Harry Potter and the deathly hallows av J.K. Rowling
24 juli 2007
(Försöker undvika spoiler)
Varje bok behöver en hjälte läste jag någonstans. Då och då glömmer jag att Harry Potter ofta är mer av en anti-hjälte. Under vissa delar av den här boken blev jag alldeles nipprig för att de inte kan vara organiserade och tala förnuftigt med varandra. Dummast är Ron, näst dummast är Harry. Men sen när det gäller, mot slutet, beter de sig ändå som hjältar.
De är med i Gryffindor, skolan för de mest godhjärtade och modiga. Jag funderade vad det innebär att vara modig. Jag kom att tänka på att jag själv nog saknar en hel del av modighet. Men det där med modighet kan ju betyda olika saker. Konfrontera verklig rädsla till exempel? Jag leker med tanken på att bli bättre på det. En gång får Harry hoppa ner i en isvak bara för att visa sin modighet, men det verkade lite löjligt att det är vad modighet ska handla om. Fast senare gör Harry något verkligt modigt. Jag tänker inte avslöja vad, det är ju bokens höjdpunkt...! Mina associationer går till Dostojevskij... En ledtråd till den bildade, hehe.
Boken var på det hela taget mycket spännande och gripande, men jag har just nu ingen lust att säga att jag tycker det var den bästa HP-boken. Den jag känner starkast för är Fenixordern. Minst förtjust i är jag nog i Hemligheternas kammare och Flammande bägaren (det är de enda som jag inte känner något verkligt speciellt för). Men jag får också svårt att uttala mig om det eftersom det var så längesen jag läste flera av böckerna. En sak jag tänkte på i den här boken är att Hermione inte var så rörande och det kändes inte så mycket som samarbetets triumf - fast det förstås fanns ganska mycket av det ändå. Mot slutet var det mycket Harry, Harry, Harry. Förut identifierade jag mig gärna med Harry, men det mesta har jag ju egentligen inte alls gemensamt med honom. Iofs var det väl inte riktigt det som var grejen då heller. Jag tycker om honom ibland och blir irriterad på honom ibland.
Även om jag inte tycker det är den bästa HP-boken, är det den som gjorde mig mest tårögd. Epilogen var äh jag vet inte. Jag tycker inte den var för kort, som jag hört flera andra nämna.
(Försöker undvika spoiler)
Varje bok behöver en hjälte läste jag någonstans. Då och då glömmer jag att Harry Potter ofta är mer av en anti-hjälte. Under vissa delar av den här boken blev jag alldeles nipprig för att de inte kan vara organiserade och tala förnuftigt med varandra. Dummast är Ron, näst dummast är Harry. Men sen när det gäller, mot slutet, beter de sig ändå som hjältar.
De är med i Gryffindor, skolan för de mest godhjärtade och modiga. Jag funderade vad det innebär att vara modig. Jag kom att tänka på att jag själv nog saknar en hel del av modighet. Men det där med modighet kan ju betyda olika saker. Konfrontera verklig rädsla till exempel? Jag leker med tanken på att bli bättre på det. En gång får Harry hoppa ner i en isvak bara för att visa sin modighet, men det verkade lite löjligt att det är vad modighet ska handla om. Fast senare gör Harry något verkligt modigt. Jag tänker inte avslöja vad, det är ju bokens höjdpunkt...! Mina associationer går till Dostojevskij... En ledtråd till den bildade, hehe.
Boken var på det hela taget mycket spännande och gripande, men jag har just nu ingen lust att säga att jag tycker det var den bästa HP-boken. Den jag känner starkast för är Fenixordern. Minst förtjust i är jag nog i Hemligheternas kammare och Flammande bägaren (det är de enda som jag inte känner något verkligt speciellt för). Men jag får också svårt att uttala mig om det eftersom det var så längesen jag läste flera av böckerna. En sak jag tänkte på i den här boken är att Hermione inte var så rörande och det kändes inte så mycket som samarbetets triumf - fast det förstås fanns ganska mycket av det ändå. Mot slutet var det mycket Harry, Harry, Harry. Förut identifierade jag mig gärna med Harry, men det mesta har jag ju egentligen inte alls gemensamt med honom. Iofs var det väl inte riktigt det som var grejen då heller. Jag tycker om honom ibland och blir irriterad på honom ibland.
Även om jag inte tycker det är den bästa HP-boken, är det den som gjorde mig mest tårögd. Epilogen var äh jag vet inte. Jag tycker inte den var för kort, som jag hört flera andra nämna.
Kommentarer
Trackback
