Mitt hjärta i din hand av Paul Gallico
Recension kopierad från http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=34975&ID=
Läst sommar 2006.
I inledningen möter vi Mouche, en övergiven och ensam flicka som planerar att dränka sig i floden Seine. Hon blir dock hindrad av ett dockskådespel. Handdockorna pratar med Mouche och får henne att ändra sina planer. Dessa dockor styrs av en man, men det är ingen vanlig handdocksteater, utan dockorna levandegörs så övertygande att det går mot det overkliga. Mouche förälskar sig i dockornas skilda personligheter, men får en problemfylld relation till mannen som spelar dem. Tillsammans åker de på turné där Mouche uppträder tillsammans med dockorna.
Gallico berättar historien mycket charmigt och rörande. Han upplevs inte så distanserad från handlingen som många andra sagoberättare. Ofta känns det mer som han berättar vad han ser och upplever, än ger uttryck för en ren uppdiktningsprocess. Jag tycker det är intressant hur skildringen av dockorna balanserar mellan verklighet och overklighet.
Den som tycker om böcker som "Momo" och "Lille Prinsen" tycker nog om den här också.
Betyg 5.
Kontrapunkt av Aldous Huxley
Läst vår 2007
Den här boken påminde en hel del om Mrs. Dalloway av Virginia Woolf. Vi följer ett antal människor vars allas historier på ett eller annat sätt är innästlade i varandra. I Mrs. Dalloway så sammanförs dessa människor på en fest i slutet av boken, men här möts de istället och på en fest i början och vi får sen följa karaktärernas fortsatta liv efter festen. Huxley använder sig av samma point-of-view-teknik som Woolf, där berättarperspektivet flyttas från karaktär till karaktär. Vi får på så vis följa många personers tankar, med olika infallsvinklar rörande samma problem. Den stora skillnaden är dock att i Kontrapunkt är det insikterna, idéerna och livsåskådningarna som ligger i fokus, medan i Mrs. Dalloway är det snarare personpsykologin som uppmärksamheten riktas åt. Personpsykologin i Kontrapunkt relateras nästan alltid till det universella.
Först tyckte jag att boken kändes lite stel och klumpig, men så tyckte jag bättre om den längre in. Kring mitten tyckte jag den var bra, och lagom till slutet kändes det som att Huxley la in en extra växel. Så helhetsintrycket blir klart positivt. Jag tycker om böcker som inte är så formellt korrekta, när jag läser vill jag gärna bli förvånad ibland. I den här boken tycker jag det till exempel det är roligt hur den börjar i en ände och slutar i en helt annan.
Jag läste den som första boken i min nya kurs "livsåskådningar i skönlitteraturen". Innan jag valde att gå kursen var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Jag har läst litteraturvetenskap i ett år innan och det känns som vi pratat livsåskådning nästan varje gång vi träffats, och det blir inte så mycket som tillförs efter ett tag. I Kontrapunkt gäller väl egentligen samma sak. Av alla idéer och livsåskådningar som presenteras i boken är det inga nyheter, men den utmärker sig snarare för mångfalden av idéer +att det är insiktsfullt framställt.
Bokens behållning tycker jag främst är att den visar så pass stor förståelse för olika livsåskningar och idéer i allmänhet. Sen kan man hålla med eller inte hålla med om författarens egna åsikter, men det ser jag som mindre relevant. Som jag har förstått det är den mest centrala idén och vart läsarnas sympatier är ämnade att riktas mot är människans frigörelse från det industriella samhället. Vi ska våga följa våra instinkter. Vetenskapen, industrialismen och religionen är bara saker som begränsar och omänskliggör oss. Det är vad Rampion (en av bokens karaktärer) predikar och lever efter, och han är också den som verkar vara mest tillfreds med sitt liv.
Min lärare kallade den här boken skämtsamt för en livsåskådningsencyklopedi, det tycker jag var träffande. Vi var överens om att Huxley måste varit en extremt bildad och intelligent person.
Betyg 4.
Den här boken påminde en hel del om Mrs. Dalloway av Virginia Woolf. Vi följer ett antal människor vars allas historier på ett eller annat sätt är innästlade i varandra. I Mrs. Dalloway så sammanförs dessa människor på en fest i slutet av boken, men här möts de istället och på en fest i början och vi får sen följa karaktärernas fortsatta liv efter festen. Huxley använder sig av samma point-of-view-teknik som Woolf, där berättarperspektivet flyttas från karaktär till karaktär. Vi får på så vis följa många personers tankar, med olika infallsvinklar rörande samma problem. Den stora skillnaden är dock att i Kontrapunkt är det insikterna, idéerna och livsåskådningarna som ligger i fokus, medan i Mrs. Dalloway är det snarare personpsykologin som uppmärksamheten riktas åt. Personpsykologin i Kontrapunkt relateras nästan alltid till det universella.
Först tyckte jag att boken kändes lite stel och klumpig, men så tyckte jag bättre om den längre in. Kring mitten tyckte jag den var bra, och lagom till slutet kändes det som att Huxley la in en extra växel. Så helhetsintrycket blir klart positivt. Jag tycker om böcker som inte är så formellt korrekta, när jag läser vill jag gärna bli förvånad ibland. I den här boken tycker jag det till exempel det är roligt hur den börjar i en ände och slutar i en helt annan.
Jag läste den som första boken i min nya kurs "livsåskådningar i skönlitteraturen". Innan jag valde att gå kursen var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Jag har läst litteraturvetenskap i ett år innan och det känns som vi pratat livsåskådning nästan varje gång vi träffats, och det blir inte så mycket som tillförs efter ett tag. I Kontrapunkt gäller väl egentligen samma sak. Av alla idéer och livsåskådningar som presenteras i boken är det inga nyheter, men den utmärker sig snarare för mångfalden av idéer +att det är insiktsfullt framställt.
Bokens behållning tycker jag främst är att den visar så pass stor förståelse för olika livsåskningar och idéer i allmänhet. Sen kan man hålla med eller inte hålla med om författarens egna åsikter, men det ser jag som mindre relevant. Som jag har förstått det är den mest centrala idén och vart läsarnas sympatier är ämnade att riktas mot är människans frigörelse från det industriella samhället. Vi ska våga följa våra instinkter. Vetenskapen, industrialismen och religionen är bara saker som begränsar och omänskliggör oss. Det är vad Rampion (en av bokens karaktärer) predikar och lever efter, och han är också den som verkar vara mest tillfreds med sitt liv.
Min lärare kallade den här boken skämtsamt för en livsåskådningsencyklopedi, det tycker jag var träffande. Vi var överens om att Huxley måste varit en extremt bildad och intelligent person.
Betyg 4.
Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder
Kopierat från: http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=35001&ID=
Läst 2005
Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder handlar till ramberättelsen om en pojke som åker bil med sin pappa genom Europa för att hämta hem mamman som söker efter sig själv i Aten.
Den inre berättelsen utspelar sig i en bok som pojken läser på vägen. Där får vi höra om en man som blivit strandsatt på en mystisk ö, där han möter levande former av korten i en kortlek. Dessa kort är mycket besvärade av att tänka, det blir för komplicerat för dem att svara på mannens enkla frågor. Undantaget är jokern, som blir en symbol för filosofin. Han är den enda frigjorda och fritt tänkande. Han är också den som är förutspådd att lösa öns gåta...
De två historierna har tydliga parallellscener, och senare uppenbaras det hur de hör samman med varandra.
Jag känner viss hatkärlek till Jostein Gaarder, men jag är inte så mycket för att hata så det blir mest kärlek. Det jag stör mig på är hur han antar en definition av filosofi som jag inte riktigt kan hålla med om och som jag tycker är missvisande. Filosofi handlar i Gaarders böcker mycket om att fråga sig om vem man är, var man kommer ifrån, om Gud finns, om det finns liv på andra planeter, om att se sitt liv i förhållande till universum och evolutionen osv. Jag skulle inte vilja låsa min tanke vid att vara intresserad av sådana frågor. Jag som filosof vill inte identifiera mig med personerna som kallas för filosofer i hans böcker. Jag känner mig inte som en av dem.
Men å andra sidan finns det mycket som jag tycker om i boken. Gaarder är klurig och har tänkt till. Han använder sig mycket av liknelser, och det tycker jag om. Sen är jag speciellt förtjust i hans skildring av jokern, och hans jämförelse av en filosof som en joker - där närmar han sig en uppfattning om filosofi som jag tycker är mer intressant. De andra korten tycker att Joker är bekymmersam för han har inga prickar, han är ingenting, men kan samtidigt vara vad som helst.
På det hela tycker jag att boken var underhållande, spännande och berikande att läsa.
Betyg 4.
Den gyllene åsnan av Lucius Apulejus
Kopierat från http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=42440&ID=
Läst tidig vår 2007
Den här boken handlar om Lucius som av misstag, när han vill lära sig konsten att använda magi, förvandlas till en åsna. Sedan får vi följa med honom i hans liv som åsna återberättat av honom själv.
Som i många andra sagor har det mest osannolika en tendens att inträffa mest hela tiden. Jag har läst att den skrevs som en parodi på det homeriska eposet. Medan vi i Illiaden får följa med hjälten på slagfältet följer vi i Den gyllene åsnan med honom då han äter, har samlag och bajsar...
Ofta är den ganska seriös i tonen, någorlunda realistiskt, episkt berättande, men plötsligt kan det bli tokroligt och totalabsurdt. Sådana stilbrott känns befriande och ibland förskräckligt roliga. Ett exempel på absurditeten (inget av de "tokroliga" exemplen dock) är då Lucius tror att han dräpt några tjuvar i våldsam strid man mot man, blir ställd inför rätta, men blir frigiven då det avslöjas att hela rättegången var på skämt och att det bara var några vintunnor som han huggit sönder.
Parallellen till Don Quijotes väderkvarnar är där frapperande. Det finns också mycket annat som påminner de böckerna om varandra. Båda är parodier och pikaresker, de använder sig av infogade dikter och återberättade sagor i ramberättelsen m.m. Men jag upplever nog Den gyllene åsnan som fräckare och mer mångbottnad i tonen. Till skillnad från Don Quijote upplevde jag aldrig att den blev seg och tråkig. Trots att den skrevs under antiken känns den inte föråldrad.
Betyg 4.
Filosofiskt ficklexikon av Francois Voltaire
Kopierat från: http://www.bokhyllan.com/Las_recension.asp?Bok=34999&ID=
Läst vår 2007.
"Filosofiskt ficklexikon" (1769) av Francois Marie Auret de Voltaire består av 118 artiklar i bokstavsordning från Abbé till Vertu [Dygd]. Dock är det inte mycket som påminner verket om ett lexikon i vanlig bemärkelse. Ett lexikon strävar vanligtvis efter att vara objektivt, värderingsfritt och sammanfattar det som redan har sagts, medan Voltaire ofta är ytterst subjektiv. Under uppslagsordet "Ateism" kommenterar han till exempel på ett ställe, "[j]ag skulle inte vilja ha med en ateistisk furste att göra om han fann det förenligt med sitt intresse att stöta mig i en mortel".
Vad han skriver är högst godtyckligt i både avseendet vilka ämnen han väljer att ta med, och vad han väljer att skriva om dessa ämnen. Det ägnas till exempel ett avsnitt åt Jesus lärljunge Paulus, men "Jesus" själv finns dock inte med som uppslagsord. Begreppsdefinitioner och historiska fakta som är primära i vanliga lexikon, är för Voltaire endast sekundära - de används för att underbygga hans argumentation. I varje artikel framför han en åsikt eller driver en tes.
Voltaire brukar ses som frontalfiguren för Upplysningen, en epok som präglades av tron på förnuftet och yttrandefriheten. FFL är inte något undantag. Boken riktar sig mot alla han anser vara toleransens motståndare, främst kyrkan och påvedömets makt. Voltaire förespråkar dygden och vill rasera den dogmatiska tron.
Jag tycker hans personliga vinkling och godtyckligheten i vad han skriver under uppslagsorden kan gå lite väl långt ibland. Jag tyckte till exempel det skulle vara intressant att se hur han definierar filosofi och vad det innebär att vara filosof, men när jag kommer till uppslagsordet "filosof" är definitionen där ytterst kortfattad och istället ägnar han det utrymmet åt långa redogörelser om filosofer blivit censurerade och förtryckta av kyrkan/den styrande makten. Sen tyckte jag den korta definitionen han gav av "filosof" inte alls var tillfredsställande, jag höll inte alls med honom.
Samtidigt diskuterar han intressanta frågor i andra artiklar. Till exempel om ett samhälle fungerar bättre där folket tror på en gud som straffar och belönar, än ett ateistiskt samhälle.
Betyg 3,5.
Läst vår 2007.
"Filosofiskt ficklexikon" (1769) av Francois Marie Auret de Voltaire består av 118 artiklar i bokstavsordning från Abbé till Vertu [Dygd]. Dock är det inte mycket som påminner verket om ett lexikon i vanlig bemärkelse. Ett lexikon strävar vanligtvis efter att vara objektivt, värderingsfritt och sammanfattar det som redan har sagts, medan Voltaire ofta är ytterst subjektiv. Under uppslagsordet "Ateism" kommenterar han till exempel på ett ställe, "[j]ag skulle inte vilja ha med en ateistisk furste att göra om han fann det förenligt med sitt intresse att stöta mig i en mortel".
Vad han skriver är högst godtyckligt i både avseendet vilka ämnen han väljer att ta med, och vad han väljer att skriva om dessa ämnen. Det ägnas till exempel ett avsnitt åt Jesus lärljunge Paulus, men "Jesus" själv finns dock inte med som uppslagsord. Begreppsdefinitioner och historiska fakta som är primära i vanliga lexikon, är för Voltaire endast sekundära - de används för att underbygga hans argumentation. I varje artikel framför han en åsikt eller driver en tes.
Voltaire brukar ses som frontalfiguren för Upplysningen, en epok som präglades av tron på förnuftet och yttrandefriheten. FFL är inte något undantag. Boken riktar sig mot alla han anser vara toleransens motståndare, främst kyrkan och påvedömets makt. Voltaire förespråkar dygden och vill rasera den dogmatiska tron.
Jag tycker hans personliga vinkling och godtyckligheten i vad han skriver under uppslagsorden kan gå lite väl långt ibland. Jag tyckte till exempel det skulle vara intressant att se hur han definierar filosofi och vad det innebär att vara filosof, men när jag kommer till uppslagsordet "filosof" är definitionen där ytterst kortfattad och istället ägnar han det utrymmet åt långa redogörelser om filosofer blivit censurerade och förtryckta av kyrkan/den styrande makten. Sen tyckte jag den korta definitionen han gav av "filosof" inte alls var tillfredsställande, jag höll inte alls med honom.
Samtidigt diskuterar han intressanta frågor i andra artiklar. Till exempel om ett samhälle fungerar bättre där folket tror på en gud som straffar och belönar, än ett ateistiskt samhälle.
Betyg 3,5.
