Davids skrivarkiv

Vid ett runt bord mitt i matsalen på ett servicehus någonstans i Uppsala sitter jag tillsammans men en 86-årig dement dam som jag jobbar som assistent åt. Vid de andra borden omkring oss sitter ett antal människor i åldern 70-90 år.

86-åringen har tyvärr glömt sin hörapparat hemma, så jag blir tvungen att tala ganska högt för att hon ska höra mig. Ungefär en gång i halvminuten erbjuder hon mig sin mat och frågar mig varför jag inte äter nånting. När hon tillslut ätit upp, undrar hon:
Ska vi gå och lägga oss nu?
Nej, jag ska inte göra det, men du får göra det om du vill.
Men vad ska du göra då?
Ja... jag kan läsa i min bok eller se på tv. Mig behöver du inte oroa dig för.
Jag ska sova jag. Sova är det bästa jag vet. Vill inte du sova med mig?
Nej, sover, det gör jag bara på natten. Det får räcka! På dagen är jag vaken.
Jaha, jag sover bara på dagen.
Sover du inte på natten?
Nääe.
Jaså. vad gör du på natten då? frågar jag, och kommer på det dumma i frågan, samtidigt som jag märker att alla andra konversationer i matsalen tystat av.
Jag ääälskar med dig, svarar hon passionerat.
Mer eller mindre kvävda skratt bryter ut bland de i matsalen som inte är döva. Någon av de döva frågar oförstående vad de andra skrattar åt.
Nähä, jag är ju aldrig här på natten, svarar jag lite smått generad. Då är jag hemma hos mig.
Men jag vill ligga med dig.
Nej, något sådant kommer inte på tal! säger jag bestämt. Jag är här för att se till att du får mat och att du inte rymmer eller snurrar bort dig och går vilse, men... (Här är jag på väg att bli full i skratt och kommer av mig)
Älskar du mig inte? frågar hon bestört.
Inte på det sättet, svarar jag undvikande.