Davids skrivarkiv

Under hela dagen hade jag suttit på Linköpings stadsbibliotek och pluggat inför min kommande tenta i nationalekonomi. Nu väntade jag på bussen som skulle ta mig hem till Skeda Udde där jag bodde inneboende, drygt en mil utanför stan.
Det regnade och jag kände mig misslyckad. Jag var nyss fyllda 22 år, hade inte haft någon flickvän sen jag var 10 år och fortfarande oskuld. Jag var väl varken tråkig eller ful? Eller lite tråkig, och lite ful kanske.
En gång hade jag haft chansen att följa med en tjej hem från krogen, men det hade liksom inte känts rätt då, och minst ett par gånger hade jag fallit för någon som tyckte om mig, fast det var alltid något som kom emellan.

Plötsligt var det någon som knackade mig på ryggen. Jag vände mig om och där stod en tjej utklädd till flygvärdinna och betraktade mig med en allvarlig blick. Ja, hon kan ha varit flygvärdinna också, men hon såg verkligen inte ut som en. Dräkten var minst ett par storlekar för stor och mössan hängde ner över ögonen.
I handen höll hon ett anteckningsblock och en penna.
"Vilken är din favoritlek?"
Jag blev både förbryllad och förhoppningsfull. Det kunde väl inte bara vara av en slump som en person av det motsatta könet och i den rätta åldersgruppen knackade mig på axeln så där utan vidare? Hon såg ganska löjlig ut i sin dräkt, men hon var snygg, ja verkligen snygg. Så, vad skulle jag svara då, kortleken kanske, det vore lite vitsigt. Fast nej, jag bestämde mig för att satsa hårt och låta det bära eller brista.
"Eh... jag vet inte, eh...kär-leken kanske."
"Jaha."
Hon verkade inte visa någon större uppskattning åt min finurlighet, men gjorde en anteckning i sitt block.
"Var det fel svar...?"
"Du svarar vad du vill!"
"Vilken är din favoritlek då?"
"Veet inte!" Sa hon och sken upp som om det var årets insikt hon fått.
"Men det är inte kärleken...?"
"Nej, verkligen inte. Det är flera som har svarat kärleken. Det är det sämsta svaret efter kortlek."
Jag log generat, och hon gav mig en blick som antydde att hon avslöjat precis vad jag tänkte.
"Vad har du för andra förslag på lekar då?"
"Tja... blindbock, under hökens vingar kom, bollen i burken, tack för vinken, vanlig kurragömma, inte nudda golv, tåget är försenat, mamma pappa barn, mamma mamma barn, pappa pappa barn, pa?"
"Inte nudda golv, säger jag väl då."
"Så du ändrar dig och säger väl inte nudda golv?"
"Eh, ja, får jag inte göra det?"
"Jo, inte nudda golv är en jättebra lek! Eller den kan i varje fall vara det om man inte sitter stilla hela tiden. Jag tycker om lekar där man inte behöver springa så mycket. Fast senast jag lekte inte nudda golv välte jag från badkarskanten och landade på ryggen."
"Jaha? Så du leker på allvar?"
Återigen fick jag intrycket av att jag sagt något som hon inte uppskattade, men hon kommenterade det inte utan fortsatte;
"Jag behöver veta din ålder nu."
"21... nej vänta, få se, 22 år numera."
"Haha, bra att ha koll!" Hon gjorde ännu en anteckning i sitt block.
"Vill du veta namn, familj, civil sta..."
"Ålder räcker!"
"Jon, heter jag i varje fall." Svarade jag, stolt över att faktiskt vågat ta för mig, och prata med en person jag aldrig träffat förut. För vissa verkar det inte vara något problem alls, men jag har alltid varit lite blyg av mig.
"...och jag heter Maud." sa hon utan att titta upp.
Hon sa vad hon hette, utan att jag bad om det, kanske hon var lite intresserad ändå. Fast Maud, det var ett ovanligt namn, jag fick känslan av att hon bara drev med mig. Jag tänkte svara att i så fall heter jag Olof Johansson, men hejdade mig i sista sekund.
"Hur gammal är du då?" Det var kanske lite fräckt att fråga det, men hon hade ju frågat om min ålder, och jag hade gett mig den på att våga vara modig.
"Snart 17!" sa hon med ett leende.
Var det en 16-åring jag stod och pratade med? 16 år hade jag verkligen inte tippat på. Visst hon var inte storvuxen, men hon såg ändå ut att vara runt 20. Fast det är klart, en 20-åring skulle nog inte gå runt på stan och fråga människor om deras favoritlekar. Kanske är hon inte ens 16, utan 15 eller 14. Typiskt tjejer att alltid säga att de är äldre än vad de egentligen är, tänkte jag.

Under en lång stund stod vi tysta utan att säga ett ord till varandra. Jag visste inte vad jag skulle säga och var heller inte så ivrig att fortsätta diskussionen efter jag insett att det var en barnunge jag pratade med.
Lyckligtvis kom min buss till slut.
"Oj, nu kommer min buss."
"Det är min buss också!" svarade den lilla flygvärdinnan och sken upp. Vid närmare eftertanke såg hon nog inte så bra ut, åtminstone inte när hon log.
"Jag ska på först!"
"Mhmm" Svarade jag irriterat. Inte därför att jag själv ville gå på först, men jag hade börjat lessna på henne.
Hon skyndade in, och satte sig på ett säte i främre delen av bussen. När det sen var min tur att betala hördes högljutt fnitter från hennes plats. När jag skulle ta fram min plånbok, noterade jag att bakfickan där den låg var igenknäppt. I det ögonblicket brast hennes fnitter ut i gapskratt.
Jag kunde inte låta bli att småskratta heller, lite roligt var det faktiskt.

"Jaja, så kul var det inte."
"Joo, det var det!"
"Men jag måste erkänna att det var skickligt gjort, utan att jag märkte nåt."
Kanske jag hade varit lite väl butter mot henne innan. Även om hon inte var i min egen ålder kunde hon ju faktiskt vara en trevlig person att prata med.
"Tack. Det ingår i mitt yrke att kunna göra såna saker."
"Ditt yrke som flygvärdinna...?"
"Haha. Nej, det här har jag bara på mig på min fritid. För uppseendeväckande annars."
"Okej...um?"
"Vadå?"
"Försöker du säga mig att du är ficktjuv?"
"Jag försöker inte säga någonting."
"Jag kanske borde kolla om det är nåt som saknas i min plånbok."
"Pah, nej, jag tar bara från de som det är värt mödan att ta nåt från."
Hon var kaxig också. Jaja, hon var ju trots allt rätt charmig och mogen för sin ålder.
"Så du har inte kollat i den?"
"Nix."
"Vad snällt av dig."
"Haha, har du många hemligheter där eller?"
"Jaa, du skulle bara veta." Jag kom att tänka på att det nog låg en kondom där sen jag var ute på krogen fredagen innan.
En präktig kvinnoröst meddelade nästa hållplats i högtalarna, och tanken slog mig att det när som helst kunde vara hennes tur att gå av. Kanske jag aldrig skulle få se henne igen. När jag tänkte på det kände jag till min förvåning hur jag verkligen inte ville att det skulle hända.
"Varför frågar du det där om favoritlekar?"
"Kul. Människor är så tråkiga. Tror att allt måste följas efter regler! hur man ska klä sig, se ut och bete sig."
"Ja... fast det kanske är en trygghet för många. Att på nåt sätt följa ett mönster."
"Så du tycker det är bra att de som inte riktigt passar in i den gällande normen blir utstötta?"
"Nej, det vet jag inte, men..."
Hon drog en djup suck.
Jag var underlägsen henne, trots att jag var flera år äldre. Det kändes inte bra, men jag valde ändå att svälja min stolthet och acceptera det.
"Du kanske har rätt. Jag har inte funderat så mycket över det."
Hon gav mig ett leende som fick det att pirra i magen på mig.
"Eh, går du på skolan här i stan eller?"
"Va? Nej? Tack och lov, skolan slutade jag för flera år sen. Kommer inte härifrån heller."
" ...men du är bara 16 år?"
"Ser jag inte ut att vara det eller?"
"Hm... jag vet inte. Jag hade nog gissat nånstans runt 20."
Hon tittade ut genom fönstret, gav intryck av att hon inte hade nåt mer att säga, men fortsatte sen;
"Jag brukar säga att jag är 16 för jag tycker om att vara 16? men egentligen är jag nog... 22."
"Jahaa." Svarade jag med löjlig entusiasm, som en markering att hon inte skulle få lura mig en gång till.
Men istället för att kommentera öppnade hon sin lilla flygvärdinneväska, la ner sitt anteckningsblock och tog fram en freestyle.
"Och varför skulle jag tro att du inte ljuger igen?"
"Du tror väl vad du vill..." Hon tog på hörlurarna och satte igång sin musik.
En till hållplats passerade. Jag ville fortsätta diskussionen, men jag visste inte vad jag skulle säga och hon verkade uppslukad av sin musik.
"Eh... har du några syskon?"
Hon gav inga tecken av att höra. Det måste ha sett pinsamt ut. Jag har en tendens att bli väldigt distraherad av andra som lyssnar när jag pratar med någon. Jag vände mig bekymrat om och såg en medelålders kvinna som observerade oss nyfiket.

Bussen fortsatte och det växte en förhoppning inom mig att hon liksom jag skulle till ändhållplatsen. Men snart lutade hon sig fram och tryckte på stoppknappen. Hon stängde av musiken och förklarade att hon skulle av.
"Jaha... Bor du på Tegskiftesgatan eller?"
"Ja, eller jag bor hos en kompis där."
"Men du... eh... vi kanske ses?"
"Ja, kanske... fast jag åker hem till Umeå imorgon."
"Jaha är du från Umeå, men... eh... ha det så bra då!"
"Detsamma! Hej då!"
"Hej..."