vän och undrade om det är kärleken eller jobbet. Sen sa hon vad hon lärt sig av Samuli: "om att stå för sin idé, sin uppgift, att lita och tro på och aldrig ge efter. Släpp aldrig grundidén, [...] det är det enda som är verkligt farligt."
Det är något romantiskt och vackert i de där sista orden. Men vi ska inte låta oss bli lurade så lätt. Det luriga med många kloka visdomsord är att de är så insiktsfulla och betryggande att man blir benägen att anta dem som helsanningar när de bara är halvsanningar. Det låter till exempel väldigt förnuftigt att man inte borde tro på några helsanningar i fråga om levnadsråd, men det kan knappast vara något levnadsråd som man borde anta som en helsanning det heller.
Det där om att vi kan välja att leva för bara en sak tror jag förresten inte på. Om det skulle vara så enkelt skulle vi väl inte hålla på att krumbukta oss så här. Det som Tove skriver om förutsätter också att vi har val. Det förutsätter förstås en fri vilja. Fri vilja och ingen vilja alls är två olika perspektiv, och jag tycker vi kan anta bådadera. Det är förstås nonsens, men vi antar det inte heller för att fastslå sanningen. Fri vilja, eller vilja över huvud taget, förefaller mig som något fullkomligt absurdt, men jag vill inte begränsa min känsla av frihet och valmöjligheter för det. Andra menar dock att det är något ännu mer absurdt i att vi inte skulle ha någon fri vilja, men de ska inte heller hindra mig från att tänka att jag är en varelse som helt fungerar enligt principen om orsak och verkan när jag känner för det. Jag vill kunna se mig som en människa med val och möjligheter, samtidigt som jag är en ekvation att lösas. Varför spekulera hit och dit när man kan helgardera?
Alltså, att vissa lever för lycka, andra för skönhet, tredje för kärlek, fjärde för sanning, femte för det allmänna goda, sjätte för äventyret och sjunde bara för att manifestera sin frihet och obestämbarhet det är nonsens. Vi är ju alla precis lika oavsett vad en får för sig. Människor vill gärna se vad som skiljer dem från andra människor och därför gör de en massa tester och kommer fram till det ena och det andra. "Sådan här är jag", säger de då, och tror då att de skiljer sig från andra och blir därför nöjd. De är grubblare, eller barnslig, eller tvivlare, eller feg, eller vetgirig eller intellektuell eller pessimistisk eller whatever, så tror de liksom att de begränsat sig till att vara den egenskapen. Men det har de inte. De har fortfarande motsatsen till vad de anser sig vara kvar inom sig envist bultande på dörren till hjärtat. De är fortfarande precis som oss andra. Inte riktigt som oss förstås. Nej, det måste tillstås. Människor kan vara så olika varandra också, det är underligt det där. Men jag tycker också om att identifiera mig i andra människor. Först när en konstaterat att en är likadan, kan den med övertygelse och äkthet känna inom sig att den är totalt annorlunda. Så är det. Innan kommer man inbilla sig att man inte är som andra människor, medan man helt omedvetet tvivlar på sig själv och mår dåligt över det.
Jag tycker inte att vi ska låta dem begränsa oss så enkelt. Bara för att man kallar sig filosof och att man intresserar sig för filosofi har andra redan antagit ett hundra saker om en. Att man till exempel ska vara intresserad av diskussioner om Gud, fri vilja, moral, oändligheten osv, och att man söker "sanning" i sådana frågor. Att man har idolbilder av Sokrates, Immanuel Kant och Dalai Lama hängandes på väggen hemma. Att man åtminstone till viss mån delar samma ideal om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Vissa förväntar sig kanske att man sätter ett heligt värde vid att vara rationell, ärlig, konsekvent och logiskt följbar, och att man ska tycka att det är de viktigaste egenskaperna hos en filosof. Men när jag säger att jag är filosof vill jag inte att ni ska förvänta er att jag ska bete mig på ett visst sätt. Jag vill inte begränsa mig till det.
Ett annat perspektiv ger Jostein Gaarder som beskriver filosofen som som jokern i en kortlek. Och jokern kan vara vad som helst, låg som hög, mörk som ljus, klöver två likväl som hjärter ess. Jokern är helt enkelt frigjord. Men jag menar inte att vi ska vara några jokrar, jag menar inte att vi ska vara några jokrar mer än det behagar oss. Jag tror gärna på det där med grundidé, det känns tryggt och inspirerande.
Kommentarer
Trackback
