Sagan om ägget som smet
Idag gjorde jag pasta carbonara. Jag kände mig mycket duktig. Jag hällde i en påse med torkad pasta och bacon i en gryta med kokande vatten. Sen blev det en maträtt av det. Jag lade upp det på min tallrik, och som krona på verket hade jag bestämt mig för att ha ett rått ägg. Jag knäckte ägget och det föll ner mot tallriken i enlighet med gravitationskraften, och fortsatte ner för berget av pasta som en pulka från en slalombacke. Det var där saker började gå snett. Innan jag hann reagera så hade ägget glidit ner från tallriken, ut på bordet och ner mot mitt byxben. Först efter det landat där var jag framme med en hand, och först efter det landat i min hand sprack det.
Så där satt jag med ett rått ägg i min hand och undrade vad jag skulle göra näst. I samma stund kom min korridorskompis Elin in i köket, och innan jag hann förklara mig hade hon redan hunnit säga hej och sin hurtiga standardkommentar "LÄÄÄGET?". Jag kom av mig.
"Öh, jo, det är väl bra."
Hon hade uppenbarligen inte märkt att jag gömde någonting i min hand. En inre kris utspelade sig inom mig. För en sekund övervägde jag att ta ägget och kasta det på henne. Det skulle vara en förklaring till varför jag hade det i handen. Ett litet practical joke helt enkelt. Hon skulle förhoppningsvis bara tycka det var roligt. Och om inte, kunde jag ju beklaga mig djupt. Säga att jag tänkte att hon skulle tycka det var roligt, men att det var förskräckligt dumt, respektlöst och ogenomtänkt. Jag skulle kunna låta henne få hämnas tiodubbelt om hon ville.
Men det var förstås en dum tanke, och jag är inte en så handlingskraftig person. Enda egentliga utvägen jag såg var att låtsas som ingenting. Man vill ju inte verka konstig. När hon satte sig på platsen mittemot hällde jag diskret ner ägget i strumpan och torkade av handen mot smalbenet.
Under tio minuter satt vi och pratade om lite varje, och jag hade nästan glömt bort. Men så kom jag på mig;
"Som nyårslöfte lovade jag mig själv att alltid vara uppriktig mot andra människor."
"Jaha."
"...och inte dölja någonting"
"Nähä..."
"...och det är någonting jag vill säga till dig"
"Jaha..?"
"Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här."
"Nää. Men, David det går ju inte, jag har ju Martin."
"Joo, men det var int..."
"Försök inte!" Röt hon till med en sådan kraft att det slog en elstöt genom hela min kropp. I ett desperat försök att rätta till situationen slängde jag upp mitt ben på bordet.
"Kolla här! Jag har ett ägg i strumpan. Det var bara det jag ville säga. Jag är inte kär i dig Elin."
Så skrek hon saker om att jag var galen och sprang in på sitt rum. Och där satt jag ensam igen.
---
PS: I det här inlägget tog jag mig friheten att ljuga vilt. Min korridorskompis heter inte Elin. Och jag hann slänga ägget i sopkorgen innan hon kom in i köket, efter ett kort övervägande om jag skulle lägga tillbaka det på tallriken.
Det händer inte så mycket spännande i mitt liv.
Kemi
Det var en gång under första året på gymnasiet som jag skulle skriva en labbrapport i A-kursen i kemi. Problemet var det att jag kom på det först kvällen innan den skulle lämnas in, och jag hade kemiboken och formelsamlingen kvar i mitt skåp på skolan. Vi hade blandat två ämnen och skulle räkna ut vad som hade bildats, och för det behövde man en formel. Ändå fick jag för mig att jag skulle försöka lösa uppgiften. Efter en stunds funderande kom jag på hur man skulle gå till väga. Det var inga komplicerade uträkningar, men jag var stolt över att ha lyckats lösa det på egen hand. Så jag skrev ett halvt A4 om laborationen och där jag förklarade min lösning.
Några dagar senare delade vår lärare ut labbrapporterna. Jag fick igen mitt papper med två frågetecken på fast ingen kommentar om att det var bra eller okej eller godkänt. Jag blev förvånad och tog första chans att fråga varför. Jag hade ju fått rätt svar och allt.
Min lärare förklarade att min lösning var heltokig. Han sa att han visat den för sina lärarkollegor och de höll på att storkna. När jag påpekade om att jag hade fått rätt svar så sa han att det bara var av slumpen. Tydligen hade vi haft fyra alternativ att välja mellan. 25 procents chans, sa han.
Jag var så upprörd att jag höll på bubbla över. När jag inte ville släppa ämnet, berättade han en gång till hur hans kollegor höll på att storkna. Två gånger sa han "solklart", fast det antagligen var becksvart ute.
Efter lektionen var slut så gick Jakob, som suttit bredvid mig under lektionen, fram till honom och förklarade att så där behandlar man inte en elev. Det var typiskt Jakob att alltid vara så rättfärdig av sig. Det kändes bra, jag borde förstått att visa min uppskattning bättre. Sen ville han se min rapport. Inom någon minut hade han härlett min lösning till formeln exakt som den stod i boken.
Eftersom min lösningsmetod fungerade tyckte jag att jag inte behövde lära mig något annat i kemi.
Dagen innan det nationella provet ringde Jakob och var orolig. Han hade tittat igenom gamla prov och det verkade som att det kunde komma flera frågor om sånt som vi inte alls hade gått igenom på lektionerna. Jag som var hemma hos min syster och tittade på film, sa att det nog var lugnt.
Jakob hade respekt för mig för att jag var olympisk mästare i ett boxningsspel på Internet. I vissa andra avseenden hade han nog en övertro för mig. Vi ägnade ungefär lika mycket tid åt våra studier, men skillnaden var att han fick MVG, medan jag oftast fick nöja mig med VG. Och jag vill inte påstå att lärarna generellt sett förstod sämre, eller var i någon hemlig konspiration mot mig.
När vi fick igen proven visade det sig att Jakob hade fått 67 av 70 poäng, medan jag själv lyckats skrapa ihop prick 14 poäng. På de frågorna där jag kunde använda mig av min räknemetod fick jag ett eller två poäng för att jag fick rätt svar, men jag tappade de flesta poängen på att det var något som saknades i uträkningen. Så fick jag poäng på en fråga där det var en bild på en bägare, och jag skulle skriva vad det var för någonting. Fy skam var väl inte det. Man skulle ju kunna ha trott att det var ett glas eller en mugg.
---
För att tillägga så är jag inte helt stolt över hur jag betedde mig då.
Telemufsamtal
Igår fick jag ett telefonsamtal från det moderata ungdomsförbundet. De berättade om en Berit som hade hittat mitt medlemskort. Jag blev tvungen att fundera en stund. Är jag med i moderaterna? Ja, just ja, det är jag! Det var en gång i Umeå som jag och Josef besökte ett moderattält. Efter att ha bytt några ord med en av deras representanter såg vi en obevakad låda med medlemskort. Vi tog ett var och gick sedan försiktigt iväg.
Och nu har jag alltså tappat mitt kort, och på något sätt har det moderata ungdomsförbundet fått nys om det och kunnat koppla det till mig. Det enda jag hade gjort var att skriva mitt namn på det. Kanske var det på grund av att jag var noga med att skriva initialbokstaven i mitt mellannamn också som de lyckades identifiera mig så väl.
I vilket fall så är det i händerna på en Berit nu. Jag har fått hennes telefonnummer så att vi kan bestämma en tid då jag kan komma och hämta det. Hon bjuder säkert på fika också och vi kan sitta och prata politik en stund. Kanske får jag provgå med hennes rollator ett varv.
Men å andra sidan kan hon lika gärna få behålla det. Det var förbaskat tråkigt att vara med i muf. Det hände just ingenting.
Snöslask osv
----
Hej. Jag är vimsig, vrickad och snurrig. Det finns vissa saker som mänskor av min sort måste lära sig. När att tänka och när att inte tänka till exempel. När att skratta och inte skratta. När att sova och när att vara vaken. När jag skulle sova igårnatt var min kropp euforisk. När jag skulle läsa min skolbok idag somnade jag. Jag har tänkt så många tankar idag, men jag tänkte aldrig tanken att jag skulle ta med mina skor hem från innebandyn. Det fick bli en extra promenad.
Ibland kommer jag att tänka på när jag gick på gymnasiet. Man tänker liksom att man ska vakna till nån gång efter man har ätit frukost. Men det gjorde inte jag. Jag kunde vara lika trött som de fem sekunderna efter man just gått upp en tidig morgon fram till lunch.
Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva om trötthet.
Jag är med i en diskussionsgrupp. De är så engagerande allihopa. Det är roligt att se. Människor som intar sin roll på så stort allvar. Det är väl det kärlek är. Att leva för någonting. Så glömmer man bort sig själv. Jag försöker också ta mina uppgifter på allvar. Men samtidigt känns det fel, för det är inte rollen jag vill ha. Min kropp är inte anpassad för att analysera littertur. Min hjärna bryr sig inte om att notera vissa uppenbara saker. Den har tänkt sig andra saker åt mig.
Nu är det mörkt och regn ute. Jag har satt ner värmen på elementet.
Det är så lätt fastna i tänkandet om att en är bättre och en är sämre. Gunnar pratade om hur han sätter plus och minus på människor. Han bad mig sätta plus och minus på min pappa. Jag förklarade att jag inte tänker i sådana termer. Då bad han mig att säga vad som var bra och dåligt istället. När jag sa att jag upplevde det som samma sak, föreslog han då att jag skulle säga det positiva och negativa.
Jag gick med på att man kan säga att en viss egenskap kan vara mer eller mindre lämplig för att uppfylla ett visst syfte. Men att någonting i sig skulle vara rent allmänt bra? Det är ett konstigt antagande. Allting är meningslöst om man inte relaterar det till nåt annat. Allting görs för ett syfte.
Visst tycker jag mig se en tendens att våra uppfattningar om vad som är bra sammanlöper. När allt kommer kring tycker alla att samma personer är snyggast. Och vid en noggrannare granskning går det ofta bra att komma överens om vilken text som innehåller de högsta litterära kvaliteterna. Vilka människor som är lyckade och vilka som misslyckade. Betyget U står inte för underbarn.
Man kan lätt börja tvivla på ett påstående om att du är inte sämre, du är bara annorlunda. Var det bara uppmuntrande ord för att de som är sämre inte ska bli ledsna? Det finns mycket man kan se på olika plan.
Jag har funderat en del kring mode och ordet moral.
