Nattbusskonversationer
Daterat: 29:e maj 2005 i helgondagbok
Han var kortklippt, vältränad och stiligt klädd. Hon hade långt blont hår, högklackat och blodiga hälar. En matcho man och en bimbo tänker ni kanske, men det var inte dit jag ville komma. Jag ville komma in i bussen hem till Uppsala, för det var ganska kallt i förrgår natt.
Jag stod bakom dem i kön och tog också chansen att sätta mig på sätet bakom dem i bussen. Jag tycker om att lyssna när andra pratar utan att behöva delta i konversationen. Det ger mig tillfälle att bättre bearbeta det jag hör och tänka för mig själv.
Speciellt diskussioner mellan människor som träffar varandra för första gången är intressanta.
Hon frågar och lyssnar medan han berättar om sitt arbete med kriminella barn i förorten och om ett nytt skolsystem som de håller på bygga upp. Själv har han inte någon utbildning inom ämnet, men eftersom han har så stark vilja och många idéer har han blivit befordrad till högre och högre positioner.
När han förklarar hur staten tjänar cirka 200.000 kr för varje buse som han får till rätta så må det låta skrytigt, men jag blir glad av att höra det och tänker att det är goda gärningar han uträttar.
Han säger att man ska inte dra förhastade slutsatser om barnen, många har allvarliga problem och beter sig riktigt illa - men det är ju inte på grund av deras hudfärg eller ras! Vissa föräldrar gör allt för att få sina barn till rätta.
Och jag tänker att jag inte ska dra några förhastade slutsatser om honom. Bara för att han ser ut och beter sig på ett visst sätt, behöver ju inte det betyda att han ser ner på andra som är annorlunda.
Förra gången jag åkte med nattbussen var det ombytt roll för min del. Då pratade jag med en tjej som jag bara träffat en gång på krogen innan, under hela resan hem. Jag har lätt för att känna mig aningen obekväm i en sådan situation. När jag ibland har för vana att driva med allt och alla kan jag känna mig lite extra fånig i stunder jag själv blir ett objekt för andra att roa sig åt. Rätt åt mig, tänkte jag, när det inte räckte att hålla dämpad röst för att de flesta i den fullsatta bussen ändå skulle höra.
När det var dags att gå av var det också en man som kom fram till oss och tackade för filosofiundervisningen.
Men jag tackade inte dessa människor för undervisningen i rehabilitering av kriminella barn. Istället tog jag min cykel och trampade hem till mig.
Han var kortklippt, vältränad och stiligt klädd. Hon hade långt blont hår, högklackat och blodiga hälar. En matcho man och en bimbo tänker ni kanske, men det var inte dit jag ville komma. Jag ville komma in i bussen hem till Uppsala, för det var ganska kallt i förrgår natt.
Jag stod bakom dem i kön och tog också chansen att sätta mig på sätet bakom dem i bussen. Jag tycker om att lyssna när andra pratar utan att behöva delta i konversationen. Det ger mig tillfälle att bättre bearbeta det jag hör och tänka för mig själv.
Speciellt diskussioner mellan människor som träffar varandra för första gången är intressanta.
Hon frågar och lyssnar medan han berättar om sitt arbete med kriminella barn i förorten och om ett nytt skolsystem som de håller på bygga upp. Själv har han inte någon utbildning inom ämnet, men eftersom han har så stark vilja och många idéer har han blivit befordrad till högre och högre positioner.
När han förklarar hur staten tjänar cirka 200.000 kr för varje buse som han får till rätta så må det låta skrytigt, men jag blir glad av att höra det och tänker att det är goda gärningar han uträttar.
Han säger att man ska inte dra förhastade slutsatser om barnen, många har allvarliga problem och beter sig riktigt illa - men det är ju inte på grund av deras hudfärg eller ras! Vissa föräldrar gör allt för att få sina barn till rätta.
Och jag tänker att jag inte ska dra några förhastade slutsatser om honom. Bara för att han ser ut och beter sig på ett visst sätt, behöver ju inte det betyda att han ser ner på andra som är annorlunda.
Förra gången jag åkte med nattbussen var det ombytt roll för min del. Då pratade jag med en tjej som jag bara träffat en gång på krogen innan, under hela resan hem. Jag har lätt för att känna mig aningen obekväm i en sådan situation. När jag ibland har för vana att driva med allt och alla kan jag känna mig lite extra fånig i stunder jag själv blir ett objekt för andra att roa sig åt. Rätt åt mig, tänkte jag, när det inte räckte att hålla dämpad röst för att de flesta i den fullsatta bussen ändå skulle höra.
När det var dags att gå av var det också en man som kom fram till oss och tackade för filosofiundervisningen.
Men jag tackade inte dessa människor för undervisningen i rehabilitering av kriminella barn. Istället tog jag min cykel och trampade hem till mig.
Kommentarer
Trackback
