Dialog tema logik
Daterat december 2006. En fiktiv dialog löst baserad på ett verkligt samtal. Här finns texten tillgänglig i pdf-format: http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/dialogtemalogik.pdf
-----
Jag och Johan träffades en kväll för att prata filosofi. För två år sen läste vi praktisk filosofi tillsammans. Vi var överens om att vi inte fick lära oss något vidare vettigt där, men var problemet i undervisningen låg hade vi dock olika uppfattningar om. Johan klagade på att det var för mycket betoning på logik. Hans förslag var den kontinentala filosofin istället för den västerländska analytiska. Han menade att de analytiska filosoferna begränsar sig för mycket, att de följer en bestämd mall helt i onödan.
Sen sa han att det är en absurd tanke att använda logik för att skapa sanning. Han gjorde en liknelse med att man inte kan förklara mörker med ljus, samtidigt som mörkret spelar en viktig roll i verkligheten. På ett liknande sätt kan man inte förklara ologik med logik, men likväl är det ologiska en viktig del till att förstå verkligheten. De som försvarar logiken gör det med logiska resonemang, men då begår de misstaget att förutsätta logikens giltighet som de avser att bevisa. Varför skulle något ologiskt vara omöjligt bara för att vi med fantasins hjälp inte kan föreställa oss det?
Jag sa att jag inte hade något att invända mot när det handlar om att skapa sanning, i den mån det inte "makes sense" (gör mening/gör känsla/gör förnuft). Jag lägger mig inte i sanningsanspråk som är non-sense. Jag betonade istället att det inte är någon mening att ifrågasätta logikens giltighet när den uppfyller ett syfte för det mål man vill nå. Jag kan inte bevisa att det är den egentliga sanningen att arean på en rektangel är basen gånger höjden men det är makes sense för mig (det upplevs som logiskt eftersom jag inte med fantasins hjälp kan föreställa mig att det skulle kunna vara annorlunda) och det är också tillräckligt för att jag inte ska känna något behov av att forska djupare i saken när jag av någon anledning behöver räkna ut arean av en viss rektangel i något praktiskt syfte.
Johan kunde acceptera att det inte finns någon mening i att invända mot eller ifrågasätta en logiskt motsägelsefri sats. Åtminstone ingen logisk invändning. Han menade då istället att man bara kommer köra fast om man stirrar sig blind på logiken.
Han berättade om sin brorsa som bjöd sin chef på en öl och fick så snart en förnämligare position inom företaget. Sådana metoder får man inte lära sig inom filosofin. Med kunskaper i argumentationsanalys och värdeteori kommer man inte långt i det verkliga livet. I det verkliga livet är alla knep tillåtna och det finns inget som säger att du behöver ta hänsyn till t. ex moral. 'Och vill du författa en filosofisk text', sa han, 'skit i rubrik, innehållsförteckning, inledning, frågeställning, syfte, metod, resultatredovisning, diskussion, sammanfattning och källförteckning. Ta svenska språknämndens språkregler för svenska språket och använd som dasspapper'.
Min mamma säger att man måste först lära sig alla regler för hur det ska vara, innan man får bli en fri konstnär. Själv tror jag att det handlar om att hitta en balans. Men samtidigt tycker jag inte om ordet balans för det antyder att det skulle vara något precisionskrävande i det hela.
***
Jag uppdelade tankeanspråken i tre kategorier. Dels det estetiska avsett att behaga (t. ex bildkonst), sen det rent informativa som innefattar all sakkunskap och minnen/upplevelser (t. ex högstadie-geografi), och slutligen logiken som sorterar och bearbetar för förståelsen (t. ex matematik). Man kanske kan dela upp i flera kategorier också. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är att ha klart för skillnaden mellan de två senare, och inte blanda in primärt estetiska krav när man endast vill göra dessa logiska eller/och informativa anspråk. Om man bara vill meddela att New York är huvudstad i USA spelar det ingen roll om man skriver "New York är huvudstad i USA" eller "Huvudstaden,, det vill säga huvudstaden i USA (eller U.S.A. om ni så vill) menar jag givetvis,,... den är/heter/kallas/blev namngiven/är namnbelagd New York. New York aldtså". Med andra hänsyn tagna (som att man ska uttrycka det pedagogiskt, snabbförmedlat, inställsamt, med hänvisning, eller dyl.) kanske något av uttrycken är att föredra framför det andra, men det är annars sekundärt och inget att haka upp sig på för det egentliga syftet.
'Och nu hade du tänkt invända att huvudstaden i USA är Washington och inte New York' sa jag 'då kan jag komma till min andra punkt att inte blanda ihop logiska anspråk med de sakkunskapliga. För se, jag försökte inte göra något sakkunskapsanspråk, utan ett logiskt.' (Om någon sen skulle vilja invända mot att t. ex bildkonst inte nödvändigtvis behöver handla om att behaga så är det också ganska irrelevant, eftersom det inte berör min egentliga tes.)
Det informativa/sakkunskapliga mot logiken är empirismen mot rationalismen, forskningen mot analysen, det konkreta mot det abstrakta, den upplevda sannolikheten mot den upplevda nödvändigheten (det är en fråga om sannolikhet om det finns flygande elefanter (om elefanter per definition inte kan flyga, dvs att om en elefant börjar flyga så är det inte längre en elefant), men det är en fråga om nödvändighet att arean på en rektangel är basen gånger höjden). Man kan säga att de förhåller sig till varandra som en symmetrisk månghörning till en cirkel -de kan lätt sammanblandas men likställas först i vissa fall när antalet hörn på månghörningen går mot oändligheten (med blotta ögat kan du inte se någon skillnad då). Det ena ligger helt inom fantasins ramar, det andra är vad som definierar ramarna för fantasin (först när något är omöjligt att föreställa sig, eller fantisera sig, kan vi klassa det som "ologiskt"). Det ena är beroende av ärlighet (du kan förfalska bildbevis på en människa som vandrar på månen) det andra är immunt mot lögn (du kan inte förfalska bildbevis på två parallella linjer som skär varandra).
Inom vetenskapen gör man anspråk inom båda områdena, medan filosofin och matematiken endast gör förnuftsanspråk. Filosofins slutsatser är oberoende av hur verkligheten är funtad, men om filosofen inte har pejl på verkligheten kommer den inte göra användbara slutsatser. Det finns oändligt många slutsatser som du kan göra, men för att göra en relevant måste du ha koll på verkligheten. En som har nål, tråd och tyg kanske kan sy, men om den inte har någon uppfattning om verkligheten är det inte så troligt att det blir en tröja av det.
Johan sa att filosofins frågor ofta handlar om att få en uppfattning om saker som sträcker sig över vårt logiska förstånd. Vi kan till exempel inte med förnuftet föreställa oss hur det vore att leva i en fyrdimensionell värld, men med filosofins hjälp och ikopplandet av våra icke-logikbaserade sinnen kanske ändå kunna förnimma oss om det.
'Men även om förståelsen är det enda som för filosofin framåt', sa han, 'så behöver man inte uttrycka sig logiskt motsägelsefritt för att lyssnaren ska förstå tankegången. Vi är ju trots allt människor och inte datorer. Låt oss ta vara på vår mänsklighet! Den som uttrycker sig logiskt motsägelsefritt är visserligen inte klandervärd för det den påstår, men den kanske får dåligt flyt. Det kan gå stapplande. Tänk dig en skidåkare som på klassiskt sätt stakar sig fram, men så kommer en fristilsåkare och skejtar förbi. Fristilsåkaren är bara halvlogisk för hon åker inte bara framåt utan också åt sidorna. Framåt är den enda vägen för förnuftet. Att åka åt sidorna är ju då fullkomligt irrationellt. Ändå tar hon sig fram snabbare än den som stakar för att hon får bättre rytm i sin åkning, hon kan utnyttja fler av sina muskler och mer effektivt. Hon använder mer av sin mänsklighet!'
Johan har sin Kant, Kirkegaard, Derrida och Rand som han gärna pratar om och hänvisar till. Han läste en bok av Kant, berättade han, och det var som att kastas in i en spännande sagovärld. 'Och plötsligt slås jag av tanken att det här inte är en sagovärld utan den verkliga verkligheten det handlar om', sa han. Samtidigt kunde han inte hålla med Kant i argumentationen.
Jag har också läst Kant, men det var inte så givande, för jag kom bara på mig själv att tänka på andra saker. Jag är ganska vilsen vad det gäller filosofer. Jag har försökt med att läsa verk av erkända filosofer (med prefixet "erkända" faller t. ex Dostojevskij bort), men de lyckas inte fånga mig. Jag köpte faktiskt en bok titulerad "Att tänka som en filosof" på bokrean. Jag började med att läsa inledningen och konstaterade snart att jag tyckte den var fånig (visst, ni har full rätt att ifrågasätta min omdömesförmåga här). Så bläddrade jag fram till avsnittet om David Hume. Där stod det att han var ful och fet. Alla böcker där jag har läst om Humes filosofi har beskrivit hur ful och fet han var (oftast med ett porträtt som illustrerande exempel också). Dock inte den bok jag läst som Hume själv skrivit, han nämnde inte ett enda ord om sitt utseende vill jag minnas. Visserligen läste jag bara några få sidor. Där stod det att det är skillnad mellan om makan eller maken är otrogen, för makan kan få ett barn som inte maken är far till men hon kan inte få ett barn som hon själv inte är mor till. Alltså är det bäst om makan låses in i hemmet med nyckel som bara maken har tillgång till. Eller den där slutsatsen hittade jag själv på. Jag kommer inte ihåg vad Hume ville komma fram till. Kanske var det så att jag slutade att läsa innan jag kom så långt. I vilket fall borde det ju inte varit aktuellt för honom, han var ju ändå så ful. Haha!
Förresten kan ni glömma det jag just skrev. Jag tror egentligen inte på satir. Jag lyssnar på både Scorpions och Manowar utan att flina. Jag skriver satiriskt för att hävda mig. Men när allt kommer runtomkring blir jag ju själv bortsnurrad.
Jag har ingen teori. Och jag sluter mig inte till någon teori. -Säger jag så för att jag är övertygad om att jag har rätt och därför finner det löjligt att kalla det för en teori? Jag märker ju ibland att jag tänker bristfälligt och att jag gång på gång kommer på mig själv att liksom prata i nattmössan, att jag säger saker som jag inte menar osv. Men det betyder just ingenting. Så för att besvara frågan, kanske det. Jag tänker mig vara en filo-sof, men samtidigt upplever jag att jag skiljer mig från en allmän uppfattning om vad filosofi är. Kanske skiljer jag mig från andra som kallas filosofer genom att jag inte söker några svar? Jag sorterar tankar. Så översätter jag tankar till ord. Men ställde jag inte just frågor som fodrar svar? Men för det kanske det inte är det faktiska svaren som jag siktar på. Det kanske var ett sidoskär med skidan som aldrig var menat att peka ut riktningen jag är på väg mot. Hela liknelsen som jag hittade på med skidåkaren kanske var ett sidoskär med skidan. Det gäller ju att hänga med i svängarna också. (Jag tycker om det exemplet för i varje skidskär man tar hamnar snett men man tar sig ändå snabbare framåt. När jag hamnar snett blir jag dock bekymrad och vet för en stund inte hur jag ska ta mig tillbaka. Så man släpper taget och tar ett nytt skär?). Ibland fodras det snarare en liknelse om att springa snabbt med vattenhinken och acceptera en del spill eller ta det långsamt spilla mindre men hinna desto flera vändor. Det hela blir en balansgång. Om jag springer för fort kanske jag tappar balansen, trillar omkull och får stå över fem kast. Men jag försökter inte driva någon tes vari balansen ska ligga. (Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla när jag skriver på tangentbordet.) Jag hittar bara på liknelser för att vidga vyer och ursäkta eller uppmuntra tillkortakommanden. Det som skiljer skidåkaren från den som springer med vattenhinkarna är att den som spiller vatten inte kan försvara att det är något gott med spillet, men skidåkarens snedskär är avsiktliga och fyller en klar funktion. Alltså upprepade jag inte bara att New York är huvudstad i USA.
Innan jag ger mig (Johan har redan gått hem) så vill jag också ge en sista liknelse. En människa kan ha en uppfattning om vad som är vacker bildkonst, men bara för att hon har en pensel och färgpalett är det inte säkert att hon kan illustrera det för en annan. Hon kan sitta där med originalet av Mona Lisa framför sig som hon kan studera i minsta detalj och inneha alla materiel för att måla en exakt likadan kopia. Ändå kommer det att slå slint för henne när hon försöker. Det är något i kommunikationen från huvudet till handen med penseln som brister. För filosofen brister kommunikationen mellan tanken och ordet (eller om ni inte kan föreställa er en tanke utan ord, kalla det en känsla då!)(sen är det inte så lätt att ha koll på alla tankar på en och samma gång).
Må vara så att hela liknelsen är en tavla målad med en skakhänt hand, eller för den delen en hink som det skvalpar fullt med vatten ur. Men det kan ändå förhoppningsvis väcka någon intressant tanke som ni själva kan skapa något vidare av.
Med anledning av den sista liknelsen så det jag till exempel ville mena i början av förra stycket var kanske inte att jag inte söker svar, men att jag inte aktivt söker svar på de stora filosofiska frågorna. Finns det fri vilja, liv efter döden, vad är meningen med livet, finns en gud, är alla handlingar egoistiska osv. En gång var jag intresserad av det där med egoism. Jag ville komma till ett svar. Jag ville bara komma till ett svar, inte huruvida egoism är önskvärt eller inte. Men så insåg jag skillnaden mellan logik och empirism... Det var kanske var något liknande som Wittgenstein konstaterade. Filosofi handlar bara om att strukturera språket och klargöra tankar, sa han. Sen tyckte han att han hade löst filosofins problem. Så åkte han upp i bergen och slog små barn istället.
-----
Jag och Johan träffades en kväll för att prata filosofi. För två år sen läste vi praktisk filosofi tillsammans. Vi var överens om att vi inte fick lära oss något vidare vettigt där, men var problemet i undervisningen låg hade vi dock olika uppfattningar om. Johan klagade på att det var för mycket betoning på logik. Hans förslag var den kontinentala filosofin istället för den västerländska analytiska. Han menade att de analytiska filosoferna begränsar sig för mycket, att de följer en bestämd mall helt i onödan.
Sen sa han att det är en absurd tanke att använda logik för att skapa sanning. Han gjorde en liknelse med att man inte kan förklara mörker med ljus, samtidigt som mörkret spelar en viktig roll i verkligheten. På ett liknande sätt kan man inte förklara ologik med logik, men likväl är det ologiska en viktig del till att förstå verkligheten. De som försvarar logiken gör det med logiska resonemang, men då begår de misstaget att förutsätta logikens giltighet som de avser att bevisa. Varför skulle något ologiskt vara omöjligt bara för att vi med fantasins hjälp inte kan föreställa oss det?
Jag sa att jag inte hade något att invända mot när det handlar om att skapa sanning, i den mån det inte "makes sense" (gör mening/gör känsla/gör förnuft). Jag lägger mig inte i sanningsanspråk som är non-sense. Jag betonade istället att det inte är någon mening att ifrågasätta logikens giltighet när den uppfyller ett syfte för det mål man vill nå. Jag kan inte bevisa att det är den egentliga sanningen att arean på en rektangel är basen gånger höjden men det är makes sense för mig (det upplevs som logiskt eftersom jag inte med fantasins hjälp kan föreställa mig att det skulle kunna vara annorlunda) och det är också tillräckligt för att jag inte ska känna något behov av att forska djupare i saken när jag av någon anledning behöver räkna ut arean av en viss rektangel i något praktiskt syfte.
Johan kunde acceptera att det inte finns någon mening i att invända mot eller ifrågasätta en logiskt motsägelsefri sats. Åtminstone ingen logisk invändning. Han menade då istället att man bara kommer köra fast om man stirrar sig blind på logiken.
Han berättade om sin brorsa som bjöd sin chef på en öl och fick så snart en förnämligare position inom företaget. Sådana metoder får man inte lära sig inom filosofin. Med kunskaper i argumentationsanalys och värdeteori kommer man inte långt i det verkliga livet. I det verkliga livet är alla knep tillåtna och det finns inget som säger att du behöver ta hänsyn till t. ex moral. 'Och vill du författa en filosofisk text', sa han, 'skit i rubrik, innehållsförteckning, inledning, frågeställning, syfte, metod, resultatredovisning, diskussion, sammanfattning och källförteckning. Ta svenska språknämndens språkregler för svenska språket och använd som dasspapper'.
Min mamma säger att man måste först lära sig alla regler för hur det ska vara, innan man får bli en fri konstnär. Själv tror jag att det handlar om att hitta en balans. Men samtidigt tycker jag inte om ordet balans för det antyder att det skulle vara något precisionskrävande i det hela.
***
Jag uppdelade tankeanspråken i tre kategorier. Dels det estetiska avsett att behaga (t. ex bildkonst), sen det rent informativa som innefattar all sakkunskap och minnen/upplevelser (t. ex högstadie-geografi), och slutligen logiken som sorterar och bearbetar för förståelsen (t. ex matematik). Man kanske kan dela upp i flera kategorier också. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är att ha klart för skillnaden mellan de två senare, och inte blanda in primärt estetiska krav när man endast vill göra dessa logiska eller/och informativa anspråk. Om man bara vill meddela att New York är huvudstad i USA spelar det ingen roll om man skriver "New York är huvudstad i USA" eller "Huvudstaden,, det vill säga huvudstaden i USA (eller U.S.A. om ni så vill) menar jag givetvis,,... den är/heter/kallas/blev namngiven/är namnbelagd New York. New York aldtså". Med andra hänsyn tagna (som att man ska uttrycka det pedagogiskt, snabbförmedlat, inställsamt, med hänvisning, eller dyl.) kanske något av uttrycken är att föredra framför det andra, men det är annars sekundärt och inget att haka upp sig på för det egentliga syftet.
'Och nu hade du tänkt invända att huvudstaden i USA är Washington och inte New York' sa jag 'då kan jag komma till min andra punkt att inte blanda ihop logiska anspråk med de sakkunskapliga. För se, jag försökte inte göra något sakkunskapsanspråk, utan ett logiskt.' (Om någon sen skulle vilja invända mot att t. ex bildkonst inte nödvändigtvis behöver handla om att behaga så är det också ganska irrelevant, eftersom det inte berör min egentliga tes.)
Det informativa/sakkunskapliga mot logiken är empirismen mot rationalismen, forskningen mot analysen, det konkreta mot det abstrakta, den upplevda sannolikheten mot den upplevda nödvändigheten (det är en fråga om sannolikhet om det finns flygande elefanter (om elefanter per definition inte kan flyga, dvs att om en elefant börjar flyga så är det inte längre en elefant), men det är en fråga om nödvändighet att arean på en rektangel är basen gånger höjden). Man kan säga att de förhåller sig till varandra som en symmetrisk månghörning till en cirkel -de kan lätt sammanblandas men likställas först i vissa fall när antalet hörn på månghörningen går mot oändligheten (med blotta ögat kan du inte se någon skillnad då). Det ena ligger helt inom fantasins ramar, det andra är vad som definierar ramarna för fantasin (först när något är omöjligt att föreställa sig, eller fantisera sig, kan vi klassa det som "ologiskt"). Det ena är beroende av ärlighet (du kan förfalska bildbevis på en människa som vandrar på månen) det andra är immunt mot lögn (du kan inte förfalska bildbevis på två parallella linjer som skär varandra).
Inom vetenskapen gör man anspråk inom båda områdena, medan filosofin och matematiken endast gör förnuftsanspråk. Filosofins slutsatser är oberoende av hur verkligheten är funtad, men om filosofen inte har pejl på verkligheten kommer den inte göra användbara slutsatser. Det finns oändligt många slutsatser som du kan göra, men för att göra en relevant måste du ha koll på verkligheten. En som har nål, tråd och tyg kanske kan sy, men om den inte har någon uppfattning om verkligheten är det inte så troligt att det blir en tröja av det.
Johan sa att filosofins frågor ofta handlar om att få en uppfattning om saker som sträcker sig över vårt logiska förstånd. Vi kan till exempel inte med förnuftet föreställa oss hur det vore att leva i en fyrdimensionell värld, men med filosofins hjälp och ikopplandet av våra icke-logikbaserade sinnen kanske ändå kunna förnimma oss om det.
'Men även om förståelsen är det enda som för filosofin framåt', sa han, 'så behöver man inte uttrycka sig logiskt motsägelsefritt för att lyssnaren ska förstå tankegången. Vi är ju trots allt människor och inte datorer. Låt oss ta vara på vår mänsklighet! Den som uttrycker sig logiskt motsägelsefritt är visserligen inte klandervärd för det den påstår, men den kanske får dåligt flyt. Det kan gå stapplande. Tänk dig en skidåkare som på klassiskt sätt stakar sig fram, men så kommer en fristilsåkare och skejtar förbi. Fristilsåkaren är bara halvlogisk för hon åker inte bara framåt utan också åt sidorna. Framåt är den enda vägen för förnuftet. Att åka åt sidorna är ju då fullkomligt irrationellt. Ändå tar hon sig fram snabbare än den som stakar för att hon får bättre rytm i sin åkning, hon kan utnyttja fler av sina muskler och mer effektivt. Hon använder mer av sin mänsklighet!'
Johan har sin Kant, Kirkegaard, Derrida och Rand som han gärna pratar om och hänvisar till. Han läste en bok av Kant, berättade han, och det var som att kastas in i en spännande sagovärld. 'Och plötsligt slås jag av tanken att det här inte är en sagovärld utan den verkliga verkligheten det handlar om', sa han. Samtidigt kunde han inte hålla med Kant i argumentationen.
Jag har också läst Kant, men det var inte så givande, för jag kom bara på mig själv att tänka på andra saker. Jag är ganska vilsen vad det gäller filosofer. Jag har försökt med att läsa verk av erkända filosofer (med prefixet "erkända" faller t. ex Dostojevskij bort), men de lyckas inte fånga mig. Jag köpte faktiskt en bok titulerad "Att tänka som en filosof" på bokrean. Jag började med att läsa inledningen och konstaterade snart att jag tyckte den var fånig (visst, ni har full rätt att ifrågasätta min omdömesförmåga här). Så bläddrade jag fram till avsnittet om David Hume. Där stod det att han var ful och fet. Alla böcker där jag har läst om Humes filosofi har beskrivit hur ful och fet han var (oftast med ett porträtt som illustrerande exempel också). Dock inte den bok jag läst som Hume själv skrivit, han nämnde inte ett enda ord om sitt utseende vill jag minnas. Visserligen läste jag bara några få sidor. Där stod det att det är skillnad mellan om makan eller maken är otrogen, för makan kan få ett barn som inte maken är far till men hon kan inte få ett barn som hon själv inte är mor till. Alltså är det bäst om makan låses in i hemmet med nyckel som bara maken har tillgång till. Eller den där slutsatsen hittade jag själv på. Jag kommer inte ihåg vad Hume ville komma fram till. Kanske var det så att jag slutade att läsa innan jag kom så långt. I vilket fall borde det ju inte varit aktuellt för honom, han var ju ändå så ful. Haha!
Förresten kan ni glömma det jag just skrev. Jag tror egentligen inte på satir. Jag lyssnar på både Scorpions och Manowar utan att flina. Jag skriver satiriskt för att hävda mig. Men när allt kommer runtomkring blir jag ju själv bortsnurrad.
Jag har ingen teori. Och jag sluter mig inte till någon teori. -Säger jag så för att jag är övertygad om att jag har rätt och därför finner det löjligt att kalla det för en teori? Jag märker ju ibland att jag tänker bristfälligt och att jag gång på gång kommer på mig själv att liksom prata i nattmössan, att jag säger saker som jag inte menar osv. Men det betyder just ingenting. Så för att besvara frågan, kanske det. Jag tänker mig vara en filo-sof, men samtidigt upplever jag att jag skiljer mig från en allmän uppfattning om vad filosofi är. Kanske skiljer jag mig från andra som kallas filosofer genom att jag inte söker några svar? Jag sorterar tankar. Så översätter jag tankar till ord. Men ställde jag inte just frågor som fodrar svar? Men för det kanske det inte är det faktiska svaren som jag siktar på. Det kanske var ett sidoskär med skidan som aldrig var menat att peka ut riktningen jag är på väg mot. Hela liknelsen som jag hittade på med skidåkaren kanske var ett sidoskär med skidan. Det gäller ju att hänga med i svängarna också. (Jag tycker om det exemplet för i varje skidskär man tar hamnar snett men man tar sig ändå snabbare framåt. När jag hamnar snett blir jag dock bekymrad och vet för en stund inte hur jag ska ta mig tillbaka. Så man släpper taget och tar ett nytt skär?). Ibland fodras det snarare en liknelse om att springa snabbt med vattenhinken och acceptera en del spill eller ta det långsamt spilla mindre men hinna desto flera vändor. Det hela blir en balansgång. Om jag springer för fort kanske jag tappar balansen, trillar omkull och får stå över fem kast. Men jag försökter inte driva någon tes vari balansen ska ligga. (Jag förlitar mig på min fingertoppskänsla när jag skriver på tangentbordet.) Jag hittar bara på liknelser för att vidga vyer och ursäkta eller uppmuntra tillkortakommanden. Det som skiljer skidåkaren från den som springer med vattenhinkarna är att den som spiller vatten inte kan försvara att det är något gott med spillet, men skidåkarens snedskär är avsiktliga och fyller en klar funktion. Alltså upprepade jag inte bara att New York är huvudstad i USA.
Innan jag ger mig (Johan har redan gått hem) så vill jag också ge en sista liknelse. En människa kan ha en uppfattning om vad som är vacker bildkonst, men bara för att hon har en pensel och färgpalett är det inte säkert att hon kan illustrera det för en annan. Hon kan sitta där med originalet av Mona Lisa framför sig som hon kan studera i minsta detalj och inneha alla materiel för att måla en exakt likadan kopia. Ändå kommer det att slå slint för henne när hon försöker. Det är något i kommunikationen från huvudet till handen med penseln som brister. För filosofen brister kommunikationen mellan tanken och ordet (eller om ni inte kan föreställa er en tanke utan ord, kalla det en känsla då!)(sen är det inte så lätt att ha koll på alla tankar på en och samma gång).
Må vara så att hela liknelsen är en tavla målad med en skakhänt hand, eller för den delen en hink som det skvalpar fullt med vatten ur. Men det kan ändå förhoppningsvis väcka någon intressant tanke som ni själva kan skapa något vidare av.
Med anledning av den sista liknelsen så det jag till exempel ville mena i början av förra stycket var kanske inte att jag inte söker svar, men att jag inte aktivt söker svar på de stora filosofiska frågorna. Finns det fri vilja, liv efter döden, vad är meningen med livet, finns en gud, är alla handlingar egoistiska osv. En gång var jag intresserad av det där med egoism. Jag ville komma till ett svar. Jag ville bara komma till ett svar, inte huruvida egoism är önskvärt eller inte. Men så insåg jag skillnaden mellan logik och empirism... Det var kanske var något liknande som Wittgenstein konstaterade. Filosofi handlar bara om att strukturera språket och klargöra tankar, sa han. Sen tyckte han att han hade löst filosofins problem. Så åkte han upp i bergen och slog små barn istället.
Kommentarer
Trackback
