Davids skrivarkiv

B-kurs i litteraturvetenskap ht 2006.

För att få ut nåt av det här ska ni helst ha läst boken/böckerna innan. OBS! spoilervarning!

----
Uppgift: Diskutera och jämför förhållandet mellan staten och individen i Franz Kafkas Processen och Karin Boyes Kallocain.
----

Vid första anblick tycker jag inte att det är mycket som påminner Domstolen i Processen (1925), med Världsstaten i Kallocain (1940). I Världsstaten talas det om nytta och effektivitet. Alla människor har en roll att fylla som en kugge i maskineriet. I Domstolen är det snarare det irrationella och ineffektiva som råder. Anledningen till att människor döms där antyds aldrig vara för att det ska öka effektiviteten i samhället, eller för att samhället ska bli mera hållbart. Josef K. får aldrig veta varför han blir åtalad eller vad lagen kräver av honom. Vad för handlingar som är brottsliga kommer överhuvud aldrig på tal, fokus ligger istället på själva processen.
Boye gör nog anspråk i sin bok på att skildra individen i en totalitär stat. Jag upplever den som politisk på ett helt annat sett än vad Processen är. Hos Kafka tycker jag det står klart att Domstolen främst är symbolisk. Att det han vill skildra rör sig egentligen inte om individens relation till en stat i allmän bemärkelse - utan snarare en individs relation till sådant som inte har med staten att göra, som personliga relationer, samvete, moral- och skuldkänsla. Visserligen kan man där dra parallellen till Kallocain som genom kallocainet gör att staten får en roll som granskare av inre känslor.

Individerna i Världsstaten är alla avsedda endast för att tjäna ett gemensamt syfte, att främja staten. Deras egenvärde eller egenlycka är obetydlig. De har ytterst begränsad fritid. Från början två lediga kvällar i veckan, som sedan skärs ned till en ledig kväll. Redan från tidig barndom skolas de till att kunna tjäna staten på bästa möjliga sätt. Deras våldsamma lekar är menade att vara en träning till ett senare soldatliv. Individerna är ständigt bevakade genom polisöron och polisögon.
Då man ska analysera individens förhållande till staten i Processen av Kafka står man inför problemet att man aldrig får någon klarhet vad staten egentligen står för. Vi har en berättarröst som inte skildrar annat än Josef K.:s perspektiv, och Josef K. får aldrig veta något bestämt om staten som han har att göra med. Fängelseprästen säger till K., ?Domstolen vill dig ingenting. Den tar emot dig när du kommer, den låter dig gå när du vill.? (256). Inspektörens uttalanden går i liknande riktning ?ni är visserligen häktad, men det ska inte hindra er från att sköta ert arbete. Ni ska inte heller i övrigt hindras från att leva som vanligt.? (57) Det får mig att fundera om processen är något K. själv låter sig nästla in i. Att ingen tvingar honom någonting, de bara sätter myror i huvudet på honom som gör att han själv låter sig drivas till galenskap och undergång. Flera gånger antyds det i texten att han känner sig fast, när han i själva verket är fri att göra vad han vill, till exempel ?K. gjorde en rörelse som om han slet sig loss från de båda männen, trots att de inte ens stod i närheten av honom.? Någon sådan tolkning tycker jag dock inte stämmer med handlingen i sin helhet. I första kapitlet kommer ju de och bokstavligen tränger sig på i hans liv. När K. vill gå ut från sitt hus utan kavaj, pressar de tillbaka honom till hans garderob. De uppsöker honom på hans jobb, kommer hem till honom, och slutligen avrättar de honom. Det står att ?K. insåg mycket väl att det egentligen var hans plikt att ta kniven [/] och själv stöta in den i sitt bröst? (269), men när han avstår från att göra det låter de honom ändå inte komma undan.
En sak som både Leo Kall och Josef K. har gemensamt är att de båda är lika hjälplösa, båda är lika maktlösa inför den dömande instansen. Ett centralt konstaterande i Kallocain är att med en lag om förbud mot statsfientligt tänkande och med kallocainets hjälp så kan vem som helst dömas (126), jämfört med Processen där de konstaterar att ett egentligt frikännande i en process måste ses ouppnåeligt (191). I båda böckerna nämns det hur processerna avgörs utanför rättssalen, och att det som avgör är vad man har för kontakter.
Hierarkin har en viktig betydelse i båda böckerna. I Kallocain beskriver Leo Kall hur han ser livet som en trappa, där man får befordran och klättrar uppför. I Processen beskrivs väldigt ofta trappor och symbolerna för det högre och lägre är ofta förekommande. Men om hierarkin i Kallocain är en trappa som man kan vandra upp för, förefaller hierarkin i Processen snarare som en nedåtriktad rulltrappa som man i bästa fall kan hålla jämna steg med för att inte falla ner på botten.