Davids skrivarkiv

Daterat 3/6 2008

----
Min mobiltelefon försvann sent igår kväll. Och blev upphittad av en äldre herre idag. Han sa att han hittat den på en bänk vid några byggmaskiner i Stabby. Jag sa att det stämde nog bra, eftersom jag var ute och gick i det området under kvällen. Han tittade då lite konstigt på mig och sa att det inte gick någon promenadväg där. 'Nej, kanske inte', sa jag, men förklarade att jag gått lite runtomkring. 'Men det här var ju som på en innergård', sa han nästan lite uppbragt, 'och det stod byggmaskiner där. Jag tog för givet att det var någon av arbetarnas telefon'. 'Jo, men jag gick lite härs och tvärs' fortsatte jag. 'Ja, ja, det var det samma, jag ska inte berätta det här för din mamma' svarade han och skrattade. 'Nej', sa jag, och vi tog farväl av varandra.
      Egentligen visste jag ju precis hur allting måste ha skett, men kunde inte berätta för honom. Här ska ni få höra hela den ocensurerade sanningen.

      Jo, det började med att jag läst i en bok om naturen, träden och växterna, och vilken betydelse, vilken trygghet den kan vara för vissa människor. När Sissel blev upprörd då vände hon sig till sitt daggvåta gömställe någonstans i skogskanten, för att få nya krafter. "Naturen är den fasta punkten i tillvaron för henne" har då förståsigpåarna sagt. Kan naturen vara så viktig undrade jag, och jag kände mig inspirerad för att gå en liten promenad och undersöka.
     Jag vill erinra mig om att någon, vill något tillfälle formulerade den underliga tanken om att det skulle vara omöjligt att gå en promenad utan att samtidigt ha musik i lurarna. Därom låter jag vara osagt. Men just nu kände jag i alla fall ett kittlande behov av att få lyssna på musik samtidigt som jag skulle gå ut. Så kring 22-tiden begav jag mig med huvtröja, shorts, telefon och mp3-spelare bortåt Luthagen och sen Stabby, ditåt jag alltid går då jag ger mig ut på promenad.
     Jag andades in den friska luften, tittade upp på de fladdrande löven och grenarna på träden utmed vägen och tyckte det var vackert. När jag såg en liten stenhäll vid Stabbys skola valde jag min gångväg rakt över den. Trots att lutningen blev ganska kraftig ett par steg försökte jag gå så diskret som möjligt och inte böja mig för mycket framåt. Sen kom jag in på en stig i en skogsdunge. Där brukar jag också gå. Men när jag kommer ut ur skogen igen vet jag aldrig riktigt vart jag befinner mig. Jag chansade och gick i den riktningen jag tyckte borde vara hemåt, och efter ett tag blev omgivningen bekantare. Jag fick lust att slinka in på en smal gångväg som ledde mellan två höghus och plötsligt kom jag ut på ett stort grönområde, som jag aldrig sett förut, omringat av fyra höga betonghus. Mitt på gräsmattan stod det ett par grävmaskiner och det var varningsstaket uppsatt. Men det var inte bara det som fanns där. Nej, alldeles bredvid grävmaskinerna stod det också en gungställning.
     Jag kom då att tänka på Solange. Hon som tänkte att hon skulle gunga långt över Lidingön och båtarna och Djursholm, men hon förstod att gungans kättingar skulle strama och dra henne tillbaka, och hon skulle fara baklänges in under gungbalken och baklänges tvärsöver gatan och baklänges in genom fönstret i betonghuset där hon bodde.
 Plötsligt kände jag en stark lust att bara pröva på gungan. Det var lite spänningsfyllt och eggande i dubbel bemärkelse för runtomkring var det runt 100 fönsterrutor som vette rakt ut mot mig, och liksom glodde på mig, bara mig, bara mig i centrum då jag tog fart. Gungan flög, hoppade och krängde snart och jag fick svårt att hejda det. Sen flängde jag mig av, inte graciöst, men jag landade i varje fall på fötterna.
     När jag smög tillbaka senare under natten var det mörkt och jag kunde inte hitta min telefon. Nu har jag den bredvid mig och jag har nyss tittat igenom samtalslistan. Min pappas ex har tydligen blivit uppringd två gånger under ett intervall av fem minuter, liksom min före detta korridorskompis, Erik. Annars är det också uppringt diverse lustiga sifferkombinationer som 5519221, 98712344 och 112 (eh! eh!).
     Jag ska se till att inte tappa bort min telefon på en lekplats igen.

Daterat 27/5 2008

---

Jag hade tänkt mig att jag skulle lära mig att sjunga den här terminen. Därför anmälde jag mig till en kurs via medborgarskolan med namnet "Våga sjunga!". Vid inledningen kunde jag konstatera att det verkligen inte var kyrkoförsamlingens psalmkör, men medelåldern nog var ungefär densamma. Eller lite högre. När jag kom tillbaka efter att ha varit borta därifrån ett par gånger, fick jag stående ovationer. Den yngsta herren i gruppen, som inte kan ha varit mycket över 50, såg överlycklig ut och sa att de nästan helt gett upp hoppet om mig innan. Men jag kände mig fortfarande lite obekväm med stämningen där. Så jag gick med i en nationskör (Smålands) som endast var för studenter. De påstod sig vara ambitionslösa och för alla som vill vara med, nybörjare som erfarna. Det tyckte jag passade mig, med betoning på det första.

       Eftersom jag inte kunde gå så lågt i tonerna bestämde de att jag skulle få vara tenor. Även om det kanske stämmer bättre med mitt tonomfång, så var problemet bara att jag är sämre på att ta höga toner än låga, och att jag aldrig trivts med att sjunga höga toner. När jag väl vågade mig på att försöka sjunga min stämma, jag som aldrig sjungit med stämmor förr, höll han som stod bredvid för örat mot mitt håll. Sen då vi skulle ha vårt första framträdande kom han fram och frågade i ett omisskännligt menande tonfall hur det känts för mig på repen, för att sen kunna komma med följdfrågan (vad de redan beslutat) om det inte var bättre att jag stod över att sjunga vår sång.
       Mitt självförtroende var inte på topp, men när jag träffade min kompis för att spela lite gitarr kändes det betydligt bättre. Vi kom fram till att det vi båda kunde, och som passade oss var att spela Leonard Cohen. Och när jag lyssnar på det vi spelat hör jag att jag trots allt lärt mig en del under terminen. Här är två låtar av Cohen som jag spelat in:

Daterat 3/3 -2008

---
Min pappa har kommit på att han vill se världen. Efter ha varit ett par veckor i Sydafrika i höstas, ska han nu åka med sin sin nya flamma till Trinidad och Tobago, en ögrupp ute i det Karibiska havet som kanske mest känd för att ha spelat oavgjort mot Sverige i fotboll.
     Jag var förstås nyfiken på vad för djur man kan stöta på där. Pappa berättade om tvättbjörnar, ozeloter och myrslokar. Precis som i landets flagga finns det mycket som är rött där, som röd vrålapa, röd spetshjort och nationalfågeln röd ibis. Sen finns det pekari, trogoner, bälta, buskmästare och pelikan. På Trinidad finns världens största orm, anakondan, och världens minsta fågel, kolibrin. Anakondan kan bli uppåt femton meter lång, medan de minsta kolibrierna inte är större än en humla eller en tumme, förklarade han. Trots att ögruppens totala areal inte är större än Gotlands har de dubbelt så många fågelarter än vad vi har i hela Sverige, berättade han vidare. Men eftersom pappa nyss tagit sitt dykarcertifikat planerar han att göra sina flesta expeditioner under vattnet. I korallreven där kan man till exempel se hammarhaj och hummer, rockor, muränor, barracudor, jättesköldpaddor och sjökor.
     Sjökor, stavat med j och inte k, undrade jag, och försökte erinra mig hur de ser ut. Det enda som kom upp i mitt huvud var bilder av valrossar och uttrar, och jag kände på mig att det var dåliga associationer. 'Sjökon är ungefär lika stor som en säl', sa pappa för att hjälpa mig på traven. Det finns sjölejon också, berättade han, men de är oftast lite mindre än vanliga sälar.
'Finns inte sjöhund?' frågade jag, men han sa att det inte gör det.
'Men havskatt!' sa jag. 'Det är något annat det', svarade pappa. 'Och sjöhäst' fortsatte jag. 'Ja, de är mindre', sa han.
'Sen finns det ju såndär eh.. såndär vattenbuffel.'
'Ja, och flodhäst' sa han.
Men när allt kommer omkring är nog det lustigaste däggdjuret man kan se om man ger sig ut på en dyktur i Tobagos korallrev - människa med snorkel.

Vid ett runt bord mitt i matsalen på ett servicehus någonstans i Uppsala sitter jag tillsammans men en 86-årig dement dam som jag jobbar som assistent åt. Vid de andra borden omkring oss sitter ett antal människor i åldern 70-90 år.

86-åringen har tyvärr glömt sin hörapparat hemma, så jag blir tvungen att tala ganska högt för att hon ska höra mig. Ungefär en gång i halvminuten erbjuder hon mig sin mat och frågar mig varför jag inte äter nånting. När hon tillslut ätit upp, undrar hon:
Ska vi gå och lägga oss nu?
Nej, jag ska inte göra det, men du får göra det om du vill.
Men vad ska du göra då?
Ja... jag kan läsa i min bok eller se på tv. Mig behöver du inte oroa dig för.
Jag ska sova jag. Sova är det bästa jag vet. Vill inte du sova med mig?
Nej, sover, det gör jag bara på natten. Det får räcka! På dagen är jag vaken.
Jaha, jag sover bara på dagen.
Sover du inte på natten?
Nääe.
Jaså. vad gör du på natten då? frågar jag, och kommer på det dumma i frågan, samtidigt som jag märker att alla andra konversationer i matsalen tystat av.
Jag ääälskar med dig, svarar hon passionerat.
Mer eller mindre kvävda skratt bryter ut bland de i matsalen som inte är döva. Någon av de döva frågar oförstående vad de andra skrattar åt.
Nähä, jag är ju aldrig här på natten, svarar jag lite smått generad. Då är jag hemma hos mig.
Men jag vill ligga med dig.
Nej, något sådant kommer inte på tal! säger jag bestämt. Jag är här för att se till att du får mat och att du inte rymmer eller snurrar bort dig och går vilse, men... (Här är jag på väg att bli full i skratt och kommer av mig)
Älskar du mig inte? frågar hon bestört.
Inte på det sättet, svarar jag undvikande.