En god människa av Nick Hornby
----
Förlagets beskrivning:
Katie Carr är en läkare i 40-årsåldern. Hon är missnöjd med nästan allt i sitt liv - sitt äktenskap, sina barn, sina patienter... Hon inleder ett förhållande med en ny man och när hon meddelar maken David att hon vill skiljas vägrar han att gå med på det. Han blir tvärilsken och drabbas av svåra problem med ryggen och går till en helbrägdagörare. Och se! Inte bara ryggproblemen utan också hans dåliga humör försvinner! Han ber Katie om ursäkt för allt han har gjort! Från och med nu ska han enbart göra gott. Hur ska Katie nu bära sig åt?
----
Jag hade hört om den här boken att den har budskapet att man måste ta itu med sina egna problem innan man kan ta itu att göra något åt de större globala problemen, och en god människa är snarare den som är god på det lilla personliga planet än den som är endast är god på det stora globala planet. Det tyckte jag lät rimligt, och jag hoppades att Hornby också formulerat det på ett insiktsfullt och förståndigt sätt.
När jag kommit halvvägs in i boken hade jag fortfarande en del hopp. Boken hade potential. Hur ska Hornby lösa det här dilemmat? undrade jag. Men jag anade starkt att han inte skulle lyckas lösa det alls. Jag hade läst en störig och korkad krönika kring den här boken, och tänkte att om Hornby verkligen lyckats skriva en bra bok, hade den krönikören lärt sig något och inte uttryckt sig så löjligt. Och mycket riktigt, Hornby kom inte fram till något, det var som om han bara drog tillbaka de insatser han hade satsat. Precis som han använde lite hokus pokus vid Davids första förvandling, var det hokus pokus vid hans och GoodWills andra förvanling. Ingen av deras förändringar kändes realistiska. Jag tycker det fick boken att kännas oseriös. På ett filosofiskt plan tycker jag inte att den var djup alls.
Okej, helt dum är den kanske inte ändå. Huvudpersonen, Katie, tycker jag på det hela taget upplevs som ganska trovärdig och realistisk, och hennes reaktioner på Davids godhet är tänkvärda, om än det är aningen överdrivet. Men jag tycker också att hon är en ganska jobbig och störig person - och problemet är då att hela boken berättas ur hennes perspektiv, så jag måste stå ut med henne hela tiden. Hon genomgår inte heller någon större utveckling, hennes tankar om vad som gör en god människa ändras väl inte? Hennes tankar är lika enkla, vanliga, normala och fördomsfulla i början som i slutet av boken. Antagligen irriterar jag mig mest på Katie just för att hon är så normal och typisk.
Sen på de allra sista sidorna blickar boken faktiskt mot något nytt, den tar upp ett nytt problem, men det känns som att det är försent att bli allvarlig då. Och det annorlunda slutet tror jag passerar tämligen obemärkt förbi för de flesta läsare, och likaväl är nog det.
Av den här boken har jag lärt mig att ordet "kärlek" och ordet "barmhärtighet" är sprungna ur samma ord, och hmm, att jag inte ska läsa något mer av Nick Hornby. Nej, den här boken rekommenderar jag icke!
Betyg 2,5 av 5.
Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupery
Recension kopierad från http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=34998&ID=
Läst och recenserad juli 2007
Det är ytterst ovanligt att jag läser om en bok. Det har nästan aldrig hänt. Men saker ändras och jag ändras. Första gången jag läste den var när jag var sjutton år och sen dess är det en bok som har betytt mycket för mig. Inte ens vid första läsningen var jag helt förtjust i den, men en bok som man känner viss motvilja mot kanske också är den nyttigaste, eftersom den provocerar och utmanar till nya tankebanor. Och den här fick mig att tänka.
När jag läste boken nu, kom jag ihåg och kände igen berättelserna om alla små planeterna och alla människorna på dem, som om det var alldeles nyligt jag läst det. Sen kom jag ihåg ormen, räven och prinsens diskussioner med jag-berättaren. Och alla bilderna som jaget ritade och beklagade sig över. Mest av allt kom jag ihåg den stolta rosen med fyra taggar. Varje sida i boken kändes bekant för mig. Allting kändes bekant ända tills ormen fällde en underlig och dunkel kommentar. "Konstigt att det här var någonting jag inte kommer ihåg", tänkte jag då. Sen när jag kom mot slutet var allt så obekant för mig att jag undrade om jag över huvud hade läst det. Nu kan jag erinra mig några vaga minnen från de sidorna också, så antagligen hade jag det. När jag berättade det för Mamma föreslog hon att det har med förträngning att göra, men jag vet inte riktigt om jag tror på det. Slutet är fortfarande inte vad jag tycker mest om eller som jag tycker är starkast i boken, men det är speciellt och det är starkt. Jag kommer inte att glömma det igen.
Jag hade inte glömt bort rävens hemlighet vid första läsningen, men jag hade heller inte fäst så mycket vikt vid den. Nu föreföll det mig som det var avsett att vara bokens centrala tema: "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen." Själv mindes jag bokens budskap ungefär som att: sanningen är mycket enkel, att den finns hos barnen i högre grad än vad den finns hos vuxna och att barnen förstår bättre än de vuxna. Det hade jag inte heller missförstått eller kommit ihåg fel. Det finns med det också. Jag minns att jag funderade vid första läsningen om det verkligen är så enkelt, och kom fram till att jag inte ville hålla med. Ändå har det betytt mycket för mig i mitt tänkande. Det är en påminnelse om att allting är enkelt och självklart (om än man samtidigt kan kalla det svårt och komplicerat eller invecklat och ambivalent). Jag ska vara ärlig mot mig själv och tro mitt hjärta om gott. Jag ska inte krångla till och inte vara blind för uppenbara saker, som de vuxna som beskrivs i den här boken.
Men Lille Prinsen är en snobb i sin naivitet. Han är övertygad i sin egen sanning om att allting är så självklart, han visar inte mycket ödmjukhet och förståelse för andra. Han avfärdar till exempel den som är allvarlig och intresserad av siffror, men han tycker om den som bara ägnar sig åt att tända och släcka en lampa. "Det är faktiskt meningsfyllt, därför att det är vackert", säger han, men själv har jag växt upp med mottot att "det spelar mindre roll hur det ser ut, bara det fungerar så är det bra". Sen tänker jag, för att hitta nya lösningar kan det ibland hjälpa om man vågar bortse från att det ska vara snyggt, konsekvent och ordentligt.
Fortfarande är det de romantiska bitarna och alla charmiga kommentarer i Lille Prinsen som växt fast som starkast minnen för mig. Inte de abstrakta filosofiska idéerna. Jag skrev ju innan att jag mest av allt kommer ihåg rosen. Men ännu mer tycker jag om Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet som förlöjligar sig över de romantiska idealen.
Harry Potter and the deathly hallows av J.K. Rowling
(Försöker undvika spoiler)
Varje bok behöver en hjälte läste jag någonstans. Då och då glömmer jag att Harry Potter ofta är mer av en anti-hjälte. Under vissa delar av den här boken blev jag alldeles nipprig för att de inte kan vara organiserade och tala förnuftigt med varandra. Dummast är Ron, näst dummast är Harry. Men sen när det gäller, mot slutet, beter de sig ändå som hjältar.
De är med i Gryffindor, skolan för de mest godhjärtade och modiga. Jag funderade vad det innebär att vara modig. Jag kom att tänka på att jag själv nog saknar en hel del av modighet. Men det där med modighet kan ju betyda olika saker. Konfrontera verklig rädsla till exempel? Jag leker med tanken på att bli bättre på det. En gång får Harry hoppa ner i en isvak bara för att visa sin modighet, men det verkade lite löjligt att det är vad modighet ska handla om. Fast senare gör Harry något verkligt modigt. Jag tänker inte avslöja vad, det är ju bokens höjdpunkt...! Mina associationer går till Dostojevskij... En ledtråd till den bildade, hehe.
Boken var på det hela taget mycket spännande och gripande, men jag har just nu ingen lust att säga att jag tycker det var den bästa HP-boken. Den jag känner starkast för är Fenixordern. Minst förtjust i är jag nog i Hemligheternas kammare och Flammande bägaren (det är de enda som jag inte känner något verkligt speciellt för). Men jag får också svårt att uttala mig om det eftersom det var så längesen jag läste flera av böckerna. En sak jag tänkte på i den här boken är att Hermione inte var så rörande och det kändes inte så mycket som samarbetets triumf - fast det förstås fanns ganska mycket av det ändå. Mot slutet var det mycket Harry, Harry, Harry. Förut identifierade jag mig gärna med Harry, men det mesta har jag ju egentligen inte alls gemensamt med honom. Iofs var det väl inte riktigt det som var grejen då heller. Jag tycker om honom ibland och blir irriterad på honom ibland.
Även om jag inte tycker det är den bästa HP-boken, är det den som gjorde mig mest tårögd. Epilogen var äh jag vet inte. Jag tycker inte den var för kort, som jag hört flera andra nämna.
Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij
Recension kopierad från http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=39470&ID=
Läst första gången höst 2006. Recenserad sommar 2007.
Från baksidetexten:
Här går [Dostojevskij] för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt - och skyldighet - att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.
----
Inför kursen i 1800-talets litteratur hade nästan alla i min klass passat på att läsa Brott och straff i förväg. Lite snopna blev vi då när vi fick schemat och det istället för Brott och Straff (1866) stod att vi skulle läsa Anteckningar från källarhålet (1864) av Dostojevskij. Suck, en ny tegelstensroman, tänkte man kanske då. Men så var inte fallet. Flera lärare på vår institution väljer att använda Källarhålet som diskussionsunderlag när Dostojevskij behandlas just för att den är betydligt kortare än hans andra mer kända romaner samtidigt som den också innehåller det mesta som karakteriserar honom. Här representeras till exempel typiska drag i hans berättarteknik och hans ideologiska ståndpunkt väl.
Man kan med anledning av det mena att den är kort och koncentrerad, men samtidigt är den väldigt babblig och okoncentrerad. För det mesta som går att säga om den här boken kan man lika väl hävda motsatsen. Du kan uppfatta den som komplicerad och djupsinnig eller barnslig och enkel, tungläst eller lättläst, allvarlig och seriös eller flummig och oseriös. Du kan uppfatta huvudpersonen som fantasifull och rolig eller djupt tragisk och olycklig. Själv skulle han antagligen inte acceptera varken det ena eller andra eller något annat heller. Jag läste större delen av boken med ett leende, men jag har hört andra som inte alls ser någon komisk aspekt i den och bara tycker den är tragisk och deprimerande.
Speciellt högt spänningsvärde har den inte, men rent idémässigt är det kanske den mest inspirerande bok jag någonsin har läst. Och då syftar jag inte främst till argumenten och de faktiska idéerna som han uttrycker i boken, utan hela upplevelsen av hur han framställer sina tankar och sin berättelse.
En ytterligare intressant aspekt är att flera menar att Dostojevskij berättar sin egen historia här, att huvudpersonen, bokens namnlösa berättare, är Dostojevskij själv. Jag tycker om den tanken, men det förutsätter att han ljuger en hel massa om det mesta, att i stort sätt alla faktiska händelser i boken är påhittade. Egentligen vet jag inte om jag är speciellt förtjust i Dostojevskij som person. Han är inte som mig, och inte som jag skulle vilja vara. Men jag tycker det är något spännande och inspirerande över honom och hans stil.
En del samlade citat från boken:
Angående det han argumenterat för och vad han kommit fram till:
Jag svär att jag inte tror på ett enda ord, inte en minsta stavelse av allt det jag rafsat ihop! Det är klart att jag kanske egentligen tror på det, men samtidigt, jag vet inte varför, känner jag, misstänker jag att jag ljuger som en borstbindare.
Angående hans dagdrömmerier:
Jag var känd poet och kammarherre och var ständigt förälskad. Jag fick plötsligt oräkneliga miljoner och offrade dem genast för människosläktet, samtidigt som jag inför allt folket bekände min uselhet[...]. Alla rördes till tårar och kysste mig (vad skulle de annars vara för träbockar!) och jag gick barfota och hungrig ut att predika nya idéer och att besegra reaktionärerna vid Austerlitz.
När han i ett brev ursäktar och förklarar varför han och betett sig oförskämt på en restaurang:
Än idag minns jag med beundran den sant gentlemannamässiga, vänliga och öppenhjärtliga tonen i mitt brev. [...] Jag var alldeles särskilt nöjd med den "lätta ton", ja, nästan nonchalans (fast helt inom gränserna för det passande) som min penna plötsligt presterade och som bättre än all världens argument omedelbart lät dem förstå att jag betraktade "de där obehagligheterna i går" med ganska stort överseende; jag var ingalunda, på intet sätt, alls icke så förkrossad som herrarna förmodligen antog, utan såg tvärtom saken så som det anstår en gentleman med lugn självrespekt.
Om det han skrivit:
[N]i tror väl ändå inte att jag skäms över det här[...]? [M]en ni har rätt, förresten, det är både smaklöst och tarvligt. Det mest smaklösa av allt är dock att jag nu börjat rättfärdiga mig inför er. Och om möjligt ännu smaklösare är det att jag kommenterar det så här. Men nu får det räcka, annars tar det aldrig slut, det ena blir bara smaklösare än det andra...
Här är en länk till min C-uppsats om Anteckningar från källarhålet:
http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/c-uppsats-dostojevskij.pdf
