Livsåskådning i Siddharta av Hermann Hesse
C-kurs i litteraturvetenskap, livsåskådningar i skönlitteraturen 5p, vår 2007.
---
Läst sommar 2007
"Siddharta" (1922) av Hermann Hesse (1877-1962) handlar om Siddharta som växer upp som son till en braman. Han får strikt uppfostran, med många regler och direktiv om hur han ska bete sig för att få ett gott liv och nå fulländning. Men när han växer upp uppfylls han av tanken att man måste gå sin egen väg för att nå det fullkomliga,*(1) att det inte kan ske genom någon lära. Därför trotsar han sin far och lärare och ger sig ut på egen hand för att söka sanningen och nå fulländningen. Tillsammans med honom är hans vän och följeslagare Govinda. De två hör talas om Gotama, också känd som Buddha,*(2) som har uppnått fulländningen, och de bestämmer sig för att söka upp honom. De lyssnar till Gotama, och Govinda bestämmer sig för att ansluta sig till hans lära, men Siddharta låter sig inte övertygas. De skiljs åt och Siddharta ger sig iväg på egen hand. Med sina förmågor att "tänka, vänta och fasta"*(3) som han lärt sig hos bramanerna visar det sig att han kan komma långt i den civiliserade världen. Han blir en framgångsrik köpman, vinner rikedom, makt och får uppleva den sinnliga kärleken hos den vackra kurtisanen Kamala. Han ser sig själv som en vis man, och folket som "barnmänniskor", människor som saknar vishet och bekymrar sig över onödiga saker. Men i takt med Siddhartas framgång förlorar han också sin förmåga till tålamod och fasta. Han börjar känna begär och avundsjuka och hans besök hos Kamala blir inte alls lika tillfredsställande. Han avundas barnmänniskornas enfaldighet, och spelar lättsinnigt bort sin rikedom på tärning. Han når så långt i sin olycka att han bestämmer sig för att begå självmord. Men just när han står i begrepp att slänga sig i floden kommer han att tänka på "Om", det fullkomliga.
*****Det sker en ny vändning i hans liv när han träffar en färjekarl, Vasuveda, och tar tjänst hos honom. Siddharta lär sig återigen att leva med tänkande, tålamod och fasta. En dag några år senare träffar han Kamala med en liten pojke som han förstår att han är far till. När Kamala plötsligt dör av ett ormbett får han ta hand om sonen. Siddharta bemöter sin son med ömhet och respekt, men det besvaras endast med förnekande och förakt. När sonen växer upp och blir äldre inser Siddharta att han borde låta honom ge sig iväg, men han förmår det ändå inte. Till slut rymmer sonen. Siddharta blir förtvivlad, men Vasuveda lugnar honom. Vasuveda lär Siddharta att lyssna på floden och söka djupet i vattnet. När Siddharta gör det förmår han se alltings samband, han når fulländningen. Senare träffar han åter sin barndomsvän Govinda, som hela tiden har levt efter Buddhas lära, men ännu inte nått fulländningen. Siddharta provocerar Govinda och uppmanar Govinda att kyssa honom på pannan. Govinda gör detta med både vämjelse och vördnad, och i en blandning av motstridiga känslor och impulser uppnår också han fulländningen.
-------
Ett genomgående tema i "Siddharta" är att vägen till fulländning inte går genom kunskap, och att sanningen inte kan fångas i abstrakta begrepp. Det är därför som Siddharta inte vill anta någon lära. Han menar att alla läror nödvändigtvis måste vara otillräckliga och felaktiga. Det konfronterar han också Buddhas lära med när han möter Gotama på tu man hand.*(4) När Siddharta i slutet av berättelsen träffar Govinda säger han "av varje sanning är motsatsen lika sann" (s. 115). Ett konkret exempel på det är hur Siddharta och Buddha kunde gå två helt olika vägar, men ändå nå samma mål. Gotama förnekar all kärlek till det jordiska i sin lära, medan Siddharta uppmanar till den och själv når fulländningen genom den. Det till trots menar Siddharta att hans egen och Buddhas lära bara är "skenbart oförenliga" (s. 119). Siddharta menar att Govindas problem kan vara att han söker för mycket och är alltför målinriktad för att kunna nå sitt mål. Han säger att "när någon söker [...] händer det lätt att hans öga bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in sig hos något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför att han har ett mål, därför att han är besatt av sitt mål" (s. 113).
*****Man kan tycka att det är självmotsägande att ha en lära om att man inte ska följa någon lära, och påstå att "av varje sanning är motsatsen lika sann". Det senare skulle ju innebära att motsatsen till det påståendet också är lika sant och då vederlägger det sig självt. Det blir ambivalent och ogreppbart. Men återkommande i boken är också att det inte är ord som övertygar människorna. Vasuveda nådde till exempel fullkomligheten utan att ha fått någon bildning alls. Han säger "[j]ag kan bara lyssna och vara from, något annat har jag inte lärt mig" (s. 86). Han lyssnar till människor som han flottar över, men han lyssnar framför allt till floden, som han ser som sin främsta läromästare, och den talar inte i ord. Det upprepas också att personerna i boken inte blir övertygade av ord, men av handlingar och kroppsspråk. Första gången Siddharta träffar Gotama berättas det att Siddharta: "var mindre nyfiken på läran [Buddhas lära], han trodde inte att den hade något nytt att erbjuda honom [...]. Men han såg uppmärksamt på Gotamas huvud, på hans rygg, på hans fötter, på hans stilla nedhängande hand, och han tyckte att varje fingerled på denna hand var lära, att den talade, andades, doftade, utstrålade sanning." (S. 25) En motsvarande scen utspelas mellan Govinda och Siddharta senare i boken då Govinda tänker om Siddharta att "hans ord låter löjliga, men hans blick och hans hand, hans hud och hans hår, allt hos honom utstrålar en renhet" (s. 120). Det är inte heller på grund av Siddhartas ord som gör att Govinda når fulländningen, utan genom en kyss - som är en aktiv handling.
Flera gånger i boken väcks frågan om vad det är som är viktigt och värdefullt. Ena stunden föraktar till exempel Siddharta barnmänniskorna, men andra stunden ser han barnmänniskornas enfaldighet som mer värdefulla än hans egen vishet. Men att fulländningen är det högsta, det mest önskvärda och slutgiltiga målet ifrågasätts dock inte. I Hesses "Glaspärlespelet" står till exempel meditationen och självförverkligandets betydelse i konflikt med kampen mot krig och kampen för en bättre värld, men något sådant perspektiv framträder inte i "Siddharta".
Rent språkligt och strukturellt tycker jag "Siddharta" påminner mycket om de tre levnadsloppen som förtäljs i "Glaspärlespelet". Berättaren håller sig i bakgrunden, och berättar allt som händer på ett enkelt och rättframt sätt med en lyrisk underton. Det finns filosofiska diskussioner och tankar som kan vara avancerade och svårgreppbara, men själva handlingen och berättandet upplever jag som okomplicerat, på gränsen till klyschigt och stereotypt. När Siddharta har förlorat sin glädje och känsla av frihet heter det till exempel: "Död var fågeln i hans hjärta." (S. 70) Ofta förstår man också som läsare i förväg hur det kommer att gå för Siddharta. När han klär sig i rikemanskläder, staplar pengar på hög och lever ett utsvävande liv förstår man att det snart kommer att sluta i olycka. När sen sonen bor tillsammans med honom dröjer det lång tid innan Siddharta förmår att inse att han inte behandlar sonen väl då han tvingar honom att bo kvar ute i ödemarken. Det dröjer också länge innan Siddharta förmår att se parallellen med hur han själv var när han var ung, hur han själv trotsade sin egen far. Han bortser från sin övertygelse att människorna var och en måste få bestämma över sig själva och hitta sin egen väg.
I relationen mellan Govinda och Siddharta är Govinda hela tiden den ödmjuke tjänaren medan Siddharta är självständig och egensinnig. Att det just blir Siddharta som når fulländningen först tycker jag är intressant. Siddharta upplever jag som mindre sympatisk och han visar flera tecken på högmod under nästan alla faser av sitt liv. När han till exempel träffar Gotama första gången tänker han "så vist skulle jag själv vilja blicka och le, sitta och gå" och att Gotama är: "den ende inför vilken jag måste slå ner ögonen. Aldrig mer kommer jag att slå ner ögonen inför någon, aldrig mer." (S. 31) Sådana uttryck indikerar att det mer är på grund av hans stolthet som han vill nå fulländningen, att han vill få ett tilltalande yttre och väcka andras vördnad, inte så mycket att han ser fulländningens harmoni som önskvärd i sig. När sen Siddharta når botten och just har avvärjt tanken på självmord träffar han Govinda på nytt. Govinda hade vaktat honom hela natten när han låg och sov i en skog full av farliga djur utan att veta om att det var Siddharta han vakat över. Siddharta som genast känner igen Govinda tackar honom, men utan någon större entusiasm och säger att han "inte hade behövt någon väktare" (s. 74). Och han säger till Govinda "[n]u kan du alltså gå" (s. 74) innan han ens presenterat sig. Han intar en överlägsen attityd, beter sig fortfarande som Govindas överman och visar ingen svaghet trots att han nyss nått botten och varit på väg att begå självmord. Under berättelsens gång uttrycker han heller aldrig någon större ånger och ber ingen om förlåtelse för vad han gjort. Han ser alla delar av sitt liv med alla misstag han begått som en nödvändig del i strävan efter fulländningen.
*(1) Fulländningen eller "det fullkomliga", också kallat "Om" är uttryck som ofta återkommer i texten. Det är känt som buddhismens slutmål och innebär "förlossningen från lidande" (s. 29) och "förlossningen från döden" (s. 30).
*(2) Den historiska Buddha var i verkligheten känd som Goutama Siddharta Buddha, där Siddharta betyder ungefär "han som har nått sina mål". I Hesses berättelse kallas Buddha ibland för Gotama, men Siddharta och Buddha/Gotama är däremot två olika personer.
*(3) Hermann Hesse, "Siddharta: En indisk berättelse, nionde upplagan", övers. Nils Holmberg, (Stockholm 1988) s. 50. I fortsättningen kommer sidhänvisningar till boken att ske i löpande text.
*(4) Buddha medger då också att Siddharta har "hittat en lucka, ett fel" men han menar dock att läran inte är till för att tillfredsställa "den vetgirige" och dess "uppgift är inte att förklara världen [...], dess mål är förlossningen från allt lidande" (s. 29).
---
Läst sommar 2007
"Siddharta" (1922) av Hermann Hesse (1877-1962) handlar om Siddharta som växer upp som son till en braman. Han får strikt uppfostran, med många regler och direktiv om hur han ska bete sig för att få ett gott liv och nå fulländning. Men när han växer upp uppfylls han av tanken att man måste gå sin egen väg för att nå det fullkomliga,*(1) att det inte kan ske genom någon lära. Därför trotsar han sin far och lärare och ger sig ut på egen hand för att söka sanningen och nå fulländningen. Tillsammans med honom är hans vän och följeslagare Govinda. De två hör talas om Gotama, också känd som Buddha,*(2) som har uppnått fulländningen, och de bestämmer sig för att söka upp honom. De lyssnar till Gotama, och Govinda bestämmer sig för att ansluta sig till hans lära, men Siddharta låter sig inte övertygas. De skiljs åt och Siddharta ger sig iväg på egen hand. Med sina förmågor att "tänka, vänta och fasta"*(3) som han lärt sig hos bramanerna visar det sig att han kan komma långt i den civiliserade världen. Han blir en framgångsrik köpman, vinner rikedom, makt och får uppleva den sinnliga kärleken hos den vackra kurtisanen Kamala. Han ser sig själv som en vis man, och folket som "barnmänniskor", människor som saknar vishet och bekymrar sig över onödiga saker. Men i takt med Siddhartas framgång förlorar han också sin förmåga till tålamod och fasta. Han börjar känna begär och avundsjuka och hans besök hos Kamala blir inte alls lika tillfredsställande. Han avundas barnmänniskornas enfaldighet, och spelar lättsinnigt bort sin rikedom på tärning. Han når så långt i sin olycka att han bestämmer sig för att begå självmord. Men just när han står i begrepp att slänga sig i floden kommer han att tänka på "Om", det fullkomliga.
*****Det sker en ny vändning i hans liv när han träffar en färjekarl, Vasuveda, och tar tjänst hos honom. Siddharta lär sig återigen att leva med tänkande, tålamod och fasta. En dag några år senare träffar han Kamala med en liten pojke som han förstår att han är far till. När Kamala plötsligt dör av ett ormbett får han ta hand om sonen. Siddharta bemöter sin son med ömhet och respekt, men det besvaras endast med förnekande och förakt. När sonen växer upp och blir äldre inser Siddharta att han borde låta honom ge sig iväg, men han förmår det ändå inte. Till slut rymmer sonen. Siddharta blir förtvivlad, men Vasuveda lugnar honom. Vasuveda lär Siddharta att lyssna på floden och söka djupet i vattnet. När Siddharta gör det förmår han se alltings samband, han når fulländningen. Senare träffar han åter sin barndomsvän Govinda, som hela tiden har levt efter Buddhas lära, men ännu inte nått fulländningen. Siddharta provocerar Govinda och uppmanar Govinda att kyssa honom på pannan. Govinda gör detta med både vämjelse och vördnad, och i en blandning av motstridiga känslor och impulser uppnår också han fulländningen.
-------
Ett genomgående tema i "Siddharta" är att vägen till fulländning inte går genom kunskap, och att sanningen inte kan fångas i abstrakta begrepp. Det är därför som Siddharta inte vill anta någon lära. Han menar att alla läror nödvändigtvis måste vara otillräckliga och felaktiga. Det konfronterar han också Buddhas lära med när han möter Gotama på tu man hand.*(4) När Siddharta i slutet av berättelsen träffar Govinda säger han "av varje sanning är motsatsen lika sann" (s. 115). Ett konkret exempel på det är hur Siddharta och Buddha kunde gå två helt olika vägar, men ändå nå samma mål. Gotama förnekar all kärlek till det jordiska i sin lära, medan Siddharta uppmanar till den och själv når fulländningen genom den. Det till trots menar Siddharta att hans egen och Buddhas lära bara är "skenbart oförenliga" (s. 119). Siddharta menar att Govindas problem kan vara att han söker för mycket och är alltför målinriktad för att kunna nå sitt mål. Han säger att "när någon söker [...] händer det lätt att hans öga bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in sig hos något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför att han har ett mål, därför att han är besatt av sitt mål" (s. 113).
*****Man kan tycka att det är självmotsägande att ha en lära om att man inte ska följa någon lära, och påstå att "av varje sanning är motsatsen lika sann". Det senare skulle ju innebära att motsatsen till det påståendet också är lika sant och då vederlägger det sig självt. Det blir ambivalent och ogreppbart. Men återkommande i boken är också att det inte är ord som övertygar människorna. Vasuveda nådde till exempel fullkomligheten utan att ha fått någon bildning alls. Han säger "[j]ag kan bara lyssna och vara from, något annat har jag inte lärt mig" (s. 86). Han lyssnar till människor som han flottar över, men han lyssnar framför allt till floden, som han ser som sin främsta läromästare, och den talar inte i ord. Det upprepas också att personerna i boken inte blir övertygade av ord, men av handlingar och kroppsspråk. Första gången Siddharta träffar Gotama berättas det att Siddharta: "var mindre nyfiken på läran [Buddhas lära], han trodde inte att den hade något nytt att erbjuda honom [...]. Men han såg uppmärksamt på Gotamas huvud, på hans rygg, på hans fötter, på hans stilla nedhängande hand, och han tyckte att varje fingerled på denna hand var lära, att den talade, andades, doftade, utstrålade sanning." (S. 25) En motsvarande scen utspelas mellan Govinda och Siddharta senare i boken då Govinda tänker om Siddharta att "hans ord låter löjliga, men hans blick och hans hand, hans hud och hans hår, allt hos honom utstrålar en renhet" (s. 120). Det är inte heller på grund av Siddhartas ord som gör att Govinda når fulländningen, utan genom en kyss - som är en aktiv handling.
Flera gånger i boken väcks frågan om vad det är som är viktigt och värdefullt. Ena stunden föraktar till exempel Siddharta barnmänniskorna, men andra stunden ser han barnmänniskornas enfaldighet som mer värdefulla än hans egen vishet. Men att fulländningen är det högsta, det mest önskvärda och slutgiltiga målet ifrågasätts dock inte. I Hesses "Glaspärlespelet" står till exempel meditationen och självförverkligandets betydelse i konflikt med kampen mot krig och kampen för en bättre värld, men något sådant perspektiv framträder inte i "Siddharta".
Rent språkligt och strukturellt tycker jag "Siddharta" påminner mycket om de tre levnadsloppen som förtäljs i "Glaspärlespelet". Berättaren håller sig i bakgrunden, och berättar allt som händer på ett enkelt och rättframt sätt med en lyrisk underton. Det finns filosofiska diskussioner och tankar som kan vara avancerade och svårgreppbara, men själva handlingen och berättandet upplever jag som okomplicerat, på gränsen till klyschigt och stereotypt. När Siddharta har förlorat sin glädje och känsla av frihet heter det till exempel: "Död var fågeln i hans hjärta." (S. 70) Ofta förstår man också som läsare i förväg hur det kommer att gå för Siddharta. När han klär sig i rikemanskläder, staplar pengar på hög och lever ett utsvävande liv förstår man att det snart kommer att sluta i olycka. När sen sonen bor tillsammans med honom dröjer det lång tid innan Siddharta förmår att inse att han inte behandlar sonen väl då han tvingar honom att bo kvar ute i ödemarken. Det dröjer också länge innan Siddharta förmår att se parallellen med hur han själv var när han var ung, hur han själv trotsade sin egen far. Han bortser från sin övertygelse att människorna var och en måste få bestämma över sig själva och hitta sin egen väg.
I relationen mellan Govinda och Siddharta är Govinda hela tiden den ödmjuke tjänaren medan Siddharta är självständig och egensinnig. Att det just blir Siddharta som når fulländningen först tycker jag är intressant. Siddharta upplever jag som mindre sympatisk och han visar flera tecken på högmod under nästan alla faser av sitt liv. När han till exempel träffar Gotama första gången tänker han "så vist skulle jag själv vilja blicka och le, sitta och gå" och att Gotama är: "den ende inför vilken jag måste slå ner ögonen. Aldrig mer kommer jag att slå ner ögonen inför någon, aldrig mer." (S. 31) Sådana uttryck indikerar att det mer är på grund av hans stolthet som han vill nå fulländningen, att han vill få ett tilltalande yttre och väcka andras vördnad, inte så mycket att han ser fulländningens harmoni som önskvärd i sig. När sen Siddharta når botten och just har avvärjt tanken på självmord träffar han Govinda på nytt. Govinda hade vaktat honom hela natten när han låg och sov i en skog full av farliga djur utan att veta om att det var Siddharta han vakat över. Siddharta som genast känner igen Govinda tackar honom, men utan någon större entusiasm och säger att han "inte hade behövt någon väktare" (s. 74). Och han säger till Govinda "[n]u kan du alltså gå" (s. 74) innan han ens presenterat sig. Han intar en överlägsen attityd, beter sig fortfarande som Govindas överman och visar ingen svaghet trots att han nyss nått botten och varit på väg att begå självmord. Under berättelsens gång uttrycker han heller aldrig någon större ånger och ber ingen om förlåtelse för vad han gjort. Han ser alla delar av sitt liv med alla misstag han begått som en nödvändig del i strävan efter fulländningen.
*(1) Fulländningen eller "det fullkomliga", också kallat "Om" är uttryck som ofta återkommer i texten. Det är känt som buddhismens slutmål och innebär "förlossningen från lidande" (s. 29) och "förlossningen från döden" (s. 30).
*(2) Den historiska Buddha var i verkligheten känd som Goutama Siddharta Buddha, där Siddharta betyder ungefär "han som har nått sina mål". I Hesses berättelse kallas Buddha ibland för Gotama, men Siddharta och Buddha/Gotama är däremot två olika personer.
*(3) Hermann Hesse, "Siddharta: En indisk berättelse, nionde upplagan", övers. Nils Holmberg, (Stockholm 1988) s. 50. I fortsättningen kommer sidhänvisningar till boken att ske i löpande text.
*(4) Buddha medger då också att Siddharta har "hittat en lucka, ett fel" men han menar dock att läran inte är till för att tillfredsställa "den vetgirige" och dess "uppgift är inte att förklara världen [...], dess mål är förlossningen från allt lidande" (s. 29).
Kommentarer
Trackback
