Traktat om intelligensen
Texten finns tillgänglig som pdf-fil här: http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/traktatomintelligensen.pdf
---------
Traktat om intelligensen
I den här texten har jag låtit mig bli inspirerad av de texter, och den genren, som ligger grund för min C-uppsats i litteraturvetenskap. Det vill säga främst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, "karnevalsk litteratur" och "menippeisk satir".
Den menippeiska satiren, eller menippén, är enligt NE en litterär inriktning som "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning", och enligt den ryske litteraturkritikern Michail Bachtin (1895-1975) kommer dess "organiska helhet" ur "karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen". Det som kännetecknar menippén och karnevalen utöver den filosofiska inriktningen är bland annat en "mångfaldighet i stilen och tonen", uttrycksformer som är "dynamiska och föränderliga, lekfulla och ombytliga", ett språkbruk som ofta är respektlöst och ogenerat. Med det vill utövarna belysa den "glada relativiteten i all härskande sanning och makt" och befria det "mänskliga medvetandet från den officiella världsåskådningens herravälde". Menippén är ofta hånfull och satirisk, men dess berättare placerar sig inte utanför det den driver gäck med, utan gör också löje av sig själv. I karnevalen suddas gränsen mellan lek och allvar ut och blir ambivalent.
Det jag skrivit är förstås inget renodlat karnevalskt eller menippeiskt, men jag har försökt låna en del av dess inställning, tänkande och särdrag så som jag förstått dem. Och jag har provat på att imitera en del drag från Dostojevskijs i Anteckningar från källarhålet. Kanske kan jag förstå mig på det ännu bättre nu när jag testat att skriva i genren. Kanske är det nyttigt för mig nu när jag ska skriva om det i min uppsats. Det sägs ofta att man inte riktigt kan förstå essensen av någonting förrän man själv upplevt det, och man upplever det nog på ett annat sätt om man själv skriver, än om man läser det någon annan skrivit. Det kunde väl i varje fall vara värt ett försök?
***
Intelligens handlar inte om att känna till, intelligens handlar om att tänka, kunna se logiska samband och förstå. Det är intelligent att kunna fundera ut många drag i förväg i schack, men man är knappast intelligent bara för att man kan alla landskapsblommor utantill. Det är i varje fall en vanlig uppfattning om intelligens.
Vissa menar att det inte går att träna upp sin intelligens, på samma sätt som man kan öka sin kunskap och bildning. Kanske kan man dra en parallell med om vi äter mycket mat blir vi tjockare, men knappast längre, om vi studerar mycket blir vi mer bildade men knappast intelligentare. Intelligensen blir då något som vi får lära oss att leva med, på samma sätt som vi får lära oss att leva med vår längd.
Men andra skulle protestera och mena att intelligensen visst går att träna upp. Vem som helst kan ju bli bättre på matte till exempel, allt som behövs är lite övning. När du har löst ett antal av andra gradens differentialekvationer, går det snart liksom på räls. Det blir lättare och lättare för varje tal, ingen kan väl tvivla på det?
-Jaja, skulle någon invända, de kan ställa sig på tå, sträcka upp händerna, lära sig hoppa och krumbukta sig, och på så sätt kunna nå lite högre. Men att dessa kortisar sen skulle kunna lyckas med en slam dunk, är det knappast någon som tror på allvar. Så kan man väl tänka sig att det går att öva upp sig inom vissa specifika områden, men det kanske inte räcker till när det handlar om att greppa allting och på samma gång, se helheter och arbeta med helhetsperspektiv.
Låt mig anknyta med en anekdot; Jag var och spelade badminton med en kille häromdagen. Det blev ingen riktig höjdarmatch eftersom han hade sådana besvär med mina stoppbollar, och jag misslyckades nästan alltid att parera hans smashar på fore-hand-sidan.
-Det verkar som jag vinner på min löshet, och du på din hårdhet, sa jag.
Sen fortsatte vi prata om vardagliga ämnen och kom fram till att vi båda hade läst matte. Jag sa att jag tyckte algebran var simpel men att analysen var desto jobbigare. Han tyckte tvärtom, och menade att algebran mest bara handlar om att lära sig utantill, medan i analysen måste man tänka mer och kunna se samband. -Det är just det, förklarade jag, att jag har lätt för att memorera, men att det är något psykiskt påfrestande när jag måste försöka förstå också. Jag inser då att jag inte ens förstår vad det innebär att förstå. Det jag memorerar i algebran kan gott få ligga där utanpå hjärnbarken, men sen när analysens formler kommer och liksom vill tränga sig in i de inre skikten av min hjärna då är det ju inte för inte som jag känner mig hotad. Det kommer skapa oordning i mitt inre, jag kommer tappa kontroll, och drabbas av en existentiell kris!
Han förklarade det med att jag gärna vill tro att jag är någonting som jag i själva verket inte är, och därför försöker jag dölja sanningen för mig själv.
-Du lever i en livslögn, sa han, men det är helt okej, jag känner många som gör det.
Självklart är inte ens hälften av vad jag säger sant. Jag har respekt för ärlighet och uppriktighet, men just i det här inlägget tar jag mig friheten att ljuga fritt. Jag skriver ju inte det här för att ni ska få veta vad jag upplevt i mitt liv, och inte heller för att jag ska kunna läsa det när jag blir gammal och dement och på så sätt få veta vem jag själv var. Nej, det här är ett traktat om intelligensen och tjänar därför det syftet.
Så för att återanknyta; jag har gjort en del research. Jag har läst om intelligens i mitt filosofilexikon, på mensas hemsida, diverse internetforum etc etc. Här hittade jag en lista på kända historiska personers IQ: http://www.iqcomparisonsite.com/Cox300.aspx
Jag har också snappat upp en del kommentarer rörande listan. En person anmärkte att det måste vara knäckande för Rousseau om han fick veta att hans ärkerival Voltaire hade 40 mer i IQ. En annan kommenterade att man fattar ju att Voltaire var intelligentare, han var mycket mer vidsynt. Ett tredje smartskaft berättade att hon fick typ 150 på ett IQ-test och blev jätteskraj först eftersom hon trodde det var typ under medel.
Enligt min synonymordbok är vidsynthet en synonym till intelligens, men är inte det en uppfattning som strider mot intelligenstesten? Jag menar att den vidsynta inte skulle inskränka sig till att anta att följande tal i serien 1, 2, 3, 4 måste vara 5, utan skulle istället vara öppen för många andra samband. Hon skulle till exempel inte utgå från att 1, 2, 3 och 4 är siffror, utan se det lika fördomsfritt som hon ser på andra symboler, målerier eller färgklickar.
Jag läste en tråd i ett filosofiforum med titeln "fördomsfullhet är intelligens". Trådskaparen förde samma ungefär resonemang tror jag, men han jiddrade mest om ribosomer och sånt kemiskt hjärnsubstanstjafs. En annan svarade och menade att intelligensen inte alls hade med fördomsfullhet att göra. Han citerade nån buddhisttjomme (el. dyl) som påstod att intelligensen är levande och inte mekanisk och att den sanna intelligensen inte kommer ur logiskt tänkande. Det är kreativitet bla bla, spontanitet bla bla, nyfikenhet bla bla, intuition bla bla.
Menar man då att det är intelligent att vara öppensinnad och se möjligheter? Men då är det ju enkelt att konstatera att allt är möjligt. De som vet mest är de som vet minst, och det enda som jag vet det är att jag intet vet.
-Oj, det var många djärva påståenden, hör jag er invända, du antar att du kan veta att du intet vet. Du menar dig alltså veta en uppenbar paradox som är fullkomligt sann. Och den som säger att den vet så lite, menar samtidigt att den vet mer än andra.
-Hehehe, svarar jag då, om ni antar att jag verkligen menar det jag påstår, vem är det då som är inskränkt? Allt det jag sa, det var bara på skoj.
Självklart är det inte på allvar. Men det kan ändå vara värt att ha i åtanke. Varför tänka bra eller dåligt, när man kan tänka hmmm...? Kanske en person har en tankekedja eller stämning som hon vill förmedla men som hon vet att hon inte kan få ett klart grepp om och varje försök att fånga det i ord misslyckas. Ibland tycker jag att folk har för bråttom att inskränka perspektiven och anta eller avfärda något som de i själva verket inte har förstått intentionerna av, och som de inte förstått alla dimensionerna av. Det är där roten till mina problem ligger. Det är därför som jag började knattra på min laptop.
Till exempel när jag fick tillbaka min hemtenta såg jag att min lärare kommenterade så här på ett ställe, "Jag delar din åsikt!". -Jaså, har jag en åsikt, tänkte jag, det visste jag inte. Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte, vad enfaldigt av honom att utgå från att jag har en åsikt. Åsikt är ett ord som innefattar en personlig värdering, men när jag svarar på en uppgift gör jag det med utgångspunkten att ge ett så rimligt svar som möjligt - den där åsiktsaspekten finns det då ingen anledning att blanda in. Eller förresten tänkte jag aldrig så heller. Jag tror inte att jag formade någon tanke i ord, jag bara reagerade på ordet åsikt.
Nu invänder ni förstås att ordet åsikt inte alls behöver ha med personlig värdering att göra, att det inte behöver innehålla någon normativ aspekt. Okej, jag medger att det inte var ett klockrent exempel. Men låt oss ta ett annat då:
Jag skulle handla mat på Ica. Jag sa hej till kassörskan, drog mitt kort, slog in min kod, tryckte på ok, fick frågan om att godkänna köpet och tryckte på ok igen. Sen tittade jag bakåt och såg varor som knäckebröd, ris, mjölk, apelsiner prydligt uppstaplade på rullbandet med ean-koderna riktade mot mig. Så flyttade jag blicken till andra sidan kassan, vid fryspåsarna mot utgången. Där låg sju förpackningar med makrillfiléer.
-Ursäkta, sa jag till kassörskan, jag tror jag råkade betala för fel mat.
Det hade blivit missförstånd för hon innan mig ville betala i två etapper och ja ja ni förstår... så vi fick ta tillbaka och göra om.
Sen sa kassörskan såhär (nu kommer vi till min poäng):
-Ja, jag tyckte det var lite konstigt! Du såg inte ut som en som skulle köpa...
Vadå asså!?!?! Eller förresten, glöm det exemplet.
Men för att återgå till intelligensen; Om man läser en text som man inte fattar ett skvatt av, vore det inte då gott att få veta vad författaren hade för IQ så man kan få veta om det verkligen bara är trams eller om det kan finnas något tänkvärt där bakom? Vem som helst skulle väl tycka det vore mer givande att tolka en tavla målad av en konstnär med 190 i IQ, än en målad av en elefant med en 190 centimeter lång snabel, även om de kan vara väl så lika varandra.
Och tänk om alla människor fick svara på frågan om de tror att de är smartare än majoriteten av världens befolkning. Vissa skulle säkert vela och komma med motfrågor om vad det innebär att vara smart, men när de då blir uppmanade att bara svara vad de egentligen tror, så är jag övertygad att en förkrossande majoritet skulle svara "Ja, jag tror fanimej att jag är smartare än majoriteten av befolkningen". Vore det inte då bra med ett objektivt IQ-test som verkligen kan sålla agnarna från vetet, när det är så uppenbart att det inte går att lita på sitt eget omdöme i sådana frågor?
Nu hör jag hur ni skrikandes invänder att IQ-test är missvisande och att de inte säger något om intelligens, det borde döpas om till PQ istället för allt de mäter är en pusselkvot. För det andra är inte smarthet lika med intelligens, för det tredje så behöver du en vetensk..
-Ja ja, whatever, säger jag då. Men man vill ju helst ha en definition av intelligens som placerar människor på en skala mellan mer och mindre, inte definition som att alla är egentligen lika intelligenta. Och de logik/mönsterbaserade IQ-testen är väl ändå de som fått störst vetenskaplig acceptans för att mäta intelligens?
Men som ni säkert redan har förstått bryr jag mig inte om vad som är intelligens och vad som inte är det. Lika lite bryr jag mig om andra svar som jag låtsas söka efter. Jag vill bara vara tillräckligt duktig, tillräckligt medveten, tillräckligt logiskt följbar. Jag ville inte vara ordentlig eller konsekvent. I min C-uppsats ska jag försöka vara ordentlig, konsekvent och följa vetenskaplig praxis (dvs konservativt och auktoritetskrypande (Obs! bortse från den eventuellt negativa laddningen i dessa ord, om den finns så är det bara på skoj)).
***
Det här är upplysningsvis inte slutet på detta »traktat». Fortsättningen får anses som hemlig.
---------
Traktat om intelligensen
I den här texten har jag låtit mig bli inspirerad av de texter, och den genren, som ligger grund för min C-uppsats i litteraturvetenskap. Det vill säga främst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, "karnevalsk litteratur" och "menippeisk satir".
Den menippeiska satiren, eller menippén, är enligt NE en litterär inriktning som "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning", och enligt den ryske litteraturkritikern Michail Bachtin (1895-1975) kommer dess "organiska helhet" ur "karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen". Det som kännetecknar menippén och karnevalen utöver den filosofiska inriktningen är bland annat en "mångfaldighet i stilen och tonen", uttrycksformer som är "dynamiska och föränderliga, lekfulla och ombytliga", ett språkbruk som ofta är respektlöst och ogenerat. Med det vill utövarna belysa den "glada relativiteten i all härskande sanning och makt" och befria det "mänskliga medvetandet från den officiella världsåskådningens herravälde". Menippén är ofta hånfull och satirisk, men dess berättare placerar sig inte utanför det den driver gäck med, utan gör också löje av sig själv. I karnevalen suddas gränsen mellan lek och allvar ut och blir ambivalent.
Det jag skrivit är förstås inget renodlat karnevalskt eller menippeiskt, men jag har försökt låna en del av dess inställning, tänkande och särdrag så som jag förstått dem. Och jag har provat på att imitera en del drag från Dostojevskijs i Anteckningar från källarhålet. Kanske kan jag förstå mig på det ännu bättre nu när jag testat att skriva i genren. Kanske är det nyttigt för mig nu när jag ska skriva om det i min uppsats. Det sägs ofta att man inte riktigt kan förstå essensen av någonting förrän man själv upplevt det, och man upplever det nog på ett annat sätt om man själv skriver, än om man läser det någon annan skrivit. Det kunde väl i varje fall vara värt ett försök?
***
Intelligens handlar inte om att känna till, intelligens handlar om att tänka, kunna se logiska samband och förstå. Det är intelligent att kunna fundera ut många drag i förväg i schack, men man är knappast intelligent bara för att man kan alla landskapsblommor utantill. Det är i varje fall en vanlig uppfattning om intelligens.
Vissa menar att det inte går att träna upp sin intelligens, på samma sätt som man kan öka sin kunskap och bildning. Kanske kan man dra en parallell med om vi äter mycket mat blir vi tjockare, men knappast längre, om vi studerar mycket blir vi mer bildade men knappast intelligentare. Intelligensen blir då något som vi får lära oss att leva med, på samma sätt som vi får lära oss att leva med vår längd.
Men andra skulle protestera och mena att intelligensen visst går att träna upp. Vem som helst kan ju bli bättre på matte till exempel, allt som behövs är lite övning. När du har löst ett antal av andra gradens differentialekvationer, går det snart liksom på räls. Det blir lättare och lättare för varje tal, ingen kan väl tvivla på det?
-Jaja, skulle någon invända, de kan ställa sig på tå, sträcka upp händerna, lära sig hoppa och krumbukta sig, och på så sätt kunna nå lite högre. Men att dessa kortisar sen skulle kunna lyckas med en slam dunk, är det knappast någon som tror på allvar. Så kan man väl tänka sig att det går att öva upp sig inom vissa specifika områden, men det kanske inte räcker till när det handlar om att greppa allting och på samma gång, se helheter och arbeta med helhetsperspektiv.
Låt mig anknyta med en anekdot; Jag var och spelade badminton med en kille häromdagen. Det blev ingen riktig höjdarmatch eftersom han hade sådana besvär med mina stoppbollar, och jag misslyckades nästan alltid att parera hans smashar på fore-hand-sidan.
-Det verkar som jag vinner på min löshet, och du på din hårdhet, sa jag.
Sen fortsatte vi prata om vardagliga ämnen och kom fram till att vi båda hade läst matte. Jag sa att jag tyckte algebran var simpel men att analysen var desto jobbigare. Han tyckte tvärtom, och menade att algebran mest bara handlar om att lära sig utantill, medan i analysen måste man tänka mer och kunna se samband. -Det är just det, förklarade jag, att jag har lätt för att memorera, men att det är något psykiskt påfrestande när jag måste försöka förstå också. Jag inser då att jag inte ens förstår vad det innebär att förstå. Det jag memorerar i algebran kan gott få ligga där utanpå hjärnbarken, men sen när analysens formler kommer och liksom vill tränga sig in i de inre skikten av min hjärna då är det ju inte för inte som jag känner mig hotad. Det kommer skapa oordning i mitt inre, jag kommer tappa kontroll, och drabbas av en existentiell kris!
Han förklarade det med att jag gärna vill tro att jag är någonting som jag i själva verket inte är, och därför försöker jag dölja sanningen för mig själv.
-Du lever i en livslögn, sa han, men det är helt okej, jag känner många som gör det.
Självklart är inte ens hälften av vad jag säger sant. Jag har respekt för ärlighet och uppriktighet, men just i det här inlägget tar jag mig friheten att ljuga fritt. Jag skriver ju inte det här för att ni ska få veta vad jag upplevt i mitt liv, och inte heller för att jag ska kunna läsa det när jag blir gammal och dement och på så sätt få veta vem jag själv var. Nej, det här är ett traktat om intelligensen och tjänar därför det syftet.
Så för att återanknyta; jag har gjort en del research. Jag har läst om intelligens i mitt filosofilexikon, på mensas hemsida, diverse internetforum etc etc. Här hittade jag en lista på kända historiska personers IQ: http://www.iqcomparisonsite.com/Cox300.aspx
Jag har också snappat upp en del kommentarer rörande listan. En person anmärkte att det måste vara knäckande för Rousseau om han fick veta att hans ärkerival Voltaire hade 40 mer i IQ. En annan kommenterade att man fattar ju att Voltaire var intelligentare, han var mycket mer vidsynt. Ett tredje smartskaft berättade att hon fick typ 150 på ett IQ-test och blev jätteskraj först eftersom hon trodde det var typ under medel.
Enligt min synonymordbok är vidsynthet en synonym till intelligens, men är inte det en uppfattning som strider mot intelligenstesten? Jag menar att den vidsynta inte skulle inskränka sig till att anta att följande tal i serien 1, 2, 3, 4 måste vara 5, utan skulle istället vara öppen för många andra samband. Hon skulle till exempel inte utgå från att 1, 2, 3 och 4 är siffror, utan se det lika fördomsfritt som hon ser på andra symboler, målerier eller färgklickar.
Jag läste en tråd i ett filosofiforum med titeln "fördomsfullhet är intelligens". Trådskaparen förde samma ungefär resonemang tror jag, men han jiddrade mest om ribosomer och sånt kemiskt hjärnsubstanstjafs. En annan svarade och menade att intelligensen inte alls hade med fördomsfullhet att göra. Han citerade nån buddhisttjomme (el. dyl) som påstod att intelligensen är levande och inte mekanisk och att den sanna intelligensen inte kommer ur logiskt tänkande. Det är kreativitet bla bla, spontanitet bla bla, nyfikenhet bla bla, intuition bla bla.
Menar man då att det är intelligent att vara öppensinnad och se möjligheter? Men då är det ju enkelt att konstatera att allt är möjligt. De som vet mest är de som vet minst, och det enda som jag vet det är att jag intet vet.
-Oj, det var många djärva påståenden, hör jag er invända, du antar att du kan veta att du intet vet. Du menar dig alltså veta en uppenbar paradox som är fullkomligt sann. Och den som säger att den vet så lite, menar samtidigt att den vet mer än andra.
-Hehehe, svarar jag då, om ni antar att jag verkligen menar det jag påstår, vem är det då som är inskränkt? Allt det jag sa, det var bara på skoj.
Självklart är det inte på allvar. Men det kan ändå vara värt att ha i åtanke. Varför tänka bra eller dåligt, när man kan tänka hmmm...? Kanske en person har en tankekedja eller stämning som hon vill förmedla men som hon vet att hon inte kan få ett klart grepp om och varje försök att fånga det i ord misslyckas. Ibland tycker jag att folk har för bråttom att inskränka perspektiven och anta eller avfärda något som de i själva verket inte har förstått intentionerna av, och som de inte förstått alla dimensionerna av. Det är där roten till mina problem ligger. Det är därför som jag började knattra på min laptop.
Till exempel när jag fick tillbaka min hemtenta såg jag att min lärare kommenterade så här på ett ställe, "Jag delar din åsikt!". -Jaså, har jag en åsikt, tänkte jag, det visste jag inte. Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte, vad enfaldigt av honom att utgå från att jag har en åsikt. Åsikt är ett ord som innefattar en personlig värdering, men när jag svarar på en uppgift gör jag det med utgångspunkten att ge ett så rimligt svar som möjligt - den där åsiktsaspekten finns det då ingen anledning att blanda in. Eller förresten tänkte jag aldrig så heller. Jag tror inte att jag formade någon tanke i ord, jag bara reagerade på ordet åsikt.
Nu invänder ni förstås att ordet åsikt inte alls behöver ha med personlig värdering att göra, att det inte behöver innehålla någon normativ aspekt. Okej, jag medger att det inte var ett klockrent exempel. Men låt oss ta ett annat då:
Jag skulle handla mat på Ica. Jag sa hej till kassörskan, drog mitt kort, slog in min kod, tryckte på ok, fick frågan om att godkänna köpet och tryckte på ok igen. Sen tittade jag bakåt och såg varor som knäckebröd, ris, mjölk, apelsiner prydligt uppstaplade på rullbandet med ean-koderna riktade mot mig. Så flyttade jag blicken till andra sidan kassan, vid fryspåsarna mot utgången. Där låg sju förpackningar med makrillfiléer.
-Ursäkta, sa jag till kassörskan, jag tror jag råkade betala för fel mat.
Det hade blivit missförstånd för hon innan mig ville betala i två etapper och ja ja ni förstår... så vi fick ta tillbaka och göra om.
Sen sa kassörskan såhär (nu kommer vi till min poäng):
-Ja, jag tyckte det var lite konstigt! Du såg inte ut som en som skulle köpa...
Vadå asså!?!?! Eller förresten, glöm det exemplet.
Men för att återgå till intelligensen; Om man läser en text som man inte fattar ett skvatt av, vore det inte då gott att få veta vad författaren hade för IQ så man kan få veta om det verkligen bara är trams eller om det kan finnas något tänkvärt där bakom? Vem som helst skulle väl tycka det vore mer givande att tolka en tavla målad av en konstnär med 190 i IQ, än en målad av en elefant med en 190 centimeter lång snabel, även om de kan vara väl så lika varandra.
Och tänk om alla människor fick svara på frågan om de tror att de är smartare än majoriteten av världens befolkning. Vissa skulle säkert vela och komma med motfrågor om vad det innebär att vara smart, men när de då blir uppmanade att bara svara vad de egentligen tror, så är jag övertygad att en förkrossande majoritet skulle svara "Ja, jag tror fanimej att jag är smartare än majoriteten av befolkningen". Vore det inte då bra med ett objektivt IQ-test som verkligen kan sålla agnarna från vetet, när det är så uppenbart att det inte går att lita på sitt eget omdöme i sådana frågor?
Nu hör jag hur ni skrikandes invänder att IQ-test är missvisande och att de inte säger något om intelligens, det borde döpas om till PQ istället för allt de mäter är en pusselkvot. För det andra är inte smarthet lika med intelligens, för det tredje så behöver du en vetensk..
-Ja ja, whatever, säger jag då. Men man vill ju helst ha en definition av intelligens som placerar människor på en skala mellan mer och mindre, inte definition som att alla är egentligen lika intelligenta. Och de logik/mönsterbaserade IQ-testen är väl ändå de som fått störst vetenskaplig acceptans för att mäta intelligens?
Men som ni säkert redan har förstått bryr jag mig inte om vad som är intelligens och vad som inte är det. Lika lite bryr jag mig om andra svar som jag låtsas söka efter. Jag vill bara vara tillräckligt duktig, tillräckligt medveten, tillräckligt logiskt följbar. Jag ville inte vara ordentlig eller konsekvent. I min C-uppsats ska jag försöka vara ordentlig, konsekvent och följa vetenskaplig praxis (dvs konservativt och auktoritetskrypande (Obs! bortse från den eventuellt negativa laddningen i dessa ord, om den finns så är det bara på skoj)).
***
Det här är upplysningsvis inte slutet på detta »traktat». Fortsättningen får anses som hemlig.
Kommentarer
Trackback
