Davids skrivarkiv

Daterat 3/6 2008

----
Min mobiltelefon försvann sent igår kväll. Och blev upphittad av en äldre herre idag. Han sa att han hittat den på en bänk vid några byggmaskiner i Stabby. Jag sa att det stämde nog bra, eftersom jag var ute och gick i det området under kvällen. Han tittade då lite konstigt på mig och sa att det inte gick någon promenadväg där. 'Nej, kanske inte', sa jag, men förklarade att jag gått lite runtomkring. 'Men det här var ju som på en innergård', sa han nästan lite uppbragt, 'och det stod byggmaskiner där. Jag tog för givet att det var någon av arbetarnas telefon'. 'Jo, men jag gick lite härs och tvärs' fortsatte jag. 'Ja, ja, det var det samma, jag ska inte berätta det här för din mamma' svarade han och skrattade. 'Nej', sa jag, och vi tog farväl av varandra.
      Egentligen visste jag ju precis hur allting måste ha skett, men kunde inte berätta för honom. Här ska ni få höra hela den ocensurerade sanningen.

      Jo, det började med att jag läst i en bok om naturen, träden och växterna, och vilken betydelse, vilken trygghet den kan vara för vissa människor. När Sissel blev upprörd då vände hon sig till sitt daggvåta gömställe någonstans i skogskanten, för att få nya krafter. "Naturen är den fasta punkten i tillvaron för henne" har då förståsigpåarna sagt. Kan naturen vara så viktig undrade jag, och jag kände mig inspirerad för att gå en liten promenad och undersöka.
     Jag vill erinra mig om att någon, vill något tillfälle formulerade den underliga tanken om att det skulle vara omöjligt att gå en promenad utan att samtidigt ha musik i lurarna. Därom låter jag vara osagt. Men just nu kände jag i alla fall ett kittlande behov av att få lyssna på musik samtidigt som jag skulle gå ut. Så kring 22-tiden begav jag mig med huvtröja, shorts, telefon och mp3-spelare bortåt Luthagen och sen Stabby, ditåt jag alltid går då jag ger mig ut på promenad.
     Jag andades in den friska luften, tittade upp på de fladdrande löven och grenarna på träden utmed vägen och tyckte det var vackert. När jag såg en liten stenhäll vid Stabbys skola valde jag min gångväg rakt över den. Trots att lutningen blev ganska kraftig ett par steg försökte jag gå så diskret som möjligt och inte böja mig för mycket framåt. Sen kom jag in på en stig i en skogsdunge. Där brukar jag också gå. Men när jag kommer ut ur skogen igen vet jag aldrig riktigt vart jag befinner mig. Jag chansade och gick i den riktningen jag tyckte borde vara hemåt, och efter ett tag blev omgivningen bekantare. Jag fick lust att slinka in på en smal gångväg som ledde mellan två höghus och plötsligt kom jag ut på ett stort grönområde, som jag aldrig sett förut, omringat av fyra höga betonghus. Mitt på gräsmattan stod det ett par grävmaskiner och det var varningsstaket uppsatt. Men det var inte bara det som fanns där. Nej, alldeles bredvid grävmaskinerna stod det också en gungställning.
     Jag kom då att tänka på Solange. Hon som tänkte att hon skulle gunga långt över Lidingön och båtarna och Djursholm, men hon förstod att gungans kättingar skulle strama och dra henne tillbaka, och hon skulle fara baklänges in under gungbalken och baklänges tvärsöver gatan och baklänges in genom fönstret i betonghuset där hon bodde.
 Plötsligt kände jag en stark lust att bara pröva på gungan. Det var lite spänningsfyllt och eggande i dubbel bemärkelse för runtomkring var det runt 100 fönsterrutor som vette rakt ut mot mig, och liksom glodde på mig, bara mig, bara mig i centrum då jag tog fart. Gungan flög, hoppade och krängde snart och jag fick svårt att hejda det. Sen flängde jag mig av, inte graciöst, men jag landade i varje fall på fötterna.
     När jag smög tillbaka senare under natten var det mörkt och jag kunde inte hitta min telefon. Nu har jag den bredvid mig och jag har nyss tittat igenom samtalslistan. Min pappas ex har tydligen blivit uppringd två gånger under ett intervall av fem minuter, liksom min före detta korridorskompis, Erik. Annars är det också uppringt diverse lustiga sifferkombinationer som 5519221, 98712344 och 112 (eh! eh!).
     Jag ska se till att inte tappa bort min telefon på en lekplats igen.