Religionssyn hos Lagerkvist (Bödeln och Barabbas) och Camus (Främlingen)
B-kurs i litteraturvetenskap HT 2006
Uppgiftsformulering: Välj ut tre romaner där religion/präster osv. gestaltas - alltså verk med en religiös eller anti-religiös tendens - och visa vilken roll författarna tar till denna sektor av tillvaron.
Den gällande religionen i Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist (1891-1971) är deismen. Gud finns där uppe i himlen men verkar inte längre, han är som förstenad. Religionskritiken Bödeln tar upp ligger nära i linje med Theodicéproblemet; om Gud är allsmäktig och god kan han inte låta ondska existera. Bödeln förnekar aldrig att Bibelns händelser hänt i verkligheten, han bara väljer andra infallsvinklar. Istället för att prisa Gud för allt gott i världen, ställer han honom till svars för allt ont. Han väljer att betona Jesus svagare sidor, snarare än de starka.
Bödeln ser Jesus som en vek person. Han blir visserligen gripen av Jesus vänlighet, när Jesus kallar honom broder, men annars är han skeptisk mot honom. Återupprepade gånger hänvisar han Jesus till "som de alltid gör" och "som de alltid säger" (71), han blev behandlad "så som de brukar behandla de sina" (76), det vill säga att Jesus aldrig skiljde sig från mängden. Jesus är som ett barn, han är en stackars dåre som "ängslas och darra som andra" (71). Han är inte Kristus, utan "en Kristus" (76).
Vändningen kommer när Bödeln säger "J a g är er Kristus" (76). Han jämför sig själv med Jesus och betonar sin egen överlägsenhet. Det var Bödeln och "ingen av de andra" (72) som hjälpte Jesus att bära korset. Bödeln är den som får bära människornas syndaskuld för Jesus var för svag för att göra det själv.
Det ironiska är då att Bödeln i boken samtidigt står som en symbol för ondskan. Flera gånger i texten pratar de om honom och hans namn som synonymt med "det onda". Till exempel nämner en person om honom "Ja, han [Bödeln] är det kraft i. I det onda är det kraft, det är säkert" (26). Dock är det inte någon allmänn uppfattning man får av ondska i Bödeln som person när man läser boken. De onda i Bibeln är själviska, giriga, illistiga och kortsiktiga. Även djävulen. Bödeln däremot är lugn och självbehärskad, han är mer fri än någon annan från dödssynderna.
Att författaren går till attack mot kristendomen tycker jag inte att det råder något tvivel om. Samtidigt får jag dock intrycket av att han inte helt tar ställning för Bödeln. När Bödeln till exempel säger att det påstods att Jesus fick hans bödelsmärke att försvinna, säger han själv att han inte tror på det, men som det berättas i sammanhanget är i varje fall jag som läsare benägen att tro att så visst var fallet.
Precis som i Bödeln så är de faktiska händelserna som berättas i Bibeln gällande i Lagerkvists bok Barabbas (1950), men det berättas från ett annat perspektiv. Man kan tolka den att han gör narr av Bibeln. Flera av personerna som vi känner igen från Bibeln, återberättas här i en helt annan, mindre förskönande dager. Vi har till exempel Petrus som är rödhårig och skäggig och ger ett buffligt intryck, vilket knappast stämmer överens med den bilden man fått av Petrus i Bibeln. Nästan alla av de kristna anhängarna verkar ha missförstått Jesus budskap; älsken varandra.
Men att det finns de som misstolkar religionen betyder inte att religionen är dålig. Vi möter också kristna idealgestalter här som den Harmynta med strålande ögon, storögde Sahak och framförallt Jesus. Alla dessa skildrar Lagerkvist med sympati och utan att göra narr av. Därför drar jag slutsatsen att han tar ett steg närmare kristendomen i den här boken. Hela stämningen i boken påminner mig dessutom om Nya Testamentet. Det är ett enkelt och korthugget språk berättat med allvar och innerlighet. En stor del av Nya Testamentet är ju också samma händelser berättade ur olika perspektiv. Här har vi "Evangeliet enligt Barabbas".
Barabbas älskar livet och lusten och tror på den fysiska styrkan. Det står i kontrast till det kristna idealet. Samtidigt är han mycket förundrad över Jesus och det får honom att tänka om och ändra sitt liv. Han vacklar mellan att hänge sig till religionen eller stå kvar allena. Huruvida han överlämnar sig till Gud eller inte när han pratar ut i mörkret i slutet är en fråga som det inte finns något självklart svar på. När Bödeln i Bödeln pratar om att "ge upp andan i det stora, barmhärtiga mörkret" (77), råder det ingen tvivel om att mörkret är något frånvarande, en icke-existens. På samma sätt är det när det mörknar som Jesus tänker att Gud har övergett honom. Men Barabbas har ju faktiskt hört Sahak prata om att Gud finns i mörkret, och hört honom prata till Gud i mörkret (99). Jag är då benägen att tro att Barabbas försöker finna samma väg. I så fall tar Lagerkvist ännu ett steg närmare kristendomen.
Mersault i Främlingen (1942) av Albert Camus (1913-1960) har en övertygelse om att han kommer att dö och att det inte för honom finns något liv efter det. Vad han grundar det på redogör han inte, men det verkar snarast vara en logisk övertygelse, en övertygelse oberoende av den upplevda verkligheten. Det är också allt han behöver veta. I övrigt ser han religionen som ovidkommande. Den har inget att erbjuda av vad han är intresserad av.
Både rannsakningsdomaren och fängelseprästen menar att Mersaults icke-troende är en aktiv handling. Rannsakningsdomaren säger att han vänt sig från Gud (86) och kallar honom för Antikrist (89), alltså en som går mot Kristus. Fängelseprästen menar att han inte ser (147). Men jag tror Camus vill göra klart att Mersault i själva verket avstår från att göra en aktiv handling när han inte hänger sig till Gud, inte tvärtom.
Upprepade gånger antyds det om Mersault bara väljer att tro på Gud så slipper han bli avrättad. Fängelseprästen säger tillslut rent ut "Man skulle kunna begära att ni ska se" (145). Jag tvivlar inte på att Mersault egentligen förstår vad det innebär, han är inte dum. Om han bara låtsades tro på Gud, låtsades vara ångerfull och gjorde det med tillräckligt mycket inlevelse skulle han bli benådad. Men jag tänker mig att det strider det mot hans tro. Mersault har ändå en tro. Han förlitar sig på ärligheten, det uppriktiga och okonstlade. När valet står mellan att bevara tron eller ge upp livet, så väljer han att ge upp livet. Samma val som Sokrates gjorde, eller för den delen Sahak i Barabbas.
Uppgiftsformulering: Välj ut tre romaner där religion/präster osv. gestaltas - alltså verk med en religiös eller anti-religiös tendens - och visa vilken roll författarna tar till denna sektor av tillvaron.
Den gällande religionen i Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist (1891-1971) är deismen. Gud finns där uppe i himlen men verkar inte längre, han är som förstenad. Religionskritiken Bödeln tar upp ligger nära i linje med Theodicéproblemet; om Gud är allsmäktig och god kan han inte låta ondska existera. Bödeln förnekar aldrig att Bibelns händelser hänt i verkligheten, han bara väljer andra infallsvinklar. Istället för att prisa Gud för allt gott i världen, ställer han honom till svars för allt ont. Han väljer att betona Jesus svagare sidor, snarare än de starka.
Bödeln ser Jesus som en vek person. Han blir visserligen gripen av Jesus vänlighet, när Jesus kallar honom broder, men annars är han skeptisk mot honom. Återupprepade gånger hänvisar han Jesus till "som de alltid gör" och "som de alltid säger" (71), han blev behandlad "så som de brukar behandla de sina" (76), det vill säga att Jesus aldrig skiljde sig från mängden. Jesus är som ett barn, han är en stackars dåre som "ängslas och darra som andra" (71). Han är inte Kristus, utan "en Kristus" (76).
Vändningen kommer när Bödeln säger "J a g är er Kristus" (76). Han jämför sig själv med Jesus och betonar sin egen överlägsenhet. Det var Bödeln och "ingen av de andra" (72) som hjälpte Jesus att bära korset. Bödeln är den som får bära människornas syndaskuld för Jesus var för svag för att göra det själv.
Det ironiska är då att Bödeln i boken samtidigt står som en symbol för ondskan. Flera gånger i texten pratar de om honom och hans namn som synonymt med "det onda". Till exempel nämner en person om honom "Ja, han [Bödeln] är det kraft i. I det onda är det kraft, det är säkert" (26). Dock är det inte någon allmänn uppfattning man får av ondska i Bödeln som person när man läser boken. De onda i Bibeln är själviska, giriga, illistiga och kortsiktiga. Även djävulen. Bödeln däremot är lugn och självbehärskad, han är mer fri än någon annan från dödssynderna.
Att författaren går till attack mot kristendomen tycker jag inte att det råder något tvivel om. Samtidigt får jag dock intrycket av att han inte helt tar ställning för Bödeln. När Bödeln till exempel säger att det påstods att Jesus fick hans bödelsmärke att försvinna, säger han själv att han inte tror på det, men som det berättas i sammanhanget är i varje fall jag som läsare benägen att tro att så visst var fallet.
Precis som i Bödeln så är de faktiska händelserna som berättas i Bibeln gällande i Lagerkvists bok Barabbas (1950), men det berättas från ett annat perspektiv. Man kan tolka den att han gör narr av Bibeln. Flera av personerna som vi känner igen från Bibeln, återberättas här i en helt annan, mindre förskönande dager. Vi har till exempel Petrus som är rödhårig och skäggig och ger ett buffligt intryck, vilket knappast stämmer överens med den bilden man fått av Petrus i Bibeln. Nästan alla av de kristna anhängarna verkar ha missförstått Jesus budskap; älsken varandra.
Men att det finns de som misstolkar religionen betyder inte att religionen är dålig. Vi möter också kristna idealgestalter här som den Harmynta med strålande ögon, storögde Sahak och framförallt Jesus. Alla dessa skildrar Lagerkvist med sympati och utan att göra narr av. Därför drar jag slutsatsen att han tar ett steg närmare kristendomen i den här boken. Hela stämningen i boken påminner mig dessutom om Nya Testamentet. Det är ett enkelt och korthugget språk berättat med allvar och innerlighet. En stor del av Nya Testamentet är ju också samma händelser berättade ur olika perspektiv. Här har vi "Evangeliet enligt Barabbas".
Barabbas älskar livet och lusten och tror på den fysiska styrkan. Det står i kontrast till det kristna idealet. Samtidigt är han mycket förundrad över Jesus och det får honom att tänka om och ändra sitt liv. Han vacklar mellan att hänge sig till religionen eller stå kvar allena. Huruvida han överlämnar sig till Gud eller inte när han pratar ut i mörkret i slutet är en fråga som det inte finns något självklart svar på. När Bödeln i Bödeln pratar om att "ge upp andan i det stora, barmhärtiga mörkret" (77), råder det ingen tvivel om att mörkret är något frånvarande, en icke-existens. På samma sätt är det när det mörknar som Jesus tänker att Gud har övergett honom. Men Barabbas har ju faktiskt hört Sahak prata om att Gud finns i mörkret, och hört honom prata till Gud i mörkret (99). Jag är då benägen att tro att Barabbas försöker finna samma väg. I så fall tar Lagerkvist ännu ett steg närmare kristendomen.
Mersault i Främlingen (1942) av Albert Camus (1913-1960) har en övertygelse om att han kommer att dö och att det inte för honom finns något liv efter det. Vad han grundar det på redogör han inte, men det verkar snarast vara en logisk övertygelse, en övertygelse oberoende av den upplevda verkligheten. Det är också allt han behöver veta. I övrigt ser han religionen som ovidkommande. Den har inget att erbjuda av vad han är intresserad av.
Både rannsakningsdomaren och fängelseprästen menar att Mersaults icke-troende är en aktiv handling. Rannsakningsdomaren säger att han vänt sig från Gud (86) och kallar honom för Antikrist (89), alltså en som går mot Kristus. Fängelseprästen menar att han inte ser (147). Men jag tror Camus vill göra klart att Mersault i själva verket avstår från att göra en aktiv handling när han inte hänger sig till Gud, inte tvärtom.
Upprepade gånger antyds det om Mersault bara väljer att tro på Gud så slipper han bli avrättad. Fängelseprästen säger tillslut rent ut "Man skulle kunna begära att ni ska se" (145). Jag tvivlar inte på att Mersault egentligen förstår vad det innebär, han är inte dum. Om han bara låtsades tro på Gud, låtsades vara ångerfull och gjorde det med tillräckligt mycket inlevelse skulle han bli benådad. Men jag tänker mig att det strider det mot hans tro. Mersault har ändå en tro. Han förlitar sig på ärligheten, det uppriktiga och okonstlade. När valet står mellan att bevara tron eller ge upp livet, så väljer han att ge upp livet. Samma val som Sokrates gjorde, eller för den delen Sahak i Barabbas.
Kommentarer
Trackback
