Förlorad i tankarna
Daterat: 31:a juli 2006 i helgondagbok.
Jag satt på bussen mellan Uppsala och Östersund. Framför mig satt två tjejer. Den ena gick ner på toaletten, och sen när hon kom upp igen berättade hon att det var en fyrasätesgrupp därnere med ett bord emellan som var alldeles avskärmat. Det såg så lugnt och mysigt ut, förklarade hon. "Var det ledigt då?" frågade den andra.
"Ja."
"Ska vi flytta dit?"
"Nej, jag menade det var inte det var inte ledigt där. Jag menade det var ledigt på toaletten."
Jag gick till min chef och frågade efter en rekvisition på gitarrsträngar. Jag förklarade att det fanns en gitarr på vår avdelning, men att den tyvärr bara hade tre strängar. "Jaha, så du spelar gitarr!" sa hon. Så frågade hon mig om mitt spelande och jag pratade på om att jag brukar skriva ut tabulaturer från Internet och att jag nog inte har så mycket av musikalisk känsla men att jag kan vara tålamodig. "Hur mycket kostar de då?" frågade hon.
"Jaa, det kan vara allt från några hundra?"
"Oj, så mycket?"
"Eller, du menar strängar, de kostar nog inte mer än tjugo kronor styck."
Så sitter jag hemma och försöker få upp en konservburk med en alldeles för komplicerad öppnare. När jag ber min pappa om hjälp säger han med hurtig röst "Tänk! Logiskt tänkande! Du är ju bra på logiskt tänkande!". Jag tänker att det har jag hört honom säga förut. Men det hjälper mig ingenvart.
Med flugor på läpparna
Daterat: 9:e augusti 2006 i helgondagbok.
Idag satt jag vid köksbordet och gjorde just ingenting när jag plötsligt fick se en kamp mellan en spindel och en fluga. Eller rättare sagt, den stora flugan hade hopplöst hamnat i det hemska nätet och den lilla spindeln kom fram och höll på bita den i baken. Jag tänkte att det här blir spännande att titta på. Men så slog mig tanken om hur jag bara för några sidor sen läste i bröderna karamazov där en kvinna jämrade sig över att hon förlorat sitt lilla barn och skulle offra allt bara för att få se det några sekunder vid liv igen. Så tänkte jag, vad är jag för en passiv åskådare? Min hand, som Guds hand, river ner spindelnätet och placerar flugan på köksbordet. Då fick jag se att den redan tappat ett par ben och jag motstod en impuls att blixtsnabbt barmhärtighetsdöda den (dock blev det så att jag slog ihjäl nyfikna flugor som kröp fram och tittade när jag tog bort de sista resterna av nätet från flugan). Sen tittade jag med medlidande på den när den sakta kravlade fram på min gitarrstämningsapparat. Jag tog då tag i apparaten och viftade till och flugan... den flög! Den flög och flög! Ut genom fönstret och bort mot himlen.
Sen när pappa kom hem berättade jag den här historien för honom. Inte det där med karamazov och så då, men handlingen i stora drag. Så frågade han varför jag gjorde så. Kunde du inte ha låtit spindlen få flugan? Så sa han att spindlar är bra djur. Jag vet inte om han menade att spindlar är bra eftersom de äter flugor eller om det var av andra skäl. Jag antar det tidigare, för sen beklagade han sig över flugorna att de kan vara jobbiga på natten om de sätter sig på näsan eller på läpparna. Och visst kan jag hålla med om att flugorna kan vara lite jobbiga, men just i den stunden kunde jag inte känna medlidande för honom för jag tyckte det lät så roligt det han sa.
Idag satt jag vid köksbordet och gjorde just ingenting när jag plötsligt fick se en kamp mellan en spindel och en fluga. Eller rättare sagt, den stora flugan hade hopplöst hamnat i det hemska nätet och den lilla spindeln kom fram och höll på bita den i baken. Jag tänkte att det här blir spännande att titta på. Men så slog mig tanken om hur jag bara för några sidor sen läste i bröderna karamazov där en kvinna jämrade sig över att hon förlorat sitt lilla barn och skulle offra allt bara för att få se det några sekunder vid liv igen. Så tänkte jag, vad är jag för en passiv åskådare? Min hand, som Guds hand, river ner spindelnätet och placerar flugan på köksbordet. Då fick jag se att den redan tappat ett par ben och jag motstod en impuls att blixtsnabbt barmhärtighetsdöda den (dock blev det så att jag slog ihjäl nyfikna flugor som kröp fram och tittade när jag tog bort de sista resterna av nätet från flugan). Sen tittade jag med medlidande på den när den sakta kravlade fram på min gitarrstämningsapparat. Jag tog då tag i apparaten och viftade till och flugan... den flög! Den flög och flög! Ut genom fönstret och bort mot himlen.
Sen när pappa kom hem berättade jag den här historien för honom. Inte det där med karamazov och så då, men handlingen i stora drag. Så frågade han varför jag gjorde så. Kunde du inte ha låtit spindlen få flugan? Så sa han att spindlar är bra djur. Jag vet inte om han menade att spindlar är bra eftersom de äter flugor eller om det var av andra skäl. Jag antar det tidigare, för sen beklagade han sig över flugorna att de kan vara jobbiga på natten om de sätter sig på näsan eller på läpparna. Och visst kan jag hålla med om att flugorna kan vara lite jobbiga, men just i den stunden kunde jag inte känna medlidande för honom för jag tyckte det lät så roligt det han sa.
Anteckningar
Daterat: 28:e september 2006 i helgondagbok.
Jag har fått uppleva vad som menas med heltidsstudier. Vi har haft tre romaner i veckan att analysera under en tid nu. Vår lärare har sagt att han är medveten om det höga tempot och att han förstår om vi inte hinner läsa alla böckerna två gånger. Att jag skulle läsa böckerna mer än en gång ser jag ändå inte som aktuellt. Jag läser de ordentligt en gång och sen får det vara nog. Jag finner det något ångestbetonat i de känslor av att bokstavligen uppleva samma sak på nytt.
När min lärare sa att det är nyttigt att anteckna mycket så tyckte jag inte att jag behövde ta åt mig. Min filosofi har alltid varit att det som jag finner viktigt kommer jag ihåg ändå. Om jag inte kommer ihåg det kan det inte ha varit speciellt viktigt. Att till exempel använda sina egna anteckningar till instudering vore ju som att äta det man redan spytt ut!
Men kanske är det så att det öppnas nya vägar för mig om jag bara lärde mig att anteckna och repetera. Jag tror det finns mycket stolthet som man gått kan svälja för att utvecklas. Du måste förstå och först då förstå varförs då det var viktigt att förstå, förstås? När jag skrev att jag får ångest av att läsa om en bok så överdrev jag! Det är nog mest så att jag finner det tråkigt. Och visst underlättar det om jag skriver ner mina tankar ibland för att komma framåt i mitt tänkande.
