Mentalt outsiderskap hos Torgny Lindgren, Faulkner och Veesas
B-kurs i litteraturvetenskap höst 2006.
Uppgiftsformulering: Flera av de romaner vi läst behandlar olika slag av mentalt outsiderskap. Välj ut tre personer från Faulkners, Vesaas´ och Torgny Lindgrens böcker och beskriv vilka uttryck deras utanförskap tar sig. Jämför dem också med varandra.
Bertil i Pölsan (2002) av Torgny Lindgren (1938) är en outsider på ett mentalt plan genom att han har, som han själv beskriver det, bara en själ till skillnad från andra som har två. Han är helt symmetriskt skapad rent fysiskt, men symmetrin sträcker sig också över hans själsliv. Andra människor har två olika sidor som skiljer och motsätter sig varandra, men hos Bertil är dessa två sidor likadana.
När Bertil beskriver detta betonar han bara de positiva sidorna, sin överlägsenhet gentemot andra människor som är något att vara tacksam över. Han ser sig själv som fullkomlig. Men i själva verket är Bertil en nidbild och en karaktär fylld med tragisk ironi. Som Torgny Lindgren själv uttrycker det är han en representant för den svenska arketypen, en självgod karaktär med bristande förmåga att tänka metafysiskt. Det säger en del om Bertil, men inte allt.
Bertil är kunnig, han är väl orienterad bland tygsorter såväl som motorcykelmotorer. Hans bristande kompetens ligger snarare på det sociala planet. Han är osympatisk. Under första mötet med Lars ifrågasätter han antingen varför Lars gör sina uttalanden, eller så svarar han avsnoppande på de frågor Lars ställer. När Bertil till exempel svarar "Givetvis" istället för "Ja" (53), låter han antyda att det var något som stod klart redan innan och att frågan således var överflödig. När han ifrågasätter varför Lars pratar om vädret, och undrar om det är för att rapportera till någon myndighet (54), tycker jag det står klart att han är ironisk. Han har inte nödvändigtvis problem att förstå kallpratet utan han vill genom insinuationer dumförklara den han pratar med så att han själv kan få ett övertag.
Samtidigt får jag intrycket att att han önskar sig vänner, och han kan kanske inte riktigt förstå att för att få det måste han bjuda till också. Den enda gången man kan skönja ett leende på hans läppar är när Lars upptäcker hans symmetri (81). Jag tolkar det som att han är glad över att få uppmärksamhet och bli betraktad. Men det är också enda gången det händer. Han är annars den som inte passar in och inte får vara med i gänget. När han antyder att Lars borde köpt en bil istället för en motorcykel så att alla fyra skulle kunna få plats, så snäser Lars av honom och svarar att det inte finns något band som förenar dem (144).
Jewel i Medan jag log och dog (1930) av William Faulkner (1897-1962) är precis som Bertil en ganska osympatisk person. Jewel däremot är varken självgod eller självupptagen. Vi får en bild av honom som en bitter människa. Han vänder sig inåt, och väljer att förakta sin omgivning hellre än att ta itu med den. Den största delen av den enda repliken han har i boken använder han åt att beklaga sin brors brist på finkänsla.
Han har dock en annan sida som han låter avslöja i sin replik, nämligen att han håller av sin döende moder. Han önskar att det bara var han och hon på ett berg (13). Han är hennes favoritbarn och också den ende som lever efter hennes ideal, just för att han känner. För de andra i familjen kan man tänka sig att "sorg" är ett ord, men för Jewel är sorgen en känsla. Han är den enda i boken som uttrycker direkt kärlek och omsorg för henne. Jewel är också sonen som räddar henne från eld och vatten. Han är större i handlingen än i orden. Han beskrivs vara ett huvud högre än sina äldre halvbröder. Kanske är det en vink från författaren, vem det är som står högst enligt honom.
