Med flugor på läpparna
Daterat: 9:e augusti 2006 i helgondagbok.
Idag satt jag vid köksbordet och gjorde just ingenting när jag plötsligt fick se en kamp mellan en spindel och en fluga. Eller rättare sagt, den stora flugan hade hopplöst hamnat i det hemska nätet och den lilla spindeln kom fram och höll på bita den i baken. Jag tänkte att det här blir spännande att titta på. Men så slog mig tanken om hur jag bara för några sidor sen läste i bröderna karamazov där en kvinna jämrade sig över att hon förlorat sitt lilla barn och skulle offra allt bara för att få se det några sekunder vid liv igen. Så tänkte jag, vad är jag för en passiv åskådare? Min hand, som Guds hand, river ner spindelnätet och placerar flugan på köksbordet. Då fick jag se att den redan tappat ett par ben och jag motstod en impuls att blixtsnabbt barmhärtighetsdöda den (dock blev det så att jag slog ihjäl nyfikna flugor som kröp fram och tittade när jag tog bort de sista resterna av nätet från flugan). Sen tittade jag med medlidande på den när den sakta kravlade fram på min gitarrstämningsapparat. Jag tog då tag i apparaten och viftade till och flugan... den flög! Den flög och flög! Ut genom fönstret och bort mot himlen.
Sen när pappa kom hem berättade jag den här historien för honom. Inte det där med karamazov och så då, men handlingen i stora drag. Så frågade han varför jag gjorde så. Kunde du inte ha låtit spindlen få flugan? Så sa han att spindlar är bra djur. Jag vet inte om han menade att spindlar är bra eftersom de äter flugor eller om det var av andra skäl. Jag antar det tidigare, för sen beklagade han sig över flugorna att de kan vara jobbiga på natten om de sätter sig på näsan eller på läpparna. Och visst kan jag hålla med om att flugorna kan vara lite jobbiga, men just i den stunden kunde jag inte känna medlidande för honom för jag tyckte det lät så roligt det han sa.
Idag satt jag vid köksbordet och gjorde just ingenting när jag plötsligt fick se en kamp mellan en spindel och en fluga. Eller rättare sagt, den stora flugan hade hopplöst hamnat i det hemska nätet och den lilla spindeln kom fram och höll på bita den i baken. Jag tänkte att det här blir spännande att titta på. Men så slog mig tanken om hur jag bara för några sidor sen läste i bröderna karamazov där en kvinna jämrade sig över att hon förlorat sitt lilla barn och skulle offra allt bara för att få se det några sekunder vid liv igen. Så tänkte jag, vad är jag för en passiv åskådare? Min hand, som Guds hand, river ner spindelnätet och placerar flugan på köksbordet. Då fick jag se att den redan tappat ett par ben och jag motstod en impuls att blixtsnabbt barmhärtighetsdöda den (dock blev det så att jag slog ihjäl nyfikna flugor som kröp fram och tittade när jag tog bort de sista resterna av nätet från flugan). Sen tittade jag med medlidande på den när den sakta kravlade fram på min gitarrstämningsapparat. Jag tog då tag i apparaten och viftade till och flugan... den flög! Den flög och flög! Ut genom fönstret och bort mot himlen.
Sen när pappa kom hem berättade jag den här historien för honom. Inte det där med karamazov och så då, men handlingen i stora drag. Så frågade han varför jag gjorde så. Kunde du inte ha låtit spindlen få flugan? Så sa han att spindlar är bra djur. Jag vet inte om han menade att spindlar är bra eftersom de äter flugor eller om det var av andra skäl. Jag antar det tidigare, för sen beklagade han sig över flugorna att de kan vara jobbiga på natten om de sätter sig på näsan eller på läpparna. Och visst kan jag hålla med om att flugorna kan vara lite jobbiga, men just i den stunden kunde jag inte känna medlidande för honom för jag tyckte det lät så roligt det han sa.
Kommentarer
Trackback
