Kemi
Daterat: 18:e januari 2006 i helgondagbok.
Det var en gång under första året på gymnasiet som jag skulle skriva en labbrapport i A-kursen i kemi. Problemet var det att jag kom på det först kvällen innan den skulle lämnas in, och jag hade kemiboken och formelsamlingen kvar i mitt skåp på skolan. Vi hade blandat två ämnen och skulle räkna ut vad som hade bildats, och för det behövde man en formel. Ändå fick jag för mig att jag skulle försöka lösa uppgiften. Efter en stunds funderande kom jag på hur man skulle gå till väga. Det var inga komplicerade uträkningar, men jag var stolt över att ha lyckats lösa det på egen hand. Så jag skrev ett halvt A4 om laborationen och där jag förklarade min lösning.
Några dagar senare delade vår lärare ut labbrapporterna. Jag fick igen mitt papper med två frågetecken på fast ingen kommentar om att det var bra eller okej eller godkänt. Jag blev förvånad och tog första chans att fråga varför. Jag hade ju fått rätt svar och allt.
Min lärare förklarade att min lösning var heltokig. Han sa att han visat den för sina lärarkollegor och de höll på att storkna. När jag påpekade om att jag hade fått rätt svar så sa han att det bara var av slumpen. Tydligen hade vi haft fyra alternativ att välja mellan. 25 procents chans, sa han.
Jag var så upprörd att jag höll på bubbla över. När jag inte ville släppa ämnet, berättade han en gång till hur hans kollegor höll på att storkna. Två gånger sa han "solklart", fast det antagligen var becksvart ute.
Efter lektionen var slut så gick Jakob, som suttit bredvid mig under lektionen, fram till honom och förklarade att så där behandlar man inte en elev. Det var typiskt Jakob att alltid vara så rättfärdig av sig. Det kändes bra, jag borde förstått att visa min uppskattning bättre. Sen ville han se min rapport. Inom någon minut hade han härlett min lösning till formeln exakt som den stod i boken.
Eftersom min lösningsmetod fungerade tyckte jag att jag inte behövde lära mig något annat i kemi.
Dagen innan det nationella provet ringde Jakob och var orolig. Han hade tittat igenom gamla prov och det verkade som att det kunde komma flera frågor om sånt som vi inte alls hade gått igenom på lektionerna. Jag som var hemma hos min syster och tittade på film, sa att det nog var lugnt.
Jakob hade respekt för mig för att jag var olympisk mästare i ett boxningsspel på Internet. I vissa andra avseenden hade han nog en övertro för mig. Vi ägnade ungefär lika mycket tid åt våra studier, men skillnaden var att han fick MVG, medan jag oftast fick nöja mig med VG. Och jag vill inte påstå att lärarna generellt sett förstod sämre, eller var i någon hemlig konspiration mot mig.
När vi fick igen proven visade det sig att Jakob hade fått 67 av 70 poäng, medan jag själv lyckats skrapa ihop prick 14 poäng. På de frågorna där jag kunde använda mig av min räknemetod fick jag ett eller två poäng för att jag fick rätt svar, men jag tappade de flesta poängen på att det var något som saknades i uträkningen. Så fick jag poäng på en fråga där det var en bild på en bägare, och jag skulle skriva vad det var för någonting. Fy skam var väl inte det. Man skulle ju kunna ha trott att det var ett glas eller en mugg.
---
För att tillägga så är jag inte helt stolt över hur jag betedde mig då.
Det var en gång under första året på gymnasiet som jag skulle skriva en labbrapport i A-kursen i kemi. Problemet var det att jag kom på det först kvällen innan den skulle lämnas in, och jag hade kemiboken och formelsamlingen kvar i mitt skåp på skolan. Vi hade blandat två ämnen och skulle räkna ut vad som hade bildats, och för det behövde man en formel. Ändå fick jag för mig att jag skulle försöka lösa uppgiften. Efter en stunds funderande kom jag på hur man skulle gå till väga. Det var inga komplicerade uträkningar, men jag var stolt över att ha lyckats lösa det på egen hand. Så jag skrev ett halvt A4 om laborationen och där jag förklarade min lösning.
Några dagar senare delade vår lärare ut labbrapporterna. Jag fick igen mitt papper med två frågetecken på fast ingen kommentar om att det var bra eller okej eller godkänt. Jag blev förvånad och tog första chans att fråga varför. Jag hade ju fått rätt svar och allt.
Min lärare förklarade att min lösning var heltokig. Han sa att han visat den för sina lärarkollegor och de höll på att storkna. När jag påpekade om att jag hade fått rätt svar så sa han att det bara var av slumpen. Tydligen hade vi haft fyra alternativ att välja mellan. 25 procents chans, sa han.
Jag var så upprörd att jag höll på bubbla över. När jag inte ville släppa ämnet, berättade han en gång till hur hans kollegor höll på att storkna. Två gånger sa han "solklart", fast det antagligen var becksvart ute.
Efter lektionen var slut så gick Jakob, som suttit bredvid mig under lektionen, fram till honom och förklarade att så där behandlar man inte en elev. Det var typiskt Jakob att alltid vara så rättfärdig av sig. Det kändes bra, jag borde förstått att visa min uppskattning bättre. Sen ville han se min rapport. Inom någon minut hade han härlett min lösning till formeln exakt som den stod i boken.
Eftersom min lösningsmetod fungerade tyckte jag att jag inte behövde lära mig något annat i kemi.
Dagen innan det nationella provet ringde Jakob och var orolig. Han hade tittat igenom gamla prov och det verkade som att det kunde komma flera frågor om sånt som vi inte alls hade gått igenom på lektionerna. Jag som var hemma hos min syster och tittade på film, sa att det nog var lugnt.
Jakob hade respekt för mig för att jag var olympisk mästare i ett boxningsspel på Internet. I vissa andra avseenden hade han nog en övertro för mig. Vi ägnade ungefär lika mycket tid åt våra studier, men skillnaden var att han fick MVG, medan jag oftast fick nöja mig med VG. Och jag vill inte påstå att lärarna generellt sett förstod sämre, eller var i någon hemlig konspiration mot mig.
När vi fick igen proven visade det sig att Jakob hade fått 67 av 70 poäng, medan jag själv lyckats skrapa ihop prick 14 poäng. På de frågorna där jag kunde använda mig av min räknemetod fick jag ett eller två poäng för att jag fick rätt svar, men jag tappade de flesta poängen på att det var något som saknades i uträkningen. Så fick jag poäng på en fråga där det var en bild på en bägare, och jag skulle skriva vad det var för någonting. Fy skam var väl inte det. Man skulle ju kunna ha trott att det var ett glas eller en mugg.
---
För att tillägga så är jag inte helt stolt över hur jag betedde mig då.
Kommentarer
Trackback
