Dialog tema logik
Daterat december 2006. En fiktiv dialog löst baserad på ett verkligt samtal. Här finns texten tillgänglig i pdf-format: http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/dialogtemalogik.pdf
-----
Jag och Johan träffades en kväll för att prata filosofi. För två år sen läste vi praktisk filosofi tillsammans. Vi var överens om att vi inte fick lära oss något vidare vettigt där, men var problemet i undervisningen låg hade vi dock olika uppfattningar om. Johan klagade på att det var för mycket betoning på logik. Hans förslag var den kontinentala filosofin istället för den västerländska analytiska. Han menade att de analytiska filosoferna begränsar sig för mycket, att de följer en bestämd mall helt i onödan.
Sen sa han att det är en absurd tanke att använda logik för att skapa sanning. Han gjorde en liknelse med att man inte kan förklara mörker med ljus, samtidigt som mörkret spelar en viktig roll i verkligheten. På ett liknande sätt kan man inte förklara ologik med logik, men likväl är det ologiska en viktig del till att förstå verkligheten. De som försvarar logiken gör det med logiska resonemang, men då begår de misstaget att förutsätta logikens giltighet som de avser att bevisa. Varför skulle något ologiskt vara omöjligt bara för att vi med fantasins hjälp inte kan föreställa oss det?
Jag sa att jag inte hade något att invända mot när det handlar om att skapa sanning, i den mån det inte "makes sense" (gör mening/gör känsla/gör förnuft). Jag lägger mig inte i sanningsanspråk som är non-sense. Jag betonade istället att det inte är någon mening att ifrågasätta logikens giltighet när den uppfyller ett syfte för det mål man vill nå. Jag kan inte bevisa att det är den egentliga sanningen att arean på en rektangel är basen gånger höjden men det är makes sense för mig (det upplevs som logiskt eftersom jag inte med fantasins hjälp kan föreställa mig att det skulle kunna vara annorlunda) och det är också tillräckligt för att jag inte ska känna något behov av att forska djupare i saken när jag av någon anledning behöver räkna ut arean av en viss rektangel i något praktiskt syfte.
Johan kunde acceptera att det inte finns någon mening i att invända mot eller ifrågasätta en logiskt motsägelsefri sats. Åtminstone ingen logisk invändning. Han menade då istället att man bara kommer köra fast om man stirrar sig blind på logiken.
Han berättade om sin brorsa som bjöd sin chef på en öl och fick så snart en förnämligare position inom företaget. Sådana metoder får man inte lära sig inom filosofin. Med kunskaper i argumentationsanalys och värdeteori kommer man inte långt i det verkliga livet. I det verkliga livet är alla knep tillåtna och det finns inget som säger att du behöver ta hänsyn till t. ex moral. 'Och vill du författa en filosofisk text', sa han, 'skit i rubrik, innehållsförteckning, inledning, frågeställning, syfte, metod, resultatredovisning, diskussion, sammanfattning och källförteckning. Ta svenska språknämndens språkregler för svenska språket och använd som dasspapper'.
Min mamma säger att man måste först lära sig alla regler för hur det ska vara, innan man får bli en fri konstnär. Själv tror jag att det handlar om att hitta en balans. Men samtidigt tycker jag inte om ordet balans för det antyder att det skulle vara något precisionskrävande i det hela.
***
Jag uppdelade tankeanspråken i tre kategorier. Dels det estetiska avsett att behaga (t. ex bildkonst), sen det rent informativa som innefattar all sakkunskap och minnen/upplevelser (t. ex högstadie-geografi), och slutligen logiken som sorterar och bearbetar för förståelsen (t. ex matematik). Man kanske kan dela upp i flera kategorier också. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är att ha klart för skillnaden mellan de två senare, och inte blanda in primärt estetiska krav när man endast vill göra dessa logiska eller/och informativa anspråk. Om man bara vill meddela att New York är huvudstad i USA spelar det ingen roll om man skriver "New York är huvudstad i USA" eller "Huvudstaden,, det vill säga huvudstaden i USA (eller U.S.A. om ni så vill) menar jag givetvis,,... den är/heter/kallas/blev namngiven/är namnbelagd New York. New York aldtså". Med andra hänsyn tagna (som att man ska uttrycka det pedagogiskt, snabbförmedlat, inställsamt, med hänvisning, eller dyl.) kanske något av uttrycken är att föredra framför det andra, men det är annars sekundärt och inget att haka upp sig på för det egentliga syftet.
'Och nu hade du tänkt invända att huvudstaden i USA är Washington och inte New York' sa jag 'då kan jag komma till min andra punkt att inte blanda ihop logiska anspråk med de sakkunskapliga. För se, jag försökte inte göra något sakkunskapsanspråk, utan ett logiskt.' (Om någon sen skulle vilja invända mot att t. ex bildkonst inte nödvändigtvis behöver handla om att behaga så är det också ganska irrelevant, eftersom det inte berör min egentliga tes.)
Det informativa/sakkunskapliga mot logiken är empirismen mot rationalismen, forskningen mot analysen, det konkreta mot det abstrakta, den upplevda sannolikheten mot den upplevda nödvändigheten (det är en fråga om sannolikhet om det finns flygande elefanter (om elefanter per definition inte kan flyga, dvs att om en elefant börjar flyga så är det inte längre en elefant), men det är en fråga om nödvändighet att arean på en rektangel är basen gånger höjden). Man kan säga att de förhåller sig till varandra som en symmetrisk månghörning till en cirkel -de kan lätt sammanblandas men likställas först i vissa fall när antalet hörn på månghörningen går mot oändligheten (med blotta ögat kan du inte se någon skillnad då). Det ena ligger helt inom fantasins ramar, det andra är vad som definierar ramarna för fantasin (först när något är omöjligt att föreställa sig, eller fantisera sig, kan vi klassa det som "ologiskt"). Det ena är beroende av ärlighet (du kan förfalska bildbevis på en människa som vandrar på månen) det andra är immunt mot lögn (du kan inte förfalska bildbevis på två parallella linjer som skär varandra).
Inom vetenskapen gör man anspråk inom båda områdena, medan filosofin och matematiken endast gör förnuftsanspråk. Filosofins slutsatser är oberoende av hur verkligheten är funtad, men om filosofen inte har pejl på verkligheten kommer den inte göra användbara slutsatser. Det finns oändligt många slutsatser som du kan göra, men för att göra en relevant måste du ha koll på verkligheten. En som har nål, tråd och tyg kanske kan sy, men om den inte har någon uppfattning om verkligheten är det inte så troligt att det blir en tröja av det.
Johan sa att filosofins frågor ofta handlar om att få en uppfattning om saker som sträcker sig över vårt logiska förstånd. Vi kan till exempel inte med förnuftet föreställa oss hur det vore att leva i en fyrdimensionell värld, men med filosofins hjälp och ikopplandet av våra icke-logikbaserade sinnen kanske ändå kunna förnimma oss om det.
'Men även om förståelsen är det enda som för filosofin framåt', sa han, 'så behöver man inte uttrycka sig logiskt motsägelsefritt för att lyssnaren ska förstå tankegången. Vi är ju trots allt människor och inte datorer. Låt oss ta vara på vår mänsklighet! Den som uttrycker sig logiskt motsägelsefritt är visserligen inte klandervärd för det den påstår, men den kanske får dåligt flyt. Det kan gå stapplande. Tänk dig en skidåkare som på klassiskt sätt stakar sig fram, men så kommer en fristilsåkare och skejtar förbi. Fristilsåkaren är bara halvlogisk för hon åker inte bara framåt utan också åt sidorna. Framåt är den enda vägen för förnuftet. Att åka åt sidorna är ju då fullkomligt irrationellt. Ändå tar hon sig fram snabbare än den som stakar för att hon får bättre rytm i sin åkning, hon kan utnyttja fler av sina muskler och mer effektivt. Hon använder mer av sin mänsklighet!'
Johan har sin Kant, Kirkegaard, Derrida och Rand som han gärna pratar om och hänvisar till. Han läste en bok av Kant, berättade han, och det var som att kastas in i en spännande sagovärld. 'Och plötsligt slås jag av tanken att det här inte är en sagovärld utan den verkliga verkligheten det handlar om', sa han. Samtidigt kunde han inte hålla med Kant i argumentationen.
Jag har också läst Kant, men det var inte så givande, för jag kom bara på mig själv att tänka på andra saker. Jag är ganska vilsen vad det gäller filosofer. Jag har försökt med att läsa verk av erkända filosofer (med prefixet "erkända" faller t. ex Dostojevskij bort), men de lyckas inte fånga mig. Jag köpte faktiskt en bok titulerad "Att tänka som en filosof" på bokrean. Jag började med att läsa inledningen och konstaterade snart att jag tyckte den var fånig (visst, ni har full rätt att ifrågasätta min omdömesförmåga här). Så bläddrade jag fram till avsnittet om David Hume. Där stod det att han var ful och fet. Alla böcker där jag har läst om Humes filosofi har beskrivit hur ful och fet han var (oftast med ett porträtt som illustrerande exempel också). Dock inte den bok jag läst som Hume själv skrivit, han nämnde inte ett enda ord om sitt utseende vill jag minnas. Visserligen läste jag bara några få sidor. Där stod det att det är skillnad mellan om makan eller maken är otrogen, för makan kan få ett barn som inte maken är far till men hon kan inte få ett barn som hon själv inte är mor till. Alltså är det bäst om makan låses in i hemmet med nyckel som bara maken har tillgång till. Eller den där slutsatsen hittade jag själv på. Jag kommer inte ihåg vad Hume ville komma fram till. Kanske var det så att jag slutade att läsa innan jag kom så långt. I vilket fall borde det ju inte varit aktuellt för honom, han var ju ändå så ful. Haha!
Förresten kan ni glömma det jag just skrev. Jag tror egentligen inte på satir. Jag lyssnar på både Scorpions och Manowar utan att flina. Jag skriver satiriskt för att hävda mig. Men när allt kommer runtomkring blir jag ju själv bortsnurrad.
Jag har ingen teori. Och jag sluter mig inte till någon teori. -Säger jag så för att jag är övertygad om att jag har rätt och därför finner det löjligt att kalla det för en teori? Jag märker ju ibland att jag tänker bristfälligt och att jag gång på gång kommer på mig själv att liksom prata i nattmössan, att jag säger saker som jag inte menar osv. Men det betyder just ingenting. Så för att besvara frågan, kanske det. Jag tänker mig vara en filo-sof, men samtidigt upplever jag att jag skiljer mig från en allmän uppfattning om vad filosofi är. Kanske skiljer jag mig från andra som kallas filosofer genom att jag inte söker några svar? Jag sorterar tankar. Så översätter jag tankar till ord. Men ställde jag inte just frågor som fodrar svar? Men för det kanske det inte är det faktiska svaren som jag siktar på. Det kanske var ett sidoskär med skidan som aldrig var menat att peka ut riktningen jag är på väg mot. Hela liknelsen som jag hittade på med skidåkaren kanske var ett sidoskär med skidan. Det gäller ju att hänga med i svängarna också. (Jag tycker om det exemplet för i varje skidskär man tar hamnar snett men man tar sig ändå snabbare framåt. När jag hamnar snett blir jag dock bekymrad och vet för en stund inte hur jag ska ta mig tillbaka. Så man släpper taget och tar ett nytt skär?). Ibland fodras det snarare en liknelse om att springa snabbt med vattenhinken och acceptera en del spill eller ta det långsamt spilla mindre men hinna desto flera vändor. Det hela blir en balansgång. Om jag springer för fort kanske jag tappar balansen, trillar omkull och får stå över fem kast. Men jag försökter inte driva någon tes vari balansen ska ligga. (Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla när jag skriver på tangentbordet.) Jag hittar bara på liknelser för att vidga vyer och ursäkta eller uppmuntra tillkortakommanden. Det som skiljer skidåkaren från den som springer med vattenhinkarna är att den som spiller vatten inte kan försvara att det är något gott med spillet, men skidåkarens snedskär är avsiktliga och fyller en klar funktion. Alltså upprepade jag inte bara att New York är huvudstad i USA.
Innan jag ger mig (Johan har redan gått hem) så vill jag också ge en sista liknelse. En människa kan ha en uppfattning om vad som är vacker bildkonst, men bara för att hon har en pensel och färgpalett är det inte säkert att hon kan illustrera det för en annan. Hon kan sitta där med originalet av Mona Lisa framför sig som hon kan studera i minsta detalj och inneha alla materiel för att måla en exakt likadan kopia. Ändå kommer det att slå slint för henne när hon försöker. Det är något i kommunikationen från huvudet till handen med penseln som brister. För filosofen brister kommunikationen mellan tanken och ordet (eller om ni inte kan föreställa er en tanke utan ord, kalla det en känsla då!)(sen är det inte så lätt att ha koll på alla tankar på en och samma gång).
Må vara så att hela liknelsen är en tavla målad med en skakhänt hand, eller för den delen en hink som det skvalpar fullt med vatten ur. Men det kan ändå förhoppningsvis väcka någon intressant tanke som ni själva kan skapa något vidare av.
Med anledning av den sista liknelsen så det jag till exempel ville mena i början av förra stycket var kanske inte att jag inte söker svar, men att jag inte aktivt söker svar på de stora filosofiska frågorna. Finns det fri vilja, liv efter döden, vad är meningen med livet, finns en gud, är alla handlingar egoistiska osv. En gång var jag intresserad av det där med egoism. Jag ville komma till ett svar. Jag ville bara komma till ett svar, inte huruvida egoism är önskvärt eller inte. Men så insåg jag skillnaden mellan logik och empirism... Det var kanske var något liknande som Wittgenstein konstaterade. Filosofi handlar bara om att strukturera språket och klargöra tankar, sa han. Sen tyckte han att han hade löst filosofins problem. Så åkte han upp i bergen och slog små barn istället.
-----
Jag och Johan träffades en kväll för att prata filosofi. För två år sen läste vi praktisk filosofi tillsammans. Vi var överens om att vi inte fick lära oss något vidare vettigt där, men var problemet i undervisningen låg hade vi dock olika uppfattningar om. Johan klagade på att det var för mycket betoning på logik. Hans förslag var den kontinentala filosofin istället för den västerländska analytiska. Han menade att de analytiska filosoferna begränsar sig för mycket, att de följer en bestämd mall helt i onödan.
Sen sa han att det är en absurd tanke att använda logik för att skapa sanning. Han gjorde en liknelse med att man inte kan förklara mörker med ljus, samtidigt som mörkret spelar en viktig roll i verkligheten. På ett liknande sätt kan man inte förklara ologik med logik, men likväl är det ologiska en viktig del till att förstå verkligheten. De som försvarar logiken gör det med logiska resonemang, men då begår de misstaget att förutsätta logikens giltighet som de avser att bevisa. Varför skulle något ologiskt vara omöjligt bara för att vi med fantasins hjälp inte kan föreställa oss det?
Jag sa att jag inte hade något att invända mot när det handlar om att skapa sanning, i den mån det inte "makes sense" (gör mening/gör känsla/gör förnuft). Jag lägger mig inte i sanningsanspråk som är non-sense. Jag betonade istället att det inte är någon mening att ifrågasätta logikens giltighet när den uppfyller ett syfte för det mål man vill nå. Jag kan inte bevisa att det är den egentliga sanningen att arean på en rektangel är basen gånger höjden men det är makes sense för mig (det upplevs som logiskt eftersom jag inte med fantasins hjälp kan föreställa mig att det skulle kunna vara annorlunda) och det är också tillräckligt för att jag inte ska känna något behov av att forska djupare i saken när jag av någon anledning behöver räkna ut arean av en viss rektangel i något praktiskt syfte.
Johan kunde acceptera att det inte finns någon mening i att invända mot eller ifrågasätta en logiskt motsägelsefri sats. Åtminstone ingen logisk invändning. Han menade då istället att man bara kommer köra fast om man stirrar sig blind på logiken.
Han berättade om sin brorsa som bjöd sin chef på en öl och fick så snart en förnämligare position inom företaget. Sådana metoder får man inte lära sig inom filosofin. Med kunskaper i argumentationsanalys och värdeteori kommer man inte långt i det verkliga livet. I det verkliga livet är alla knep tillåtna och det finns inget som säger att du behöver ta hänsyn till t. ex moral. 'Och vill du författa en filosofisk text', sa han, 'skit i rubrik, innehållsförteckning, inledning, frågeställning, syfte, metod, resultatredovisning, diskussion, sammanfattning och källförteckning. Ta svenska språknämndens språkregler för svenska språket och använd som dasspapper'.
Min mamma säger att man måste först lära sig alla regler för hur det ska vara, innan man får bli en fri konstnär. Själv tror jag att det handlar om att hitta en balans. Men samtidigt tycker jag inte om ordet balans för det antyder att det skulle vara något precisionskrävande i det hela.
***
Jag uppdelade tankeanspråken i tre kategorier. Dels det estetiska avsett att behaga (t. ex bildkonst), sen det rent informativa som innefattar all sakkunskap och minnen/upplevelser (t. ex högstadie-geografi), och slutligen logiken som sorterar och bearbetar för förståelsen (t. ex matematik). Man kanske kan dela upp i flera kategorier också. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är att ha klart för skillnaden mellan de två senare, och inte blanda in primärt estetiska krav när man endast vill göra dessa logiska eller/och informativa anspråk. Om man bara vill meddela att New York är huvudstad i USA spelar det ingen roll om man skriver "New York är huvudstad i USA" eller "Huvudstaden,, det vill säga huvudstaden i USA (eller U.S.A. om ni så vill) menar jag givetvis,,... den är/heter/kallas/blev namngiven/är namnbelagd New York. New York aldtså". Med andra hänsyn tagna (som att man ska uttrycka det pedagogiskt, snabbförmedlat, inställsamt, med hänvisning, eller dyl.) kanske något av uttrycken är att föredra framför det andra, men det är annars sekundärt och inget att haka upp sig på för det egentliga syftet.
'Och nu hade du tänkt invända att huvudstaden i USA är Washington och inte New York' sa jag 'då kan jag komma till min andra punkt att inte blanda ihop logiska anspråk med de sakkunskapliga. För se, jag försökte inte göra något sakkunskapsanspråk, utan ett logiskt.' (Om någon sen skulle vilja invända mot att t. ex bildkonst inte nödvändigtvis behöver handla om att behaga så är det också ganska irrelevant, eftersom det inte berör min egentliga tes.)
Det informativa/sakkunskapliga mot logiken är empirismen mot rationalismen, forskningen mot analysen, det konkreta mot det abstrakta, den upplevda sannolikheten mot den upplevda nödvändigheten (det är en fråga om sannolikhet om det finns flygande elefanter (om elefanter per definition inte kan flyga, dvs att om en elefant börjar flyga så är det inte längre en elefant), men det är en fråga om nödvändighet att arean på en rektangel är basen gånger höjden). Man kan säga att de förhåller sig till varandra som en symmetrisk månghörning till en cirkel -de kan lätt sammanblandas men likställas först i vissa fall när antalet hörn på månghörningen går mot oändligheten (med blotta ögat kan du inte se någon skillnad då). Det ena ligger helt inom fantasins ramar, det andra är vad som definierar ramarna för fantasin (först när något är omöjligt att föreställa sig, eller fantisera sig, kan vi klassa det som "ologiskt"). Det ena är beroende av ärlighet (du kan förfalska bildbevis på en människa som vandrar på månen) det andra är immunt mot lögn (du kan inte förfalska bildbevis på två parallella linjer som skär varandra).
Inom vetenskapen gör man anspråk inom båda områdena, medan filosofin och matematiken endast gör förnuftsanspråk. Filosofins slutsatser är oberoende av hur verkligheten är funtad, men om filosofen inte har pejl på verkligheten kommer den inte göra användbara slutsatser. Det finns oändligt många slutsatser som du kan göra, men för att göra en relevant måste du ha koll på verkligheten. En som har nål, tråd och tyg kanske kan sy, men om den inte har någon uppfattning om verkligheten är det inte så troligt att det blir en tröja av det.
Johan sa att filosofins frågor ofta handlar om att få en uppfattning om saker som sträcker sig över vårt logiska förstånd. Vi kan till exempel inte med förnuftet föreställa oss hur det vore att leva i en fyrdimensionell värld, men med filosofins hjälp och ikopplandet av våra icke-logikbaserade sinnen kanske ändå kunna förnimma oss om det.
'Men även om förståelsen är det enda som för filosofin framåt', sa han, 'så behöver man inte uttrycka sig logiskt motsägelsefritt för att lyssnaren ska förstå tankegången. Vi är ju trots allt människor och inte datorer. Låt oss ta vara på vår mänsklighet! Den som uttrycker sig logiskt motsägelsefritt är visserligen inte klandervärd för det den påstår, men den kanske får dåligt flyt. Det kan gå stapplande. Tänk dig en skidåkare som på klassiskt sätt stakar sig fram, men så kommer en fristilsåkare och skejtar förbi. Fristilsåkaren är bara halvlogisk för hon åker inte bara framåt utan också åt sidorna. Framåt är den enda vägen för förnuftet. Att åka åt sidorna är ju då fullkomligt irrationellt. Ändå tar hon sig fram snabbare än den som stakar för att hon får bättre rytm i sin åkning, hon kan utnyttja fler av sina muskler och mer effektivt. Hon använder mer av sin mänsklighet!'
Johan har sin Kant, Kirkegaard, Derrida och Rand som han gärna pratar om och hänvisar till. Han läste en bok av Kant, berättade han, och det var som att kastas in i en spännande sagovärld. 'Och plötsligt slås jag av tanken att det här inte är en sagovärld utan den verkliga verkligheten det handlar om', sa han. Samtidigt kunde han inte hålla med Kant i argumentationen.
Jag har också läst Kant, men det var inte så givande, för jag kom bara på mig själv att tänka på andra saker. Jag är ganska vilsen vad det gäller filosofer. Jag har försökt med att läsa verk av erkända filosofer (med prefixet "erkända" faller t. ex Dostojevskij bort), men de lyckas inte fånga mig. Jag köpte faktiskt en bok titulerad "Att tänka som en filosof" på bokrean. Jag började med att läsa inledningen och konstaterade snart att jag tyckte den var fånig (visst, ni har full rätt att ifrågasätta min omdömesförmåga här). Så bläddrade jag fram till avsnittet om David Hume. Där stod det att han var ful och fet. Alla böcker där jag har läst om Humes filosofi har beskrivit hur ful och fet han var (oftast med ett porträtt som illustrerande exempel också). Dock inte den bok jag läst som Hume själv skrivit, han nämnde inte ett enda ord om sitt utseende vill jag minnas. Visserligen läste jag bara några få sidor. Där stod det att det är skillnad mellan om makan eller maken är otrogen, för makan kan få ett barn som inte maken är far till men hon kan inte få ett barn som hon själv inte är mor till. Alltså är det bäst om makan låses in i hemmet med nyckel som bara maken har tillgång till. Eller den där slutsatsen hittade jag själv på. Jag kommer inte ihåg vad Hume ville komma fram till. Kanske var det så att jag slutade att läsa innan jag kom så långt. I vilket fall borde det ju inte varit aktuellt för honom, han var ju ändå så ful. Haha!
Förresten kan ni glömma det jag just skrev. Jag tror egentligen inte på satir. Jag lyssnar på både Scorpions och Manowar utan att flina. Jag skriver satiriskt för att hävda mig. Men när allt kommer runtomkring blir jag ju själv bortsnurrad.
Jag har ingen teori. Och jag sluter mig inte till någon teori. -Säger jag så för att jag är övertygad om att jag har rätt och därför finner det löjligt att kalla det för en teori? Jag märker ju ibland att jag tänker bristfälligt och att jag gång på gång kommer på mig själv att liksom prata i nattmössan, att jag säger saker som jag inte menar osv. Men det betyder just ingenting. Så för att besvara frågan, kanske det. Jag tänker mig vara en filo-sof, men samtidigt upplever jag att jag skiljer mig från en allmän uppfattning om vad filosofi är. Kanske skiljer jag mig från andra som kallas filosofer genom att jag inte söker några svar? Jag sorterar tankar. Så översätter jag tankar till ord. Men ställde jag inte just frågor som fodrar svar? Men för det kanske det inte är det faktiska svaren som jag siktar på. Det kanske var ett sidoskär med skidan som aldrig var menat att peka ut riktningen jag är på väg mot. Hela liknelsen som jag hittade på med skidåkaren kanske var ett sidoskär med skidan. Det gäller ju att hänga med i svängarna också. (Jag tycker om det exemplet för i varje skidskär man tar hamnar snett men man tar sig ändå snabbare framåt. När jag hamnar snett blir jag dock bekymrad och vet för en stund inte hur jag ska ta mig tillbaka. Så man släpper taget och tar ett nytt skär?). Ibland fodras det snarare en liknelse om att springa snabbt med vattenhinken och acceptera en del spill eller ta det långsamt spilla mindre men hinna desto flera vändor. Det hela blir en balansgång. Om jag springer för fort kanske jag tappar balansen, trillar omkull och får stå över fem kast. Men jag försökter inte driva någon tes vari balansen ska ligga. (Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla när jag skriver på tangentbordet.) Jag hittar bara på liknelser för att vidga vyer och ursäkta eller uppmuntra tillkortakommanden. Det som skiljer skidåkaren från den som springer med vattenhinkarna är att den som spiller vatten inte kan försvara att det är något gott med spillet, men skidåkarens snedskär är avsiktliga och fyller en klar funktion. Alltså upprepade jag inte bara att New York är huvudstad i USA.
Innan jag ger mig (Johan har redan gått hem) så vill jag också ge en sista liknelse. En människa kan ha en uppfattning om vad som är vacker bildkonst, men bara för att hon har en pensel och färgpalett är det inte säkert att hon kan illustrera det för en annan. Hon kan sitta där med originalet av Mona Lisa framför sig som hon kan studera i minsta detalj och inneha alla materiel för att måla en exakt likadan kopia. Ändå kommer det att slå slint för henne när hon försöker. Det är något i kommunikationen från huvudet till handen med penseln som brister. För filosofen brister kommunikationen mellan tanken och ordet (eller om ni inte kan föreställa er en tanke utan ord, kalla det en känsla då!)(sen är det inte så lätt att ha koll på alla tankar på en och samma gång).
Må vara så att hela liknelsen är en tavla målad med en skakhänt hand, eller för den delen en hink som det skvalpar fullt med vatten ur. Men det kan ändå förhoppningsvis väcka någon intressant tanke som ni själva kan skapa något vidare av.
Med anledning av den sista liknelsen så det jag till exempel ville mena i början av förra stycket var kanske inte att jag inte söker svar, men att jag inte aktivt söker svar på de stora filosofiska frågorna. Finns det fri vilja, liv efter döden, vad är meningen med livet, finns en gud, är alla handlingar egoistiska osv. En gång var jag intresserad av det där med egoism. Jag ville komma till ett svar. Jag ville bara komma till ett svar, inte huruvida egoism är önskvärt eller inte. Men så insåg jag skillnaden mellan logik och empirism... Det var kanske var något liknande som Wittgenstein konstaterade. Filosofi handlar bara om att strukturera språket och klargöra tankar, sa han. Sen tyckte han att han hade löst filosofins problem. Så åkte han upp i bergen och slog små barn istället.
Traktat om intelligensen
Texten finns tillgänglig som pdf-fil här: http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/traktatomintelligensen.pdf
---------
Traktat om intelligensen
I den här texten har jag låtit mig bli inspirerad av de texter, och den genren, som ligger grund för min C-uppsats i litteraturvetenskap. Det vill säga främst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, "karnevalsk litteratur" och "menippeisk satir".
Den menippeiska satiren, eller menippén, är enligt NE en litterär inriktning som "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning", och enligt den ryske litteraturkritikern Michail Bachtin (1895-1975) kommer dess "organiska helhet" ur "karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen". Det som kännetecknar menippén och karnevalen utöver den filosofiska inriktningen är bland annat en "mångfaldighet i stilen och tonen", uttrycksformer som är "dynamiska och föränderliga, lekfulla och ombytliga", ett språkbruk som ofta är respektlöst och ogenerat. Med det vill utövarna belysa den "glada relativiteten i all härskande sanning och makt" och befria det "mänskliga medvetandet från den officiella världsåskådningens herravälde". Menippén är ofta hånfull och satirisk, men dess berättare placerar sig inte utanför det den driver gäck med, utan gör också löje av sig själv. I karnevalen suddas gränsen mellan lek och allvar ut och blir ambivalent.
Det jag skrivit är förstås inget renodlat karnevalskt eller menippeiskt, men jag har försökt låna en del av dess inställning, tänkande och särdrag så som jag förstått dem. Och jag har provat på att imitera en del drag från Dostojevskijs i Anteckningar från källarhålet. Kanske kan jag förstå mig på det ännu bättre nu när jag testat att skriva i genren. Kanske är det nyttigt för mig nu när jag ska skriva om det i min uppsats. Det sägs ofta att man inte riktigt kan förstå essensen av någonting förrän man själv upplevt det, och man upplever det nog på ett annat sätt om man själv skriver, än om man läser det någon annan skrivit. Det kunde väl i varje fall vara värt ett försök?
***
Intelligens handlar inte om att känna till, intelligens handlar om att tänka, kunna se logiska samband och förstå. Det är intelligent att kunna fundera ut många drag i förväg i schack, men man är knappast intelligent bara för att man kan alla landskapsblommor utantill. Det är i varje fall en vanlig uppfattning om intelligens.
Vissa menar att det inte går att träna upp sin intelligens, på samma sätt som man kan öka sin kunskap och bildning. Kanske kan man dra en parallell med om vi äter mycket mat blir vi tjockare, men knappast längre, om vi studerar mycket blir vi mer bildade men knappast intelligentare. Intelligensen blir då något som vi får lära oss att leva med, på samma sätt som vi får lära oss att leva med vår längd.
Men andra skulle protestera och mena att intelligensen visst går att träna upp. Vem som helst kan ju bli bättre på matte till exempel, allt som behövs är lite övning. När du har löst ett antal av andra gradens differentialekvationer, går det snart liksom på räls. Det blir lättare och lättare för varje tal, ingen kan väl tvivla på det?
-Jaja, skulle någon invända, de kan ställa sig på tå, sträcka upp händerna, lära sig hoppa och krumbukta sig, och på så sätt kunna nå lite högre. Men att dessa kortisar sen skulle kunna lyckas med en slam dunk, är det knappast någon som tror på allvar. Så kan man väl tänka sig att det går att öva upp sig inom vissa specifika områden, men det kanske inte räcker till när det handlar om att greppa allting och på samma gång, se helheter och arbeta med helhetsperspektiv.
Låt mig anknyta med en anekdot; Jag var och spelade badminton med en kille häromdagen. Det blev ingen riktig höjdarmatch eftersom han hade sådana besvär med mina stoppbollar, och jag misslyckades nästan alltid att parera hans smashar på fore-hand-sidan.
-Det verkar som jag vinner på min löshet, och du på din hårdhet, sa jag.
Sen fortsatte vi prata om vardagliga ämnen och kom fram till att vi båda hade läst matte. Jag sa att jag tyckte algebran var simpel men att analysen var desto jobbigare. Han tyckte tvärtom, och menade att algebran mest bara handlar om att lära sig utantill, medan i analysen måste man tänka mer och kunna se samband. -Det är just det, förklarade jag, att jag har lätt för att memorera, men att det är något psykiskt påfrestande när jag måste försöka förstå också. Jag inser då att jag inte ens förstår vad det innebär att förstå. Det jag memorerar i algebran kan gott få ligga där utanpå hjärnbarken, men sen när analysens formler kommer och liksom vill tränga sig in i de inre skikten av min hjärna då är det ju inte för inte som jag känner mig hotad. Det kommer skapa oordning i mitt inre, jag kommer tappa kontroll, och drabbas av en existentiell kris!
Han förklarade det med att jag gärna vill tro att jag är någonting som jag i själva verket inte är, och därför försöker jag dölja sanningen för mig själv.
-Du lever i en livslögn, sa han, men det är helt okej, jag känner många som gör det.
Självklart är inte ens hälften av vad jag säger sant. Jag har respekt för ärlighet och uppriktighet, men just i det här inlägget tar jag mig friheten att ljuga fritt. Jag skriver ju inte det här för att ni ska få veta vad jag upplevt i mitt liv, och inte heller för att jag ska kunna läsa det när jag blir gammal och dement och på så sätt få veta vem jag själv var. Nej, det här är ett traktat om intelligensen och tjänar därför det syftet.
Så för att återanknyta; jag har gjort en del research. Jag har läst om intelligens i mitt filosofilexikon, på mensas hemsida, diverse internetforum etc etc. Här hittade jag en lista på kända historiska personers IQ: http://www.iqcomparisonsite.com/Cox300.aspx
Jag har också snappat upp en del kommentarer rörande listan. En person anmärkte att det måste vara knäckande för Rousseau om han fick veta att hans ärkerival Voltaire hade 40 mer i IQ. En annan kommenterade att man fattar ju att Voltaire var intelligentare, han var mycket mer vidsynt. Ett tredje smartskaft berättade att hon fick typ 150 på ett IQ-test och blev jätteskraj först eftersom hon trodde det var typ under medel.
Enligt min synonymordbok är vidsynthet en synonym till intelligens, men är inte det en uppfattning som strider mot intelligenstesten? Jag menar att den vidsynta inte skulle inskränka sig till att anta att följande tal i serien 1, 2, 3, 4 måste vara 5, utan skulle istället vara öppen för många andra samband. Hon skulle till exempel inte utgå från att 1, 2, 3 och 4 är siffror, utan se det lika fördomsfritt som hon ser på andra symboler, målerier eller färgklickar.
Jag läste en tråd i ett filosofiforum med titeln "fördomsfullhet är intelligens". Trådskaparen förde samma ungefär resonemang tror jag, men han jiddrade mest om ribosomer och sånt kemiskt hjärnsubstanstjafs. En annan svarade och menade att intelligensen inte alls hade med fördomsfullhet att göra. Han citerade nån buddhisttjomme (el. dyl) som påstod att intelligensen är levande och inte mekanisk och att den sanna intelligensen inte kommer ur logiskt tänkande. Det är kreativitet bla bla, spontanitet bla bla, nyfikenhet bla bla, intuition bla bla.
Menar man då att det är intelligent att vara öppensinnad och se möjligheter? Men då är det ju enkelt att konstatera att allt är möjligt. De som vet mest är de som vet minst, och det enda som jag vet det är att jag intet vet.
-Oj, det var många djärva påståenden, hör jag er invända, du antar att du kan veta att du intet vet. Du menar dig alltså veta en uppenbar paradox som är fullkomligt sann. Och den som säger att den vet så lite, menar samtidigt att den vet mer än andra.
-Hehehe, svarar jag då, om ni antar att jag verkligen menar det jag påstår, vem är det då som är inskränkt? Allt det jag sa, det var bara på skoj.
Självklart är det inte på allvar. Men det kan ändå vara värt att ha i åtanke. Varför tänka bra eller dåligt, när man kan tänka hmmm...? Kanske en person har en tankekedja eller stämning som hon vill förmedla men som hon vet att hon inte kan få ett klart grepp om och varje försök att fånga det i ord misslyckas. Ibland tycker jag att folk har för bråttom att inskränka perspektiven och anta eller avfärda något som de i själva verket inte har förstått intentionerna av, och som de inte förstått alla dimensionerna av. Det är där roten till mina problem ligger. Det är därför som jag började knattra på min laptop.
Till exempel när jag fick tillbaka min hemtenta såg jag att min lärare kommenterade så här på ett ställe, "Jag delar din åsikt!". -Jaså, har jag en åsikt, tänkte jag, det visste jag inte. Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte, vad enfaldigt av honom att utgå från att jag har en åsikt. Åsikt är ett ord som innefattar en personlig värdering, men när jag svarar på en uppgift gör jag det med utgångspunkten att ge ett så rimligt svar som möjligt - den där åsiktsaspekten finns det då ingen anledning att blanda in. Eller förresten tänkte jag aldrig så heller. Jag tror inte att jag formade någon tanke i ord, jag bara reagerade på ordet åsikt.
Nu invänder ni förstås att ordet åsikt inte alls behöver ha med personlig värdering att göra, att det inte behöver innehålla någon normativ aspekt. Okej, jag medger att det inte var ett klockrent exempel. Men låt oss ta ett annat då:
Jag skulle handla mat på Ica. Jag sa hej till kassörskan, drog mitt kort, slog in min kod, tryckte på ok, fick frågan om att godkänna köpet och tryckte på ok igen. Sen tittade jag bakåt och såg varor som knäckebröd, ris, mjölk, apelsiner prydligt uppstaplade på rullbandet med ean-koderna riktade mot mig. Så flyttade jag blicken till andra sidan kassan, vid fryspåsarna mot utgången. Där låg sju förpackningar med makrillfiléer.
-Ursäkta, sa jag till kassörskan, jag tror jag råkade betala för fel mat.
Det hade blivit missförstånd för hon innan mig ville betala i två etapper och ja ja ni förstår... så vi fick ta tillbaka och göra om.
Sen sa kassörskan såhär (nu kommer vi till min poäng):
-Ja, jag tyckte det var lite konstigt! Du såg inte ut som en som skulle köpa...
Vadå asså!?!?! Eller förresten, glöm det exemplet.
Men för att återgå till intelligensen; Om man läser en text som man inte fattar ett skvatt av, vore det inte då gott att få veta vad författaren hade för IQ så man kan få veta om det verkligen bara är trams eller om det kan finnas något tänkvärt där bakom? Vem som helst skulle väl tycka det vore mer givande att tolka en tavla målad av en konstnär med 190 i IQ, än en målad av en elefant med en 190 centimeter lång snabel, även om de kan vara väl så lika varandra.
Och tänk om alla människor fick svara på frågan om de tror att de är smartare än majoriteten av världens befolkning. Vissa skulle säkert vela och komma med motfrågor om vad det innebär att vara smart, men när de då blir uppmanade att bara svara vad de egentligen tror, så är jag övertygad att en förkrossande majoritet skulle svara "Ja, jag tror fanimej att jag är smartare än majoriteten av befolkningen". Vore det inte då bra med ett objektivt IQ-test som verkligen kan sålla agnarna från vetet, när det är så uppenbart att det inte går att lita på sitt eget omdöme i sådana frågor?
Nu hör jag hur ni skrikandes invänder att IQ-test är missvisande och att de inte säger något om intelligens, det borde döpas om till PQ istället för allt de mäter är en pusselkvot. För det andra är inte smarthet lika med intelligens, för det tredje så behöver du en vetensk..
-Ja ja, whatever, säger jag då. Men man vill ju helst ha en definition av intelligens som placerar människor på en skala mellan mer och mindre, inte definition som att alla är egentligen lika intelligenta. Och de logik/mönsterbaserade IQ-testen är väl ändå de som fått störst vetenskaplig acceptans för att mäta intelligens?
Men som ni säkert redan har förstått bryr jag mig inte om vad som är intelligens och vad som inte är det. Lika lite bryr jag mig om andra svar som jag låtsas söka efter. Jag vill bara vara tillräckligt duktig, tillräckligt medveten, tillräckligt logiskt följbar. Jag ville inte vara ordentlig eller konsekvent. I min C-uppsats ska jag försöka vara ordentlig, konsekvent och följa vetenskaplig praxis (dvs konservativt och auktoritetskrypande (Obs! bortse från den eventuellt negativa laddningen i dessa ord, om den finns så är det bara på skoj)).
***
Det här är upplysningsvis inte slutet på detta »traktat». Fortsättningen får anses som hemlig.
---------
Traktat om intelligensen
I den här texten har jag låtit mig bli inspirerad av de texter, och den genren, som ligger grund för min C-uppsats i litteraturvetenskap. Det vill säga främst Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet, "karnevalsk litteratur" och "menippeisk satir".
Den menippeiska satiren, eller menippén, är enligt NE en litterär inriktning som "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning", och enligt den ryske litteraturkritikern Michail Bachtin (1895-1975) kommer dess "organiska helhet" ur "karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen". Det som kännetecknar menippén och karnevalen utöver den filosofiska inriktningen är bland annat en "mångfaldighet i stilen och tonen", uttrycksformer som är "dynamiska och föränderliga, lekfulla och ombytliga", ett språkbruk som ofta är respektlöst och ogenerat. Med det vill utövarna belysa den "glada relativiteten i all härskande sanning och makt" och befria det "mänskliga medvetandet från den officiella världsåskådningens herravälde". Menippén är ofta hånfull och satirisk, men dess berättare placerar sig inte utanför det den driver gäck med, utan gör också löje av sig själv. I karnevalen suddas gränsen mellan lek och allvar ut och blir ambivalent.
Det jag skrivit är förstås inget renodlat karnevalskt eller menippeiskt, men jag har försökt låna en del av dess inställning, tänkande och särdrag så som jag förstått dem. Och jag har provat på att imitera en del drag från Dostojevskijs i Anteckningar från källarhålet. Kanske kan jag förstå mig på det ännu bättre nu när jag testat att skriva i genren. Kanske är det nyttigt för mig nu när jag ska skriva om det i min uppsats. Det sägs ofta att man inte riktigt kan förstå essensen av någonting förrän man själv upplevt det, och man upplever det nog på ett annat sätt om man själv skriver, än om man läser det någon annan skrivit. Det kunde väl i varje fall vara värt ett försök?
***
Intelligens handlar inte om att känna till, intelligens handlar om att tänka, kunna se logiska samband och förstå. Det är intelligent att kunna fundera ut många drag i förväg i schack, men man är knappast intelligent bara för att man kan alla landskapsblommor utantill. Det är i varje fall en vanlig uppfattning om intelligens.
Vissa menar att det inte går att träna upp sin intelligens, på samma sätt som man kan öka sin kunskap och bildning. Kanske kan man dra en parallell med om vi äter mycket mat blir vi tjockare, men knappast längre, om vi studerar mycket blir vi mer bildade men knappast intelligentare. Intelligensen blir då något som vi får lära oss att leva med, på samma sätt som vi får lära oss att leva med vår längd.
Men andra skulle protestera och mena att intelligensen visst går att träna upp. Vem som helst kan ju bli bättre på matte till exempel, allt som behövs är lite övning. När du har löst ett antal av andra gradens differentialekvationer, går det snart liksom på räls. Det blir lättare och lättare för varje tal, ingen kan väl tvivla på det?
-Jaja, skulle någon invända, de kan ställa sig på tå, sträcka upp händerna, lära sig hoppa och krumbukta sig, och på så sätt kunna nå lite högre. Men att dessa kortisar sen skulle kunna lyckas med en slam dunk, är det knappast någon som tror på allvar. Så kan man väl tänka sig att det går att öva upp sig inom vissa specifika områden, men det kanske inte räcker till när det handlar om att greppa allting och på samma gång, se helheter och arbeta med helhetsperspektiv.
Låt mig anknyta med en anekdot; Jag var och spelade badminton med en kille häromdagen. Det blev ingen riktig höjdarmatch eftersom han hade sådana besvär med mina stoppbollar, och jag misslyckades nästan alltid att parera hans smashar på fore-hand-sidan.
-Det verkar som jag vinner på min löshet, och du på din hårdhet, sa jag.
Sen fortsatte vi prata om vardagliga ämnen och kom fram till att vi båda hade läst matte. Jag sa att jag tyckte algebran var simpel men att analysen var desto jobbigare. Han tyckte tvärtom, och menade att algebran mest bara handlar om att lära sig utantill, medan i analysen måste man tänka mer och kunna se samband. -Det är just det, förklarade jag, att jag har lätt för att memorera, men att det är något psykiskt påfrestande när jag måste försöka förstå också. Jag inser då att jag inte ens förstår vad det innebär att förstå. Det jag memorerar i algebran kan gott få ligga där utanpå hjärnbarken, men sen när analysens formler kommer och liksom vill tränga sig in i de inre skikten av min hjärna då är det ju inte för inte som jag känner mig hotad. Det kommer skapa oordning i mitt inre, jag kommer tappa kontroll, och drabbas av en existentiell kris!
Han förklarade det med att jag gärna vill tro att jag är någonting som jag i själva verket inte är, och därför försöker jag dölja sanningen för mig själv.
-Du lever i en livslögn, sa han, men det är helt okej, jag känner många som gör det.
Självklart är inte ens hälften av vad jag säger sant. Jag har respekt för ärlighet och uppriktighet, men just i det här inlägget tar jag mig friheten att ljuga fritt. Jag skriver ju inte det här för att ni ska få veta vad jag upplevt i mitt liv, och inte heller för att jag ska kunna läsa det när jag blir gammal och dement och på så sätt få veta vem jag själv var. Nej, det här är ett traktat om intelligensen och tjänar därför det syftet.
Så för att återanknyta; jag har gjort en del research. Jag har läst om intelligens i mitt filosofilexikon, på mensas hemsida, diverse internetforum etc etc. Här hittade jag en lista på kända historiska personers IQ: http://www.iqcomparisonsite.com/Cox300.aspx
Jag har också snappat upp en del kommentarer rörande listan. En person anmärkte att det måste vara knäckande för Rousseau om han fick veta att hans ärkerival Voltaire hade 40 mer i IQ. En annan kommenterade att man fattar ju att Voltaire var intelligentare, han var mycket mer vidsynt. Ett tredje smartskaft berättade att hon fick typ 150 på ett IQ-test och blev jätteskraj först eftersom hon trodde det var typ under medel.
Enligt min synonymordbok är vidsynthet en synonym till intelligens, men är inte det en uppfattning som strider mot intelligenstesten? Jag menar att den vidsynta inte skulle inskränka sig till att anta att följande tal i serien 1, 2, 3, 4 måste vara 5, utan skulle istället vara öppen för många andra samband. Hon skulle till exempel inte utgå från att 1, 2, 3 och 4 är siffror, utan se det lika fördomsfritt som hon ser på andra symboler, målerier eller färgklickar.
Jag läste en tråd i ett filosofiforum med titeln "fördomsfullhet är intelligens". Trådskaparen förde samma ungefär resonemang tror jag, men han jiddrade mest om ribosomer och sånt kemiskt hjärnsubstanstjafs. En annan svarade och menade att intelligensen inte alls hade med fördomsfullhet att göra. Han citerade nån buddhisttjomme (el. dyl) som påstod att intelligensen är levande och inte mekanisk och att den sanna intelligensen inte kommer ur logiskt tänkande. Det är kreativitet bla bla, spontanitet bla bla, nyfikenhet bla bla, intuition bla bla.
Menar man då att det är intelligent att vara öppensinnad och se möjligheter? Men då är det ju enkelt att konstatera att allt är möjligt. De som vet mest är de som vet minst, och det enda som jag vet det är att jag intet vet.
-Oj, det var många djärva påståenden, hör jag er invända, du antar att du kan veta att du intet vet. Du menar dig alltså veta en uppenbar paradox som är fullkomligt sann. Och den som säger att den vet så lite, menar samtidigt att den vet mer än andra.
-Hehehe, svarar jag då, om ni antar att jag verkligen menar det jag påstår, vem är det då som är inskränkt? Allt det jag sa, det var bara på skoj.
Självklart är det inte på allvar. Men det kan ändå vara värt att ha i åtanke. Varför tänka bra eller dåligt, när man kan tänka hmmm...? Kanske en person har en tankekedja eller stämning som hon vill förmedla men som hon vet att hon inte kan få ett klart grepp om och varje försök att fånga det i ord misslyckas. Ibland tycker jag att folk har för bråttom att inskränka perspektiven och anta eller avfärda något som de i själva verket inte har förstått intentionerna av, och som de inte förstått alla dimensionerna av. Det är där roten till mina problem ligger. Det är därför som jag började knattra på min laptop.
Till exempel när jag fick tillbaka min hemtenta såg jag att min lärare kommenterade så här på ett ställe, "Jag delar din åsikt!". -Jaså, har jag en åsikt, tänkte jag, det visste jag inte. Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte, vad enfaldigt av honom att utgå från att jag har en åsikt. Åsikt är ett ord som innefattar en personlig värdering, men när jag svarar på en uppgift gör jag det med utgångspunkten att ge ett så rimligt svar som möjligt - den där åsiktsaspekten finns det då ingen anledning att blanda in. Eller förresten tänkte jag aldrig så heller. Jag tror inte att jag formade någon tanke i ord, jag bara reagerade på ordet åsikt.
Nu invänder ni förstås att ordet åsikt inte alls behöver ha med personlig värdering att göra, att det inte behöver innehålla någon normativ aspekt. Okej, jag medger att det inte var ett klockrent exempel. Men låt oss ta ett annat då:
Jag skulle handla mat på Ica. Jag sa hej till kassörskan, drog mitt kort, slog in min kod, tryckte på ok, fick frågan om att godkänna köpet och tryckte på ok igen. Sen tittade jag bakåt och såg varor som knäckebröd, ris, mjölk, apelsiner prydligt uppstaplade på rullbandet med ean-koderna riktade mot mig. Så flyttade jag blicken till andra sidan kassan, vid fryspåsarna mot utgången. Där låg sju förpackningar med makrillfiléer.
-Ursäkta, sa jag till kassörskan, jag tror jag råkade betala för fel mat.
Det hade blivit missförstånd för hon innan mig ville betala i två etapper och ja ja ni förstår... så vi fick ta tillbaka och göra om.
Sen sa kassörskan såhär (nu kommer vi till min poäng):
-Ja, jag tyckte det var lite konstigt! Du såg inte ut som en som skulle köpa...
Vadå asså!?!?! Eller förresten, glöm det exemplet.
Men för att återgå till intelligensen; Om man läser en text som man inte fattar ett skvatt av, vore det inte då gott att få veta vad författaren hade för IQ så man kan få veta om det verkligen bara är trams eller om det kan finnas något tänkvärt där bakom? Vem som helst skulle väl tycka det vore mer givande att tolka en tavla målad av en konstnär med 190 i IQ, än en målad av en elefant med en 190 centimeter lång snabel, även om de kan vara väl så lika varandra.
Och tänk om alla människor fick svara på frågan om de tror att de är smartare än majoriteten av världens befolkning. Vissa skulle säkert vela och komma med motfrågor om vad det innebär att vara smart, men när de då blir uppmanade att bara svara vad de egentligen tror, så är jag övertygad att en förkrossande majoritet skulle svara "Ja, jag tror fanimej att jag är smartare än majoriteten av befolkningen". Vore det inte då bra med ett objektivt IQ-test som verkligen kan sålla agnarna från vetet, när det är så uppenbart att det inte går att lita på sitt eget omdöme i sådana frågor?
Nu hör jag hur ni skrikandes invänder att IQ-test är missvisande och att de inte säger något om intelligens, det borde döpas om till PQ istället för allt de mäter är en pusselkvot. För det andra är inte smarthet lika med intelligens, för det tredje så behöver du en vetensk..
-Ja ja, whatever, säger jag då. Men man vill ju helst ha en definition av intelligens som placerar människor på en skala mellan mer och mindre, inte definition som att alla är egentligen lika intelligenta. Och de logik/mönsterbaserade IQ-testen är väl ändå de som fått störst vetenskaplig acceptans för att mäta intelligens?
Men som ni säkert redan har förstått bryr jag mig inte om vad som är intelligens och vad som inte är det. Lika lite bryr jag mig om andra svar som jag låtsas söka efter. Jag vill bara vara tillräckligt duktig, tillräckligt medveten, tillräckligt logiskt följbar. Jag ville inte vara ordentlig eller konsekvent. I min C-uppsats ska jag försöka vara ordentlig, konsekvent och följa vetenskaplig praxis (dvs konservativt och auktoritetskrypande (Obs! bortse från den eventuellt negativa laddningen i dessa ord, om den finns så är det bara på skoj)).
***
Det här är upplysningsvis inte slutet på detta »traktat». Fortsättningen får anses som hemlig.
En text rörande vad och varför
Daterat september 2007
-----
Se, människor lever enkla och enfaldiga liv! De tror på lyckan säger de. Lever människan för lyckan? Nej, människan har aldrig levt för lyckan. Det är bara vissa människor som inbillar sig det. Allting vi gör det är för att det ska uppfylla något syfte, och det där med lycka är något meningslöst. Jag menar, vad ska lycka vara bra för? När lyckan kommer, det är ju då filmen tar slut, och alla går hem!
'Vad annars än lyckan' frågar ni, 'skönheten eller kärleken eller sanningen kanske?' Nej, ingetdera svarar jag. Människan vill inte spela ett one-player-game utan motståndare. Hon vill inte stanna i sin borg, samla guld och i trygghet levla upp, och om hon vill det är det bara för att då kan hon samla trupper och sen ge sig ut på äventyr. För hon vill ut på äventyr, ut och kämpa, det är vad som känns meningsfullt! Hon vill stå upp, offra sig och kämpa mot allt som är ont. 'Så varje människa vill maximera det goda, alltid göra sitt bästa för det allmännas bästa?' frågar ni. 'Ptja, varför inte?' svarar jag då. Nietzsche skrev så här: "när jag ser på människorna, så finner jag dem alltid, samt och synnerligen, sysselsatta med en enda uppgift: att göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd."
Det menar han är vår starkaste instinkt, eftersom det är vår arts väsen. Antagligen hade han läst Darwin och sen fått ett och annat om bakfoten. Dagens zoologer eller evolutionsbiologer skulle skratta högt åt sådana påståenden och istället säga att vad vi lever för är att maximera spridningen av våra gener. Och hos större delen av världens befolkning har vi bara en försumbar del av våra gener, därför är inte arten som helhet intressant för någon enskild individ. Fast förresten skulle de inte säga så heller. De skulle titta på oss med en viktig min och säga att det inte är frågan om gener, för inom varje gen finns det också flera delar som motarbetar varandra osv osv osv. Det där med evolution, ja. Jag har gjort halvhjärtade försök av att komma underfund om hur kvinnan fungerar med hjälp av evolutionsteorin, men jag har inte kommit fram till någonting. Nåväl.
Om ni nu trots mina utläggningar envisas med att säga att meningen med livet ändå är lycka, så ska jag inte invända, för jag kan verkligen inte komma på något mer meningsfullt... Men de där lyckoresonemangen som jag hört ett otal gånger tråkar ut mig. De som debatterar lycka eller inte lycka tycks hela tiden blanda ihop a-priori-anspråk, rent definitionsmässiga anspråk alltså, med anspråk utifrån levnadserfarenheter som handlar om vad man väljer och prioriterar i olika faktiska situationer. Ett skäl till att lycka är så populärt, säger jag, är för att om man är lycklig kommer man antagligen att lyckas, och viljan att lyckas med saker är djupt rotad hos oss människor. Gång på gång kommer den lycklige triumfera och den olycklige kommer att känna sig avundsjuk. Och den lycklige kommer till stor del vara lycklig för att den gottar sig åt att den är mer lyckad än den olycklige.
Men som jag beskriver nu är lyckan i mångt och mycket ett medel, precis som att sanning/kunskap är ett medel, skönhet och kärlek är medel, det ger och visar ens potential, ens lägesenergi och ger en popularitet. Att vilja ha potential, kan man nog se som synonymt med vilja till makt, och det var väl vad Nietzsche menade livet går ut på. Men han resonerade nog inte som mig, och det var förresten detsamma. De där resonemangen kan vi fortsätta att vränga hit och dit, fast om vi verkligen vill ha ett logiskt och rationellt svar på frågan om vad vi lever för, kommer vi nog inte närmare än vad de självgoda evolutionsbiologerna har att säga. Men lyckligtvis är det inte ett sådant svar som är vårt mål nu. Det är bara ett av många perspektiv.
Jag har läst Tove Jansson idag och hon ställde sig frågan "vad är det viktigaste?" och "vad går det ut på?". Nej, det är inte lyckan! menade hon liksom indignerat. Hon undrade om det är kärleken, eller jobbet d.v.s. konsten för henne. Mitt under andra världskriget skrev hon ett brev till en vän och undrade om det är kärleken eller jobbet. Sen sa hon vad hon lärt sig av Samuli: "om att stå för sin idé, sin uppgift, att lita och tro på och aldrig ge efter. Släpp aldrig grundidén, [...] det är det enda som är verkligt farligt."
Det är något romantiskt och vackert i de där sista orden. Men vi ska inte låta oss bli lurade så lätt. Det luriga med många kloka visdomsord är att de är så insiktsfulla och betryggande att man blir benägen att anta dem som helsanningar när de bara är halvsanningar. Det låter till exempel väldigt förnuftigt att man inte borde tro på några helsanningar i fråga om levnadsråd, men det kan knappast vara något levnadsråd som man borde anta som en helsanning det heller.
Det där om att vi kan välja att leva för bara en sak tror jag förresten inte på. Om det skulle vara så enkelt skulle vi väl inte hålla på att krumbukta oss så här. Det som Tove skriver om förutsätter också att vi har val. Det förutsätter förstås en fri vilja. Fri vilja och ingen vilja alls är två olika perspektiv, och jag tycker vi kan anta bådadera. Det är förstås nonsens, men vi antar det inte heller för att fastslå sanningen. Fri vilja, eller vilja över huvud taget, förefaller mig som något fullkomligt absurdt, men jag vill inte begränsa min känsla av frihet och valmöjligheter för det. Andra menar dock att det är något ännu mer absurdt i att vi inte skulle ha någon fri vilja, men de ska inte heller hindra mig från att tänka att jag är en varelse som helt fungerar enligt principen om orsak och verkan när jag känner för det. Jag vill kunna se mig som en människa med val och möjligheter, samtidigt som jag är en ekvation att lösas. Varför spekulera hit och dit när man kan helgardera?
Alltså, att vissa lever för lycka, andra för skönhet, tredje för kärlek, fjärde för sanning, femte för det allmänna goda, sjätte för äventyret och sjunde bara för att manifestera sin frihet och obestämbarhet det är nonsens. Vi är ju alla precis lika oavsett vad en får för sig. Människor vill gärna se vad som skiljer dem från andra människor och därför gör de en massa tester och kommer fram till det ena och det andra. "Sådan här är jag", säger de då, och tror då att de skiljer sig från andra och blir därför nöjd. De är grubblare, eller barnslig, eller tvivlare, eller feg, eller vetgirig eller intellektuell eller pessimistisk eller whatever, så tror de liksom att de begränsat sig till att vara den egenskapen. Men det har de inte. De har fortfarande motsatsen till vad de anser sig vara kvar inom sig envist bultande på dörren till hjärtat. De är fortfarande precis som oss andra. Inte riktigt som oss förstås. Nej, det måste tillstås. Människor kan vara så olika varandra också, det är underligt det där. Men jag tycker också om att identifiera mig i andra människor. Först när en konstaterat att en är likadan, kan den med övertygelse och äkthet känna inom sig att den är totalt annorlunda. Så är det. Innan kommer man inbilla sig att man inte är som andra människor, medan man helt omedvetet tvivlar på sig själv och mår dåligt över det.
Jag tycker inte att vi ska låta dem begränsa oss så enkelt. Bara för att man kallar sig filosof och att man intresserar sig för filosofi har andra redan antagit ett hundra saker om en. Att man till exempel ska vara intresserad av diskussioner om Gud, fri vilja, moral, oändligheten osv, och att man söker "sanning" i sådana frågor. Att man har idolbilder av Sokrates, Immanuel Kant och Dalai Lama hängandes på väggen hemma. Att man åtminstone till viss mån delar samma ideal om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Vissa förväntar sig kanske att man sätter ett heligt värde vid att vara rationell, ärlig, konsekvent och logiskt följbar, och att man ska tycka att det är de viktigaste egenskaperna hos en filosof. Men när jag säger att jag är filosof vill jag inte att ni ska förvänta er att jag ska bete mig på ett visst sätt. Jag vill inte begränsa mig till det.
Ett annat perspektiv ger Jostein Gaarder som beskriver filosofen som som jokern i en kortlek. Och jokern kan vara vad som helst, låg som hög, mörk som ljus, klöver två likväl som hjärter ess. Jokern är helt enkelt frigjord. Men jag menar inte att vi ska vara några jokrar, jag menar inte att vi ska vara några jokrar mer än det behagar oss. Jag tror gärna på det där med grundidé, det känns tryggt och inspirerande.
-----
Se, människor lever enkla och enfaldiga liv! De tror på lyckan säger de. Lever människan för lyckan? Nej, människan har aldrig levt för lyckan. Det är bara vissa människor som inbillar sig det. Allting vi gör det är för att det ska uppfylla något syfte, och det där med lycka är något meningslöst. Jag menar, vad ska lycka vara bra för? När lyckan kommer, det är ju då filmen tar slut, och alla går hem!
'Vad annars än lyckan' frågar ni, 'skönheten eller kärleken eller sanningen kanske?' Nej, ingetdera svarar jag. Människan vill inte spela ett one-player-game utan motståndare. Hon vill inte stanna i sin borg, samla guld och i trygghet levla upp, och om hon vill det är det bara för att då kan hon samla trupper och sen ge sig ut på äventyr. För hon vill ut på äventyr, ut och kämpa, det är vad som känns meningsfullt! Hon vill stå upp, offra sig och kämpa mot allt som är ont. 'Så varje människa vill maximera det goda, alltid göra sitt bästa för det allmännas bästa?' frågar ni. 'Ptja, varför inte?' svarar jag då. Nietzsche skrev så här: "när jag ser på människorna, så finner jag dem alltid, samt och synnerligen, sysselsatta med en enda uppgift: att göra det som gynnar det mänskliga släktets bestånd."
Det menar han är vår starkaste instinkt, eftersom det är vår arts väsen. Antagligen hade han läst Darwin och sen fått ett och annat om bakfoten. Dagens zoologer eller evolutionsbiologer skulle skratta högt åt sådana påståenden och istället säga att vad vi lever för är att maximera spridningen av våra gener. Och hos större delen av världens befolkning har vi bara en försumbar del av våra gener, därför är inte arten som helhet intressant för någon enskild individ. Fast förresten skulle de inte säga så heller. De skulle titta på oss med en viktig min och säga att det inte är frågan om gener, för inom varje gen finns det också flera delar som motarbetar varandra osv osv osv. Det där med evolution, ja. Jag har gjort halvhjärtade försök av att komma underfund om hur kvinnan fungerar med hjälp av evolutionsteorin, men jag har inte kommit fram till någonting. Nåväl.
Om ni nu trots mina utläggningar envisas med att säga att meningen med livet ändå är lycka, så ska jag inte invända, för jag kan verkligen inte komma på något mer meningsfullt... Men de där lyckoresonemangen som jag hört ett otal gånger tråkar ut mig. De som debatterar lycka eller inte lycka tycks hela tiden blanda ihop a-priori-anspråk, rent definitionsmässiga anspråk alltså, med anspråk utifrån levnadserfarenheter som handlar om vad man väljer och prioriterar i olika faktiska situationer. Ett skäl till att lycka är så populärt, säger jag, är för att om man är lycklig kommer man antagligen att lyckas, och viljan att lyckas med saker är djupt rotad hos oss människor. Gång på gång kommer den lycklige triumfera och den olycklige kommer att känna sig avundsjuk. Och den lycklige kommer till stor del vara lycklig för att den gottar sig åt att den är mer lyckad än den olycklige.
Men som jag beskriver nu är lyckan i mångt och mycket ett medel, precis som att sanning/kunskap är ett medel, skönhet och kärlek är medel, det ger och visar ens potential, ens lägesenergi och ger en popularitet. Att vilja ha potential, kan man nog se som synonymt med vilja till makt, och det var väl vad Nietzsche menade livet går ut på. Men han resonerade nog inte som mig, och det var förresten detsamma. De där resonemangen kan vi fortsätta att vränga hit och dit, fast om vi verkligen vill ha ett logiskt och rationellt svar på frågan om vad vi lever för, kommer vi nog inte närmare än vad de självgoda evolutionsbiologerna har att säga. Men lyckligtvis är det inte ett sådant svar som är vårt mål nu. Det är bara ett av många perspektiv.
Jag har läst Tove Jansson idag och hon ställde sig frågan "vad är det viktigaste?" och "vad går det ut på?". Nej, det är inte lyckan! menade hon liksom indignerat. Hon undrade om det är kärleken, eller jobbet d.v.s. konsten för henne. Mitt under andra världskriget skrev hon ett brev till en vän och undrade om det är kärleken eller jobbet. Sen sa hon vad hon lärt sig av Samuli: "om att stå för sin idé, sin uppgift, att lita och tro på och aldrig ge efter. Släpp aldrig grundidén, [...] det är det enda som är verkligt farligt."
Det är något romantiskt och vackert i de där sista orden. Men vi ska inte låta oss bli lurade så lätt. Det luriga med många kloka visdomsord är att de är så insiktsfulla och betryggande att man blir benägen att anta dem som helsanningar när de bara är halvsanningar. Det låter till exempel väldigt förnuftigt att man inte borde tro på några helsanningar i fråga om levnadsråd, men det kan knappast vara något levnadsråd som man borde anta som en helsanning det heller.
Det där om att vi kan välja att leva för bara en sak tror jag förresten inte på. Om det skulle vara så enkelt skulle vi väl inte hålla på att krumbukta oss så här. Det som Tove skriver om förutsätter också att vi har val. Det förutsätter förstås en fri vilja. Fri vilja och ingen vilja alls är två olika perspektiv, och jag tycker vi kan anta bådadera. Det är förstås nonsens, men vi antar det inte heller för att fastslå sanningen. Fri vilja, eller vilja över huvud taget, förefaller mig som något fullkomligt absurdt, men jag vill inte begränsa min känsla av frihet och valmöjligheter för det. Andra menar dock att det är något ännu mer absurdt i att vi inte skulle ha någon fri vilja, men de ska inte heller hindra mig från att tänka att jag är en varelse som helt fungerar enligt principen om orsak och verkan när jag känner för det. Jag vill kunna se mig som en människa med val och möjligheter, samtidigt som jag är en ekvation att lösas. Varför spekulera hit och dit när man kan helgardera?
Alltså, att vissa lever för lycka, andra för skönhet, tredje för kärlek, fjärde för sanning, femte för det allmänna goda, sjätte för äventyret och sjunde bara för att manifestera sin frihet och obestämbarhet det är nonsens. Vi är ju alla precis lika oavsett vad en får för sig. Människor vill gärna se vad som skiljer dem från andra människor och därför gör de en massa tester och kommer fram till det ena och det andra. "Sådan här är jag", säger de då, och tror då att de skiljer sig från andra och blir därför nöjd. De är grubblare, eller barnslig, eller tvivlare, eller feg, eller vetgirig eller intellektuell eller pessimistisk eller whatever, så tror de liksom att de begränsat sig till att vara den egenskapen. Men det har de inte. De har fortfarande motsatsen till vad de anser sig vara kvar inom sig envist bultande på dörren till hjärtat. De är fortfarande precis som oss andra. Inte riktigt som oss förstås. Nej, det måste tillstås. Människor kan vara så olika varandra också, det är underligt det där. Men jag tycker också om att identifiera mig i andra människor. Först när en konstaterat att en är likadan, kan den med övertygelse och äkthet känna inom sig att den är totalt annorlunda. Så är det. Innan kommer man inbilla sig att man inte är som andra människor, medan man helt omedvetet tvivlar på sig själv och mår dåligt över det.
Jag tycker inte att vi ska låta dem begränsa oss så enkelt. Bara för att man kallar sig filosof och att man intresserar sig för filosofi har andra redan antagit ett hundra saker om en. Att man till exempel ska vara intresserad av diskussioner om Gud, fri vilja, moral, oändligheten osv, och att man söker "sanning" i sådana frågor. Att man har idolbilder av Sokrates, Immanuel Kant och Dalai Lama hängandes på väggen hemma. Att man åtminstone till viss mån delar samma ideal om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Vissa förväntar sig kanske att man sätter ett heligt värde vid att vara rationell, ärlig, konsekvent och logiskt följbar, och att man ska tycka att det är de viktigaste egenskaperna hos en filosof. Men när jag säger att jag är filosof vill jag inte att ni ska förvänta er att jag ska bete mig på ett visst sätt. Jag vill inte begränsa mig till det.
Ett annat perspektiv ger Jostein Gaarder som beskriver filosofen som som jokern i en kortlek. Och jokern kan vara vad som helst, låg som hög, mörk som ljus, klöver två likväl som hjärter ess. Jokern är helt enkelt frigjord. Men jag menar inte att vi ska vara några jokrar, jag menar inte att vi ska vara några jokrar mer än det behagar oss. Jag tror gärna på det där med grundidé, det känns tryggt och inspirerande.
