En analys av Tarjei Vesaas' Vårnatt
Här har ni en pdf-fil till uppsatsen som jag skrev om denna boken:
http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/Vesaas_varnatt.pdf
Jag provar också att publicera hela texten här (dock inte lika läsvänlig)
----
I Vårnatt (1954) av Tarjei Vesaas (1897-1970) berättas det om syskonen Hallstein och Sissel, 14 och 18 år, som är ensamma hemma och planerar en lugn afton när de plötsligt får oväntat besök. Det är ett sällskap på fem personer, som just fått motorstopp på sin bil. Däribland är det en höggravid kvinna som just ska till att föda barn. De skyndar att hämta dit en barnmorska, och gästerna stannar hela natten. En natt då en människa föds och en annan dör.
I sällskapet är det utöver den gravida kvinnan, Grete, hennes man, Karl, en ung man med ett mörkt ansiktsuttryck som han fått från sina erfarenheter i kriget, och hans 13-åriga syster Gudrun, som Hallstein förälskar sig i. Med är också deras far, Hjalmar, som pratar oredigt och skakar och flaxar obehärskat. Slutligen är det Kristine, som är gift med Hjalmar, och som självvalt blivit både lam och stum.
Hallstein och Sissel blir ofrivilligt indragna i deras problem och konflikter som är åtskilliga. Hallstein avkrävs av var och en att kunna stå till hjälp när de ber om det. Sissel blir den som får ordna att alla gästerna får någonstans att sova. Flera gånger ställs syskonen för svåra utmaningar. Det är två barns möte med vuxenvärlden, och de måste visa sig vuxna för att klara av situationen.
*
Berättelsens kulmen inträffar då Hjalmar lyckas få igång den trasiga bilen, och kör rakt emot Hallsteins och Sissels hus i full fart. Den mest naturliga tolkningen, vilket Karl också antar, är kanske att Hjalmar försöker begå självmord, men hela denna scenen är beskriven så mystiskt och med så många djupt laddade, motsägelsefulla och tvetydiga ord, att det närmast är omöjligt att också undvika en symbolisk tolkning av händelsen.
För det första är det något mystiskt över att Hjalmar lyckas få igång bilen, han som annars nästan inte är kapabel till någonting. När bilen sen startar går det igång ett tjutande larm från dess motor som väcker alla, och alla tycks också i den stunden fullt och fast veta att en olycka kommer ske. De vet alla att han inte kan svänga bilen och därför kommer att köra rakt in i huset, men i själva verket borde det ju inte vara svårare för honom att svänga bilen än att både gasa och accelerera den - som han gör. Karl springer i alla fall fram mot bilen, hoppar upp på den och lyckas komma åt ratten genom fönsterrutan och svänga den så att den inte kör rakt på, utan bara stöter till husväggen med sidan.
Lene Bredsdorff har analyserat boken i sin uppsats "VÅRNATT", och hon tolkar det som att bilen är en symbol för det negativa, det sjuka och döda. Den beskrivs till exempel som gammal, svart, eländig, hjälplös, avdankad, dess rutor är blinda, den är ödelagd och död. När Sissel har problem vänder hon sig till bilens motpol - naturen, som står för det friska och levande, men när Hjalmar är i inre konflikt med sig själv vänder han sig till bilen, och därför är det också dömt att gå illa för honom, menar hon.1
Men samtidigt som Bredsdorff har rätt i att bilen är en tydlig symbol för döden, blir den också kusligt levande då Hjalmar sätter sig i den. På något sätt är det inte han som kör med bilen, utan bilen som kör med honom. Det står att Hjalmar "hade fått liv i den döda mekanismen" och motorn hugger och bråkar, den är "svårt sjuk och varslar ont".2 När den sen sakta börjar rulla framåt diskuterar Hallstein och Sissel, "[k]ommer bilen av sig själv?", "ja, det gör den visst". Det står att Hallstein "visste mycket väl att det satt en människa inuti den, men ändå kom denna vagn liksom av sig själv larmande och ville köra ned det här huset" (s. 150-151). Vidare står det att "Vagnen kom rakt på, och i förskräckelsen tycktes den bli större än huset", och den var "döden för den som kom i vägen." (s. 152)
Den här scenen tycker jag påminner mycket om ett krigsanfall. Bilen är som en enorm krigsmaskin som obarmhärtigt rullar fram mot huset. Först masar den sig fram sakta, men sen accelererar den mer och mer, och blir då "döden för den som kommer i vägen". Det berättas om ett larm som tjuter och väcker alla när bilen rör sig framåt, vilket påminner om ett flyglarm i krig. Sen när bilen slår emot huset, berättas det att det for "en skälvning genom hela trähuset, ett knastrande i träfodringen - och just detta att huset gav efter, lade liksom en mörkare hinna över syn och tanke." (s. 153) Kanske kan man jämföra det med hur Norge skälvde till av tyskarnas attack under andra världskriget, att landet liksom kom i svajning men ändå stod kvar, det föll inte ihop fullkomligt. Och om hur skakande det måste varit för hela folket.3
Tarjei Vesaas är känd för att ofta återanvända sin symbolik, och i just det här fallet går mina associationer till ett annat av hans verk, nämligen Huset i mörkret (1945). Huset i mörkret är en allegori som skildrar Nazitysklands ockupation av Norge under andra världskriget, där det är själva huset som symboliserar Norge och mörkret som symboliserar ockupationen med allt förtryck och censur som folket blev utsatta för.4 Rent konkret handlar ju Vårnatt också om ett hus i mörker som mer eller mindre blir ockuperat. Gästerna kommer in i huset utan att direkt fråga om lov, samtidigt som det mörknar ute. Sissel och Hallstein får sen ge upp sina egna rum till förmån för gästerna, så att de själva blir sänglösa.
Kriget finns också med i boken genom Karl, som varit med i kriget och blivit psykiskt skadad av det. Vi får dock inte veta någonting om hur och varför, bara att det är kriget någonstans ute i världen. Det nämns mycket lite om Karls förflutna, men samtidigt känns det hela tiden starkt närvarande.5 Han beskrivs ofta som "mörk" och "tung" att se på. De enda som direkt för kriget på tal, är de yngsta barnen - Gudrun och Hallstein. Karl säger till Hallstein att han vet vad Gudrun berättat för honom om hans förflutna, men att det var detsamma och att de inte ska prata om det. När Hallstein nämner det för Sissel svarar hon bara "-Kriget? [...] Det strök ångest genom rummet." (s. 92) Sen byter de samtalsämne.
Hallstein ser ibland både Karl och Hjalmar som fiender, Hjalmar kallar han vid ett tillfälle för "fienden själv", och "fiende" är ju en påtagligt krigisk term. Men att jämföra Karl och Hjalmar med några grymma tyska ockupanter tycker jag dock inte är rimligt. De är, som Gudrun gång på gång upprepar och måste intyga för Hallstein, främst snälla människor. Och även då Vårnatt verkligen handlar om ett hus i mörker, skulle boken inte kunna gå under en sådan titel, för natten är här så kraftigt överstrålad av vårens ljus.
*
Boken är skriven i tredje person, men det är från Hallsteins perspektiv det berättas. Språket i boken avspeglar hans person, och är därför ganska enkelt. Han är bara 14 år och en jordnära person, men samtidigt är han något av en romantiker och språket blir då ofta poetiskt. Hallstein känner sig till exempel tvungen att vid en situation säga någonting för att "fylla den farliga tomma sekunden" och när han ser Sissel står det vid ett tillfälle "[e]n liten morgonvind andades i klänningen och lekte med den" (s. 201). Det är spontana associationer för honom, men samtidigt är det poetiskt.
Hallstein är fortfarande ett barn som är nyfiken på livet. Sexualiteten är något nytt som tränger på inom honom, även om han kanske inte förstått det riktigt än. Det skildras tydligt symboliskt under en scen i början av boken, då han går ut för att spana efter en huggorm. Han intalar sig att ormen ligger bland några grästuvor på ett visst ställe och att han måste ta sig dit. Det står att han darrar av både glädje och rädsla när han rör sig ditåt. Under tiden spänningen stiger inbillar han sig också blommorna som svajar i vinden som snurrande hjul och "som kjolar i dans" (s. 21). Men plötsligt spricker hela stämningen, och ljuvheten liksom dansen och sången försvinner. Han blir istället "slapp och tom" och "svettig då han kände efter" (s. 21).
Denna scen kan också ses som symbolisk för bokens fortsättning. Precis som scenen med huggormen, resulterar sammanträffandet med det besökande sällskapet i för Hallstein en känsla av blandad glädje och rädsla som eggar honom. Även där är sexualiteten en viktig faktor, eftersom det är hans förälskelse i Gudrun som står i centrum för spänningen. Båda situationerna beskrivs som förtrollade eller förhäxade, men slutar också med samma antiklimax av tomhet. Precis som ormen var inbillad av Hallstein, var också den mesta av magin mellan honom och Gudrun i hans egen fantasi. Innan de skiljs åt frågar Hallstein henne "-Är det inte något?" men hon svarar bara nekande. (s. 228)
Hallstein är som en valp som suktar efter lek och spänning.6 Strax efter gästerna kommit och halvt om halvt vänt upp och ner på huset tänker Hallstein att det är "Ljuvligt att få bli ryckt med av denna bölja av händelser" (s. 38). Han får ge sig ut på cykel i regn och blåst tillsammans med Karl för att hämta en barnmorska och kallar det en "glad färd" och "genom regn och vind, det var en lustresa", och han trampar på extra hårt. Stundom är han rädd och vill slippa undan, men även senare när flera olyckor skett och en person dött står det "jag vill vara med i detta, kände [Hallstein]. Inte för något skulle jag velat att den här bilen kört förbi igårkväll." (s. 187), och när de åker i bilen med den livlösa Kristine står det att Hallstein ger sig hän åt "otillåten glädje". (s. 185)
*
I huset råder det kaos, vilket mycket beror på att det inte finns någon som är mogen nog att ta tag i situationen. I denna samling finns det ingen självklar ledare som kan skapa klarhet och reda ut konflikterna. Bredsdorff menar att i ett avseende så är Gudrun den enda helt vuxna i boken, eftersom hon tar ansvar och ger av hela sin personlighet.7 Gudrun visar verkligen ömhet och sympati gentemot alla, men hon är också främst ett barn. När Hjalmar och Karl beter sig illa envisas hon bara med att säga att de är snälla.
Den som tar ledarrollen är främst Karl. Han gör det genom att kommendera de andra vad de ska göra. Men han visar också att han inte är helt mogen att klara av det. När Hallstein till exempel påpekar för Karl att det inte är han som bor i huset kommer Karl av sig och skäms. Vid ett annat tillfälle sliter han tag i Gudruns axel och slänger iväg henne, för att han tycker hon står i vägen. Han tappar lätt humöret, men ångrar sig ofta efteråt. Han är som en god ängel som ibland blir besatt av en ond demon.8
Ibland tror man det blir Sissel som får reda ut situationen. Hon är till exempel den som ordnar sovrum åt alla gästerna. Men ibland visar hon sig också mycket osäker och rädd. Tydligast exempel på det är då hon blir förhörd av en uppskrämd Hjalmar om Kristines dödsfall, och blir då så stressad att hennes röst nästan brister. Tillslut skyller hon ifrån sig på Hallstein, säger till Hjalmar att han borde fråga Hallstein istället. Hon ångrar direkt djupt det hon sagt, och ber upprepade gånger Hallstein om ursäkt, men på något sätt är skadan redan skedd för honom. I samma stund hon säger det kräks Hallstein. Det är en chock för honom att se sin syster komma så ur balans, han hade inte tänkt det möjligt om sin syster och han blir förargad över det: "Hon skulle inte vara så ömklig, [...] hon var inte sådan, det var en lögn" (s. 218) tänker han.
Hjalmar och Kristine upplever jag som hämtade ur en bok av Dostojevskij. Båda är lika olyckliga och miserabla, och har på samma gång en stolthet och skamlöshet som leder dem till fördärv. De beter sig irrationellt och plågar varandra. De talar ofta motsägelsefullt och liksom i gåtor. Exempel på Hjalmars motsägelsefullhet är då doktorn frågar om de vill skicka Kristine på undersökning för att ta reda på hennes dödsorsak. Hjalmar svarar då bestämt nej på den frågan. Men direkt efter säger han till sina anhöriga att han självklart vill veta det, bara det att han inte vill bli tvingad till det. Senare förkunnar han att han ska gå genom "eld och vatten", och att han inte kommer vila förrän han fått reda på hennes dödsorsak. Sådana överdrivet sentimentala och malplacerat högtidliga uttryck som Hjalmar ibland använder tycker jag också påminner om flera av Dostojevskijs "hjältar".
Ibland kan man tro att Hjalmar är förståndshandikappad, men antagligen är han inte det. Hans "oförståelse" är snarast en försvarsmekanism han tar till då situationen blir för jobbig för honom. Han vill till exempel in i det längsta inte tro på att Kristine har dött. Och vad hon än råkat ut för kan han inte acceptera att det är på grund av hans eget handlande, utan han säger att hon plötsligt måste blivit sjuk. Sissel säger om Hjalmar vid ett tillfälle att "[h]an kan inte vara klok", men samtidigt konstateras det att "[u]tan vidare var man säker på att han [...] var lika klok som någon." (s. 208)
Från den stunden Grete får sitt barn är hon den lyckligaste och mest obekymrade i boken. Hon säger att hon vet om de andras problem, men väljer att inte lägga sig i det. Hon hänger sig istället helt åt sin egen glädje över det nyfödda barnet. Kanske är det också det bästa hon kan göra för de andra, att själv vara glad och hålla humöret uppe. Hennes förlossning får inte mycket uppmärksamhet i boken. Förklaringen till det är antagligen att boken är berättad ur Hallsteins perspektiv, och Hallstein ser inte födseln som en stor och viktig sak. Hallstein är också mer intresserad av Grete än av barnet.
*
Reflekterar man över bokens titel Vårnatt, kan man för det första konstatera att det rent konkret handlar om en vårnatt. Men ordet "vårnatt" rymmer också mycket mer. Vårnatt är ett ord med kontraster, och den här boken är också fylld av motsägelser och kontraster. För Hallstein består det av vårens glädje och nattens oro och faror som är oupplösligt förenade. En tydlig kontrast är vårens ljus och nattens mörker. Speciellt hos de vuxna karaktärerna i boken, men även hos till exempel Hallstein, ser man att de har både ljusa och mörka drag. De är varken helt goda eller helt onda, men de har både ljusa och mörka krafter som strider inom dem.
Våren representerar också en början, och natten är ett slut. I den här boken har vi en ny människa som föds och en annan som dör. Vi har också en symbolik i naturen som står för det levande och i bilen som står för det döda. I slutet av boken ställs flera gånger frågan om man ska välja livet eller inte. Hjalmars färd i bilen känns till exempel misstänkt likt ett självmordsförsök, men han förkunnar senare att han säger ja till livet.
*
När jag jämför den här boken med andra böcker som Vesaas skrivit är det första som slår mig att människorna i omgivningen så exemplariskt behandlar den som av en eller anledning är i en utsatt position.
I Fåglarna (1957) handlar det om den utvecklingsstörde Mattis. Han är inte som andra människor och får svårt att bete sig lämpligt i sociala situationer, men ändå visar människorna alltsomoftast vänlighet och tålamod med honom. Inte bara det att de inte retar honom, de undviker också noga att säga sådant som kan råka såra honom. Det allra mesta vad han tror att andra pratar illa om honom är sådant han själv inbillar sig. I Isslottet (1963) tycker jag att omgivningens vänlighet och tålamod är ännu mer påtaglig, gentemot bokens huvudperson Siss, då hon vänder sig bort från glädjen och livet. Innan var hon full av livslust och den som ledde och bestämde lekarna under rasterna i skolan. Men då hennes vän Unn försvinner in i isslottet, blir Siss' sorg så stor och djup att hon får svårt att återvända till vanliga livet. Man kan tänka sig att flera av klasskompisarna sett Siss som en konkurrent och blivit avundsjuka på den uppmärksamhet hon fått, och därför skulle valt att vända henne ryggen då hon visar sig svag. Men klasskompisarna, liksom de andra, låter Siss sörja, de tar henne på allvar och visar tålamod med hennes uppror trots att hon ibland blir närmast odräglig. Tillslut när hon sakta lyckas återhämta sig finns de alla där och välkomnar de henne.
Situationen är inte riktigt densamma i Vårnatt, främst eftersom det inte är en person, utan nästan alla som är utsatta, har problem, och behöver hjälp. Men kanske är det också därför som man tycker att omgivningens hjälpsamhet för den utsatte är som mest rörande. Ett tydligt exempel är Kristine som känt sig tvungen att bli lam, och Hjalmar och Karl ställer då upp på att bära henne under ett helt år. De förbannar henne aldrig för det, utan accepterar situationen som den är, trots att de båda innerst inne vet att hon egentligen kan gå själv. Och alla måste visa ett enormt tålamod med Hjalmar, som vimsar och sladdrar, och beter sig oredigt på många sätt. Ibland brister tålamodet för Karl, men innerst inne finns hans stöd för Hjalmar alltid där. Det antyds också om att Hjalmar fanns där som stöd för Karl, då Karl kom hem och var förstörd av kriget. En tid då Hjalmar fortfarande var en normalfrisk människa.
En annan sak de tre böckerna har gemensamt är att de berör motpolerna "liv och död". I alla böckerna vill jag påstå att vi har ett självvalt dödsfall. I Fåglarna är det Mattis som ror ut mitt på sjön och trampar avsiktligt hål i sin båt. Han kan inte simma, båten sjunker, och den enda möjliga livlinan han har är årorna.9 I Isslottet går Unn vilse i isslottet och dör. Anledningen till att jag ser döden som självvald, är därför att hon vänder sig från glädjen i livet, och isslottet blir en symbol för sorgen. I Vårnatt dör Kristine antagligen av chocken då Hjalmar kör in bilen i huset. En sak som får stor uppmärksamhet i boken är dock att hon själv, som under ett års tid varit helt lam, gått upp från sin säng och dragit ner gardinerna innan. Tidigare hade hon alltid velat se ut i naturen, men det var som att hennes sista livsgnista försvann i och med att hon valde mörkret.10 Samtidigt är det nya livet också ett tema. I Fåglarna är det Hege som får ett helt nytt liv i och med att hon träffar en man. I Isslottet är Siss, liksom Unn, på randen till avgrunden och på väg att förvilla sig i isslottet, men tillslut lyckas hon besegra sorgen och det blir en nystart för henne i livet. I Vårnatt har vi ju rent konkret ett barn som föds, en ny människa som sätts till liv.
Jag tycker också att man kan säga att de tre böckerna har gemensamt i att de alla berättas ur ett barns perspektiv. Det är mycket ovanligt bland böcker som klassas som vuxenlitteratur, som de här trots allt gör. Mattis i Fåglarna är visserligen nästan 40 år, men hans förståndshandikapp gör att hans sinnevärld närmast liknar ett barns.
Jämför man Mattis och Hallstein ser man att de har många gemensamma drag. För det första kan man konstatera att båda är skrockfulla, och tror på det övernaturliga. Mattis vågar till exempel absolut inte säga ordet "blixt" då det är mulet eller kvavt, för han tror då att han kan framkalla och blixtoväder som han är så rädd för. Hallstein funderar mycket på om han kan styra naturens krafter själv, att om han skriker tillräckligt högt så kommer det varslande regnet i himlen skaka sig loss och falla ner på marken. Han är dock inte lika rädd som Mattis. Han skriker högt och modigt "Mera regn!" och det kommer verkligen ännu mera regn, ännu kraftigare då. Hallstein använder sig ofta av hemliga tecken också, något som han gör bakom ryggen, då ingen annan ser.
Både Mattis och Hallstein är även poeter. Både Fåglarna och Vårnatt är lyriska böcker, främst eftersom dess huvudpersoner är det. De är fascinerade över naturens många fenomen, och har en fantasifull associationsförmåga. De är också intresserade av språket och vad man kan skapa med orden. Mattis grubblar på meningar som "Tvärs genom blixten [...] tvärs genom tvärs." och efter han sett en morkulla tänker han upprepade gånger i olika situationer på uttryck som han själv skapat, som "Bly i vingen [...] och det är sten på sten, över ögat." Exempel på Hallsteins ordvrängande är då han spionerar på Sissel och Tore11 som sitter tätt ihopkurade vid radioapparaten, och han bildar för sig själv det mystiska uttrycket "[g]röna radioögon i nacken" (s. 29). Vid ett annat tillfälle när han är ensam med Sissel säger han det igen, "gröna radioögon i nacken", som helt taget ur tomma luften, och han är precis som Mattis, mycket nöjd över sig själv och den kombination av ord som han bildat.
För både Mattis och Hallstein är det också naturen som är deras fasta punkt i tillvaron. Mattis ser det till exempel som något väldigt stort och viktigt då ett morkullesträck går över hans hus. Fåglarna blir också hans vänner, och han identifierar sig med dem.12 Han tänker sig att han pratar samma fågelspråk. När Hallstein har bråkat med Sissel och är upprörd över vad han sett hända mellan henne och Tore, ser han det som en möjlighet att få saker att bli bra igen genom att fråga Sissel om hon vill med ut och titta på sniglar.13 Och när Hallstein är upprymd och glad bara för att han står tillsammans Gudrun, ber han henne att följa med honom ut en sväng. Det är som att han med det vill visa henne det vackraste han känner till, naturen.
Men den kanske underligaste likheten jag stött på mellan Mattis och Hallstein är att de båda ställer sig samma fråga, ur vad som tycks vara helt lösryckta sammanhang, "Varför är det så här?".14 Mattis ställer den frågan till en kvinna som han blivit bjuden på kaffe hos. Han säger inte vad han menar med det, men det framgår att det inte syftar till något de pratat om innan. Det mest naturliga är kanske antagandet att Mattis syftar till sin utvecklingsstörning, varför det är som det är med honom, varför han är annorlunda. Men det nämns aldrig explicit i boken att han syftar till sin egen situation. Hallstein ställer sig frågan som ut i tomma luften när de just har kommit hem efter att ha lämnat av Kristine på sjukhuset/bårhuset, och äntligen fått lite lugn. Bredsdorff tolkar det som att Hallstein syftar till alltings meningslöshet,15 men inte heller där nämns det något i boken om vad han egentligen menar. Kanske är det själva livet som Mattis och Hallstein inte klarar av att förstå. Kanske förstår de inte riktigt själva vad det är de undrar över.
Fotnoter
1Lene Bredsdorff, "VÅRNATT" i Ei bok om Tarjei Vesaas - Av ti nordiske studentar, red Mæle, Leif, Oslo 1964 s. 123.
2Tarjei Vesaas, Vårnatt, övers. från nynorska av Gustav Frögren, Stockholm 1989, s. 150. I fortsättningen sker referenser till detta verk fortlöpande i texten.
3För att anknyta till det; jag har tidigare citerat att bilen liksom "ville körda ned det här huset", jag tycker det är intressant att han där skriver just "det här huset", eller som det står i norska originaltexten "dette huset". Med ordet "dette" tolkar jag det som han närmast syftar det till var vi befinner oss, han som författare och vi som läsare, att det är fråga om huset vi själva är delaktiga i. Det stämmer bra överens med att huset skulle vara en symbol för något större, som ens hemland. Det mest naturliga tycker jag annars vore att bara skriva "huset" och lämna ordet "dette".
4Jag har själv inte hunnit läsa Huset i mörkret, men hämtat information om verket i "Tarjei Vesaas", Kjølv Egeland, i Norges Litteraturhistorie - Bind 5, Oslo 1996, sid 189-190.
5Bredsdorff formulerar det: "Det är som selve krigen kommer ind i huset med ham." (Bredsdorff, 1964, s. 126).
6Karl kallar också Hallstein just för en valp vid ett tillfälle.
7Bredsdorff, 1964, s. 127.
8Värt att notera är dock att Karl tillslut blir den som lyckas lugna ner stämningen i sällskapet, då han hjälper Hjalmar lyfta sin skuldbörda av Kristines död. Det han indirekt säger till Hjalmar är att eftersom han burit på Kristine under ett års tid, har han också sonat sin skuld till hennes död. Och Hjalmar tycks kunna acceptera det.
9Vi får inte veta hur det slutar för Mattis i boken. Men personligen tolkar jag det som att han inte kommer överleva, utan drunknar i sjön.
10Det är ett resonemang som Bredsdorff också för.
11Detta är innan sällskapet med bilen kommer. Tore är en kille som bor i området och är kär i Sissel. Deras relation, liksom mycket annat i boken, har jag inte utrymme nog att diskutera i det här arbetet.
12Det finns också en tydlig fågelsymbolik i Vårnatt. Inte hos just Hallstein, men, som Bredsdorff noterar, hos Kristine och Hjalmar. (Bredsdorff, 1964, s. 122) Kristine beskrivs som en farlig fågel i en bur då hos sitter i bilen. Hjalmars likheter med en fågel som tappat förmågan att flyga är påfallande. Den första beskrivningen vi får av honom är "en liten krake till karl med uppspärrade ögon och armar som han inte kunde hålla stilla" och det berättas att han vinglar fram när han går. Han jämförs sen med sitt "flaxande" som en "fredlös" fågel, och han har en benägenhet att rastlöst irra runt fram och tillbaka, som jag tycker påminner mycket om ett instängt och skrämt djur.
13Som jag tidigare nämnt, är också naturen i högsta grad den fasta punkten i tillvaron för Sissel, som tar sin flykt ut till naturen för att samla nya krafter då hon har problem och bekymmer som tynger henne.
14Frågorna är visserligen inte formulerade exakt lika, Hallstein säger "Varför är det så här?" (203) och Mattis säger "Varför är det som det är?" (Tarjei Vesaas, Fåglarna, övers. från nynorska av Bertil Bodén, Stockholm 2002. s. 59) ("Kvifor er det slik det er?") men innebörden tycks mig vara densamma.
15Bredsdorff, 1964, s. 131.
Källor och litteratur
Primärlitteratur
Vesaas, Tarjei, Vårnatt, övers. från nynorska av Gustav Frögren, Stockholm 1989
Vesaas, Tarjei, Fåglarna, övers. från nynorska av Bertil Bodén, Stockholm 2002
Sekundärlitteratur
Bredsdorff, Lene, "VÅRNATT" i Ei bok om Tarjei Vesaas - Av ti nordiske studentar, red Mæle, Leif, Oslo 1964
Egeland, Kjølv, "Tarjei Vesaas", i Norges Litteraturhistorie - Bind 5, Oslo 1996, sid 189-190
C-uppsats i litteraturvetenskap: "Anteckningar från källarhålet", Bachtin, karnevalen och menippén
Anteckningar från källarhålet, Bachtin, karnevalen och menippén - En analys av Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet med utgångspunkt i teorier utvecklade av Michail Bachtin.
Presentation:
Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om berättartekniken i Anteckningar från källarhålet (1864) av Fjodor Dostojevskij (1821-1881) och uppmärksammade då litteraturkritikern Michail Bachtin i hans verk Dostojevskijs poetik. Där presenterades begrepp som var nya för mig, som "karnevalsk litteratur" och "den menippeiska satiren" (också kallad menippén). Det karnevalska innefattar bland annat en "fri och familjär kontakt mellan människor", och den menippeiska satiren "förenar löje och allvar i sökandet efter en moralisk och filosofisk sanning". Bachtin har listat fjorton punkter som karakteriserar menippén. När jag läste igenom dessa slog det mig hur väl nästan alla representeras Anteckningar från källarhålet. Det slog mig också hur till synes vitt skilda många av aspekterna är. Bachtin är dock noga med att understryka "den organiska enheten i alla dessa och till synes så heterogena drag, den djupa inre enhetligheten hos denna genre", och menar att den kommer ur "karnevalen och den karnevalska förnimmelsen av världen".
Men medan karnevalen är en munter tillställning, med livlighet och gemenskap, möter vi i Anteckningar från källarhålet en berättare som grubblar, är bekymrad och ensam, skäms och visar en skamlig nakenhet. Hans nakenhet står i kontrast till karnevalens masker och utklädda människor. Kan så tydliga kontraster ändå vara förenliga, och hur ska man förstå det i så fall? För att förstå Anteckningar från källarhålet måste man konfrontera verkets djupa ambivalens.
Hela uppsatsen finns tillgänglig att läsas här:
http://www.gigafiles.co.uk/files/5047/c-uppsats-dostojevskij.pdf
Livsåskådning i Siddharta av Hermann Hesse
---
Läst sommar 2007
"Siddharta" (1922) av Hermann Hesse (1877-1962) handlar om Siddharta som växer upp som son till en braman. Han får strikt uppfostran, med många regler och direktiv om hur han ska bete sig för att få ett gott liv och nå fulländning. Men när han växer upp uppfylls han av tanken att man måste gå sin egen väg för att nå det fullkomliga,*(1) att det inte kan ske genom någon lära. Därför trotsar han sin far och lärare och ger sig ut på egen hand för att söka sanningen och nå fulländningen. Tillsammans med honom är hans vän och följeslagare Govinda. De två hör talas om Gotama, också känd som Buddha,*(2) som har uppnått fulländningen, och de bestämmer sig för att söka upp honom. De lyssnar till Gotama, och Govinda bestämmer sig för att ansluta sig till hans lära, men Siddharta låter sig inte övertygas. De skiljs åt och Siddharta ger sig iväg på egen hand. Med sina förmågor att "tänka, vänta och fasta"*(3) som han lärt sig hos bramanerna visar det sig att han kan komma långt i den civiliserade världen. Han blir en framgångsrik köpman, vinner rikedom, makt och får uppleva den sinnliga kärleken hos den vackra kurtisanen Kamala. Han ser sig själv som en vis man, och folket som "barnmänniskor", människor som saknar vishet och bekymrar sig över onödiga saker. Men i takt med Siddhartas framgång förlorar han också sin förmåga till tålamod och fasta. Han börjar känna begär och avundsjuka och hans besök hos Kamala blir inte alls lika tillfredsställande. Han avundas barnmänniskornas enfaldighet, och spelar lättsinnigt bort sin rikedom på tärning. Han når så långt i sin olycka att han bestämmer sig för att begå självmord. Men just när han står i begrepp att slänga sig i floden kommer han att tänka på "Om", det fullkomliga.
*****Det sker en ny vändning i hans liv när han träffar en färjekarl, Vasuveda, och tar tjänst hos honom. Siddharta lär sig återigen att leva med tänkande, tålamod och fasta. En dag några år senare träffar han Kamala med en liten pojke som han förstår att han är far till. När Kamala plötsligt dör av ett ormbett får han ta hand om sonen. Siddharta bemöter sin son med ömhet och respekt, men det besvaras endast med förnekande och förakt. När sonen växer upp och blir äldre inser Siddharta att han borde låta honom ge sig iväg, men han förmår det ändå inte. Till slut rymmer sonen. Siddharta blir förtvivlad, men Vasuveda lugnar honom. Vasuveda lär Siddharta att lyssna på floden och söka djupet i vattnet. När Siddharta gör det förmår han se alltings samband, han når fulländningen. Senare träffar han åter sin barndomsvän Govinda, som hela tiden har levt efter Buddhas lära, men ännu inte nått fulländningen. Siddharta provocerar Govinda och uppmanar Govinda att kyssa honom på pannan. Govinda gör detta med både vämjelse och vördnad, och i en blandning av motstridiga känslor och impulser uppnår också han fulländningen.
-------
Ett genomgående tema i "Siddharta" är att vägen till fulländning inte går genom kunskap, och att sanningen inte kan fångas i abstrakta begrepp. Det är därför som Siddharta inte vill anta någon lära. Han menar att alla läror nödvändigtvis måste vara otillräckliga och felaktiga. Det konfronterar han också Buddhas lära med när han möter Gotama på tu man hand.*(4) När Siddharta i slutet av berättelsen träffar Govinda säger han "av varje sanning är motsatsen lika sann" (s. 115). Ett konkret exempel på det är hur Siddharta och Buddha kunde gå två helt olika vägar, men ändå nå samma mål. Gotama förnekar all kärlek till det jordiska i sin lära, medan Siddharta uppmanar till den och själv når fulländningen genom den. Det till trots menar Siddharta att hans egen och Buddhas lära bara är "skenbart oförenliga" (s. 119). Siddharta menar att Govindas problem kan vara att han söker för mycket och är alltför målinriktad för att kunna nå sitt mål. Han säger att "när någon söker [...] händer det lätt att hans öga bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in sig hos något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför att han har ett mål, därför att han är besatt av sitt mål" (s. 113).
*****Man kan tycka att det är självmotsägande att ha en lära om att man inte ska följa någon lära, och påstå att "av varje sanning är motsatsen lika sann". Det senare skulle ju innebära att motsatsen till det påståendet också är lika sant och då vederlägger det sig självt. Det blir ambivalent och ogreppbart. Men återkommande i boken är också att det inte är ord som övertygar människorna. Vasuveda nådde till exempel fullkomligheten utan att ha fått någon bildning alls. Han säger "[j]ag kan bara lyssna och vara from, något annat har jag inte lärt mig" (s. 86). Han lyssnar till människor som han flottar över, men han lyssnar framför allt till floden, som han ser som sin främsta läromästare, och den talar inte i ord. Det upprepas också att personerna i boken inte blir övertygade av ord, men av handlingar och kroppsspråk. Första gången Siddharta träffar Gotama berättas det att Siddharta: "var mindre nyfiken på läran [Buddhas lära], han trodde inte att den hade något nytt att erbjuda honom [...]. Men han såg uppmärksamt på Gotamas huvud, på hans rygg, på hans fötter, på hans stilla nedhängande hand, och han tyckte att varje fingerled på denna hand var lära, att den talade, andades, doftade, utstrålade sanning." (S. 25) En motsvarande scen utspelas mellan Govinda och Siddharta senare i boken då Govinda tänker om Siddharta att "hans ord låter löjliga, men hans blick och hans hand, hans hud och hans hår, allt hos honom utstrålar en renhet" (s. 120). Det är inte heller på grund av Siddhartas ord som gör att Govinda når fulländningen, utan genom en kyss - som är en aktiv handling.
Flera gånger i boken väcks frågan om vad det är som är viktigt och värdefullt. Ena stunden föraktar till exempel Siddharta barnmänniskorna, men andra stunden ser han barnmänniskornas enfaldighet som mer värdefulla än hans egen vishet. Men att fulländningen är det högsta, det mest önskvärda och slutgiltiga målet ifrågasätts dock inte. I Hesses "Glaspärlespelet" står till exempel meditationen och självförverkligandets betydelse i konflikt med kampen mot krig och kampen för en bättre värld, men något sådant perspektiv framträder inte i "Siddharta".
Rent språkligt och strukturellt tycker jag "Siddharta" påminner mycket om de tre levnadsloppen som förtäljs i "Glaspärlespelet". Berättaren håller sig i bakgrunden, och berättar allt som händer på ett enkelt och rättframt sätt med en lyrisk underton. Det finns filosofiska diskussioner och tankar som kan vara avancerade och svårgreppbara, men själva handlingen och berättandet upplever jag som okomplicerat, på gränsen till klyschigt och stereotypt. När Siddharta har förlorat sin glädje och känsla av frihet heter det till exempel: "Död var fågeln i hans hjärta." (S. 70) Ofta förstår man också som läsare i förväg hur det kommer att gå för Siddharta. När han klär sig i rikemanskläder, staplar pengar på hög och lever ett utsvävande liv förstår man att det snart kommer att sluta i olycka. När sen sonen bor tillsammans med honom dröjer det lång tid innan Siddharta förmår att inse att han inte behandlar sonen väl då han tvingar honom att bo kvar ute i ödemarken. Det dröjer också länge innan Siddharta förmår att se parallellen med hur han själv var när han var ung, hur han själv trotsade sin egen far. Han bortser från sin övertygelse att människorna var och en måste få bestämma över sig själva och hitta sin egen väg.
I relationen mellan Govinda och Siddharta är Govinda hela tiden den ödmjuke tjänaren medan Siddharta är självständig och egensinnig. Att det just blir Siddharta som når fulländningen först tycker jag är intressant. Siddharta upplever jag som mindre sympatisk och han visar flera tecken på högmod under nästan alla faser av sitt liv. När han till exempel träffar Gotama första gången tänker han "så vist skulle jag själv vilja blicka och le, sitta och gå" och att Gotama är: "den ende inför vilken jag måste slå ner ögonen. Aldrig mer kommer jag att slå ner ögonen inför någon, aldrig mer." (S. 31) Sådana uttryck indikerar att det mer är på grund av hans stolthet som han vill nå fulländningen, att han vill få ett tilltalande yttre och väcka andras vördnad, inte så mycket att han ser fulländningens harmoni som önskvärd i sig. När sen Siddharta når botten och just har avvärjt tanken på självmord träffar han Govinda på nytt. Govinda hade vaktat honom hela natten när han låg och sov i en skog full av farliga djur utan att veta om att det var Siddharta han vakat över. Siddharta som genast känner igen Govinda tackar honom, men utan någon större entusiasm och säger att han "inte hade behövt någon väktare" (s. 74). Och han säger till Govinda "[n]u kan du alltså gå" (s. 74) innan han ens presenterat sig. Han intar en överlägsen attityd, beter sig fortfarande som Govindas överman och visar ingen svaghet trots att han nyss nått botten och varit på väg att begå självmord. Under berättelsens gång uttrycker han heller aldrig någon större ånger och ber ingen om förlåtelse för vad han gjort. Han ser alla delar av sitt liv med alla misstag han begått som en nödvändig del i strävan efter fulländningen.
*(1) Fulländningen eller "det fullkomliga", också kallat "Om" är uttryck som ofta återkommer i texten. Det är känt som buddhismens slutmål och innebär "förlossningen från lidande" (s. 29) och "förlossningen från döden" (s. 30).
*(2) Den historiska Buddha var i verkligheten känd som Goutama Siddharta Buddha, där Siddharta betyder ungefär "han som har nått sina mål". I Hesses berättelse kallas Buddha ibland för Gotama, men Siddharta och Buddha/Gotama är däremot två olika personer.
*(3) Hermann Hesse, "Siddharta: En indisk berättelse, nionde upplagan", övers. Nils Holmberg, (Stockholm 1988) s. 50. I fortsättningen kommer sidhänvisningar till boken att ske i löpande text.
*(4) Buddha medger då också att Siddharta har "hittat en lucka, ett fel" men han menar dock att läran inte är till för att tillfredsställa "den vetgirige" och dess "uppgift är inte att förklara världen [...], dess mål är förlossningen från allt lidande" (s. 29).
Religionssyn hos Lagerkvist (Bödeln och Barabbas) och Camus (Främlingen)
Uppgiftsformulering: Välj ut tre romaner där religion/präster osv. gestaltas - alltså verk med en religiös eller anti-religiös tendens - och visa vilken roll författarna tar till denna sektor av tillvaron.
Den gällande religionen i Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist (1891-1971) är deismen. Gud finns där uppe i himlen men verkar inte längre, han är som förstenad. Religionskritiken Bödeln tar upp ligger nära i linje med Theodicéproblemet; om Gud är allsmäktig och god kan han inte låta ondska existera. Bödeln förnekar aldrig att Bibelns händelser hänt i verkligheten, han bara väljer andra infallsvinklar. Istället för att prisa Gud för allt gott i världen, ställer han honom till svars för allt ont. Han väljer att betona Jesus svagare sidor, snarare än de starka.
Bödeln ser Jesus som en vek person. Han blir visserligen gripen av Jesus vänlighet, när Jesus kallar honom broder, men annars är han skeptisk mot honom. Återupprepade gånger hänvisar han Jesus till "som de alltid gör" och "som de alltid säger" (71), han blev behandlad "så som de brukar behandla de sina" (76), det vill säga att Jesus aldrig skiljde sig från mängden. Jesus är som ett barn, han är en stackars dåre som "ängslas och darra som andra" (71). Han är inte Kristus, utan "en Kristus" (76).
Vändningen kommer när Bödeln säger "J a g är er Kristus" (76). Han jämför sig själv med Jesus och betonar sin egen överlägsenhet. Det var Bödeln och "ingen av de andra" (72) som hjälpte Jesus att bära korset. Bödeln är den som får bära människornas syndaskuld för Jesus var för svag för att göra det själv.
Det ironiska är då att Bödeln i boken samtidigt står som en symbol för ondskan. Flera gånger i texten pratar de om honom och hans namn som synonymt med "det onda". Till exempel nämner en person om honom "Ja, han [Bödeln] är det kraft i. I det onda är det kraft, det är säkert" (26). Dock är det inte någon allmänn uppfattning man får av ondska i Bödeln som person när man läser boken. De onda i Bibeln är själviska, giriga, illistiga och kortsiktiga. Även djävulen. Bödeln däremot är lugn och självbehärskad, han är mer fri än någon annan från dödssynderna.
Att författaren går till attack mot kristendomen tycker jag inte att det råder något tvivel om. Samtidigt får jag dock intrycket av att han inte helt tar ställning för Bödeln. När Bödeln till exempel säger att det påstods att Jesus fick hans bödelsmärke att försvinna, säger han själv att han inte tror på det, men som det berättas i sammanhanget är i varje fall jag som läsare benägen att tro att så visst var fallet.
Precis som i Bödeln så är de faktiska händelserna som berättas i Bibeln gällande i Lagerkvists bok Barabbas (1950), men det berättas från ett annat perspektiv. Man kan tolka den att han gör narr av Bibeln. Flera av personerna som vi känner igen från Bibeln, återberättas här i en helt annan, mindre förskönande dager. Vi har till exempel Petrus som är rödhårig och skäggig och ger ett buffligt intryck, vilket knappast stämmer överens med den bilden man fått av Petrus i Bibeln. Nästan alla av de kristna anhängarna verkar ha missförstått Jesus budskap; älsken varandra.
Men att det finns de som misstolkar religionen betyder inte att religionen är dålig. Vi möter också kristna idealgestalter här som den Harmynta med strålande ögon, storögde Sahak och framförallt Jesus. Alla dessa skildrar Lagerkvist med sympati och utan att göra narr av. Därför drar jag slutsatsen att han tar ett steg närmare kristendomen i den här boken. Hela stämningen i boken påminner mig dessutom om Nya Testamentet. Det är ett enkelt och korthugget språk berättat med allvar och innerlighet. En stor del av Nya Testamentet är ju också samma händelser berättade ur olika perspektiv. Här har vi "Evangeliet enligt Barabbas".
Barabbas älskar livet och lusten och tror på den fysiska styrkan. Det står i kontrast till det kristna idealet. Samtidigt är han mycket förundrad över Jesus och det får honom att tänka om och ändra sitt liv. Han vacklar mellan att hänge sig till religionen eller stå kvar allena. Huruvida han överlämnar sig till Gud eller inte när han pratar ut i mörkret i slutet är en fråga som det inte finns något självklart svar på. När Bödeln i Bödeln pratar om att "ge upp andan i det stora, barmhärtiga mörkret" (77), råder det ingen tvivel om att mörkret är något frånvarande, en icke-existens. På samma sätt är det när det mörknar som Jesus tänker att Gud har övergett honom. Men Barabbas har ju faktiskt hört Sahak prata om att Gud finns i mörkret, och hört honom prata till Gud i mörkret (99). Jag är då benägen att tro att Barabbas försöker finna samma väg. I så fall tar Lagerkvist ännu ett steg närmare kristendomen.
Mersault i Främlingen (1942) av Albert Camus (1913-1960) har en övertygelse om att han kommer att dö och att det inte för honom finns något liv efter det. Vad han grundar det på redogör han inte, men det verkar snarast vara en logisk övertygelse, en övertygelse oberoende av den upplevda verkligheten. Det är också allt han behöver veta. I övrigt ser han religionen som ovidkommande. Den har inget att erbjuda av vad han är intresserad av.
Både rannsakningsdomaren och fängelseprästen menar att Mersaults icke-troende är en aktiv handling. Rannsakningsdomaren säger att han vänt sig från Gud (86) och kallar honom för Antikrist (89), alltså en som går mot Kristus. Fängelseprästen menar att han inte ser (147). Men jag tror Camus vill göra klart att Mersault i själva verket avstår från att göra en aktiv handling när han inte hänger sig till Gud, inte tvärtom.
Upprepade gånger antyds det om Mersault bara väljer att tro på Gud så slipper han bli avrättad. Fängelseprästen säger tillslut rent ut "Man skulle kunna begära att ni ska se" (145). Jag tvivlar inte på att Mersault egentligen förstår vad det innebär, han är inte dum. Om han bara låtsades tro på Gud, låtsades vara ångerfull och gjorde det med tillräckligt mycket inlevelse skulle han bli benådad. Men jag tänker mig att det strider det mot hans tro. Mersault har ändå en tro. Han förlitar sig på ärligheten, det uppriktiga och okonstlade. När valet står mellan att bevara tron eller ge upp livet, så väljer han att ge upp livet. Samma val som Sokrates gjorde, eller för den delen Sahak i Barabbas.
Förhållandet mellan stat och individ i Kafkas Processen och Boyes Kallocain
B-kurs i litteraturvetenskap ht 2006.
För att få ut nåt av det här ska ni helst ha läst boken/böckerna innan. OBS! spoilervarning!
----
Uppgift: Diskutera och jämför förhållandet mellan staten och individen i Franz Kafkas Processen och Karin Boyes Kallocain.
----
Vid första anblick tycker jag inte att det är mycket som påminner Domstolen i Processen (1925), med Världsstaten i Kallocain (1940). I Världsstaten talas det om nytta och effektivitet. Alla människor har en roll att fylla som en kugge i maskineriet. I Domstolen är det snarare det irrationella och ineffektiva som råder. Anledningen till att människor döms där antyds aldrig vara för att det ska öka effektiviteten i samhället, eller för att samhället ska bli mera hållbart. Josef K. får aldrig veta varför han blir åtalad eller vad lagen kräver av honom. Vad för handlingar som är brottsliga kommer överhuvud aldrig på tal, fokus ligger istället på själva processen.
Boye gör nog anspråk i sin bok på att skildra individen i en totalitär stat. Jag upplever den som politisk på ett helt annat sett än vad Processen är. Hos Kafka tycker jag det står klart att Domstolen främst är symbolisk. Att det han vill skildra rör sig egentligen inte om individens relation till en stat i allmän bemärkelse - utan snarare en individs relation till sådant som inte har med staten att göra, som personliga relationer, samvete, moral- och skuldkänsla. Visserligen kan man där dra parallellen till Kallocain som genom kallocainet gör att staten får en roll som granskare av inre känslor.
Individerna i Världsstaten är alla avsedda endast för att tjäna ett gemensamt syfte, att främja staten. Deras egenvärde eller egenlycka är obetydlig. De har ytterst begränsad fritid. Från början två lediga kvällar i veckan, som sedan skärs ned till en ledig kväll. Redan från tidig barndom skolas de till att kunna tjäna staten på bästa möjliga sätt. Deras våldsamma lekar är menade att vara en träning till ett senare soldatliv. Individerna är ständigt bevakade genom polisöron och polisögon.
Då man ska analysera individens förhållande till staten i Processen av Kafka står man inför problemet att man aldrig får någon klarhet vad staten egentligen står för. Vi har en berättarröst som inte skildrar annat än Josef K.:s perspektiv, och Josef K. får aldrig veta något bestämt om staten som han har att göra med. Fängelseprästen säger till K., ?Domstolen vill dig ingenting. Den tar emot dig när du kommer, den låter dig gå när du vill.? (256). Inspektörens uttalanden går i liknande riktning ?ni är visserligen häktad, men det ska inte hindra er från att sköta ert arbete. Ni ska inte heller i övrigt hindras från att leva som vanligt.? (57) Det får mig att fundera om processen är något K. själv låter sig nästla in i. Att ingen tvingar honom någonting, de bara sätter myror i huvudet på honom som gör att han själv låter sig drivas till galenskap och undergång. Flera gånger antyds det i texten att han känner sig fast, när han i själva verket är fri att göra vad han vill, till exempel ?K. gjorde en rörelse som om han slet sig loss från de båda männen, trots att de inte ens stod i närheten av honom.? Någon sådan tolkning tycker jag dock inte stämmer med handlingen i sin helhet. I första kapitlet kommer ju de och bokstavligen tränger sig på i hans liv. När K. vill gå ut från sitt hus utan kavaj, pressar de tillbaka honom till hans garderob. De uppsöker honom på hans jobb, kommer hem till honom, och slutligen avrättar de honom. Det står att ?K. insåg mycket väl att det egentligen var hans plikt att ta kniven [/] och själv stöta in den i sitt bröst? (269), men när han avstår från att göra det låter de honom ändå inte komma undan.
En sak som både Leo Kall och Josef K. har gemensamt är att de båda är lika hjälplösa, båda är lika maktlösa inför den dömande instansen. Ett centralt konstaterande i Kallocain är att med en lag om förbud mot statsfientligt tänkande och med kallocainets hjälp så kan vem som helst dömas (126), jämfört med Processen där de konstaterar att ett egentligt frikännande i en process måste ses ouppnåeligt (191). I båda böckerna nämns det hur processerna avgörs utanför rättssalen, och att det som avgör är vad man har för kontakter.
Hierarkin har en viktig betydelse i båda böckerna. I Kallocain beskriver Leo Kall hur han ser livet som en trappa, där man får befordran och klättrar uppför. I Processen beskrivs väldigt ofta trappor och symbolerna för det högre och lägre är ofta förekommande. Men om hierarkin i Kallocain är en trappa som man kan vandra upp för, förefaller hierarkin i Processen snarare som en nedåtriktad rulltrappa som man i bästa fall kan hålla jämna steg med för att inte falla ner på botten.
Mentalt outsiderskap hos Torgny Lindgren, Faulkner och Veesas
B-kurs i litteraturvetenskap höst 2006.
Uppgiftsformulering: Flera av de romaner vi läst behandlar olika slag av mentalt outsiderskap. Välj ut tre personer från Faulkners, Vesaas´ och Torgny Lindgrens böcker och beskriv vilka uttryck deras utanförskap tar sig. Jämför dem också med varandra.
Bertil i Pölsan (2002) av Torgny Lindgren (1938) är en outsider på ett mentalt plan genom att han har, som han själv beskriver det, bara en själ till skillnad från andra som har två. Han är helt symmetriskt skapad rent fysiskt, men symmetrin sträcker sig också över hans själsliv. Andra människor har två olika sidor som skiljer och motsätter sig varandra, men hos Bertil är dessa två sidor likadana.
När Bertil beskriver detta betonar han bara de positiva sidorna, sin överlägsenhet gentemot andra människor som är något att vara tacksam över. Han ser sig själv som fullkomlig. Men i själva verket är Bertil en nidbild och en karaktär fylld med tragisk ironi. Som Torgny Lindgren själv uttrycker det är han en representant för den svenska arketypen, en självgod karaktär med bristande förmåga att tänka metafysiskt. Det säger en del om Bertil, men inte allt.
Bertil är kunnig, han är väl orienterad bland tygsorter såväl som motorcykelmotorer. Hans bristande kompetens ligger snarare på det sociala planet. Han är osympatisk. Under första mötet med Lars ifrågasätter han antingen varför Lars gör sina uttalanden, eller så svarar han avsnoppande på de frågor Lars ställer. När Bertil till exempel svarar "Givetvis" istället för "Ja" (53), låter han antyda att det var något som stod klart redan innan och att frågan således var överflödig. När han ifrågasätter varför Lars pratar om vädret, och undrar om det är för att rapportera till någon myndighet (54), tycker jag det står klart att han är ironisk. Han har inte nödvändigtvis problem att förstå kallpratet utan han vill genom insinuationer dumförklara den han pratar med så att han själv kan få ett övertag.
Samtidigt får jag intrycket att att han önskar sig vänner, och han kan kanske inte riktigt förstå att för att få det måste han bjuda till också. Den enda gången man kan skönja ett leende på hans läppar är när Lars upptäcker hans symmetri (81). Jag tolkar det som att han är glad över att få uppmärksamhet och bli betraktad. Men det är också enda gången det händer. Han är annars den som inte passar in och inte får vara med i gänget. När han antyder att Lars borde köpt en bil istället för en motorcykel så att alla fyra skulle kunna få plats, så snäser Lars av honom och svarar att det inte finns något band som förenar dem (144).
Jewel i Medan jag log och dog (1930) av William Faulkner (1897-1962) är precis som Bertil en ganska osympatisk person. Jewel däremot är varken självgod eller självupptagen. Vi får en bild av honom som en bitter människa. Han vänder sig inåt, och väljer att förakta sin omgivning hellre än att ta itu med den. Den största delen av den enda repliken han har i boken använder han åt att beklaga sin brors brist på finkänsla.
Han har dock en annan sida som han låter avslöja i sin replik, nämligen att han håller av sin döende moder. Han önskar att det bara var han och hon på ett berg (13). Han är hennes favoritbarn och också den ende som lever efter hennes ideal, just för att han känner. För de andra i familjen kan man tänka sig att "sorg" är ett ord, men för Jewel är sorgen en känsla. Han är den enda i boken som uttrycker direkt kärlek och omsorg för henne. Jewel är också sonen som räddar henne från eld och vatten. Han är större i handlingen än i orden. Han beskrivs vara ett huvud högre än sina äldre halvbröder. Kanske är det en vink från författaren, vem det är som står högst enligt honom.
