Det var en gång med fritids
Daterat: 14 september 2005 i haketdagbok
Det var en gång med fritids. Vi åkte till Sundsvall på läger. Var jag sju år? Eller åtta? Jag kommer inte ihåg så mycket. Men på bussen dit började jag gråta. Jag visste inte varför. Kanske var det för att det var första gången i mitt liv som jag var så långt ifrån mina föräldrar.
Gråtandet återkom. Ju mer jag grät ju mer tyckte de illa om mig. Ingen tycker om dig när du bara gråter förklarade fröken. Jag sa att det fanns de som tyckte om mig. Hon bad mig nämna namn. Vi gick ut till de andra och alla vände sig mot mig. Fröken frågade Peter om han tyckte om mig och han svarade nej. Jag minns hans blick och jag minns att jag kände mig lurad. Alla såg så hotfulla ut.
Dagen efter, eller dagen innan, eller kanske samma dag, var jag i en matbutik tillsammans med Henrik. Jag tog ett bugg och la det i fickan. Jag vet inte om jag själv var medveten om varför. Jag tror inte det var för att vara tuff eller få uppmärksamhet. Det var mer allvar bakom handlingen. När vi skulle gå blev jag konfronterad av expediten. Hon sa att om det hände igen skulle hon kontakta mina föräldrar.
Sen vågade jag inte gå i närheten av den butiken igen.
Mitt tredje minne är vid havet. Det var mulet och blåsigt. En av de som var där var Marina. Jag tänkte någonting om henne, men minns inte vad. Hon var den som var snyggast och därför den man var kär i, om man var kär i någon. Jag tror inte jag var kär i någon.
Inom några dagar hade allt återgått till det normala. Ingen kom att påminna mig om vad som hade hänt.
Kommentarer
Trackback
