Sagan om ägget som smet
Idag gjorde jag pasta carbonara. Jag kände mig mycket duktig. Jag hällde i en påse med torkad pasta och bacon i en gryta med kokande vatten. Sen blev det en maträtt av det. Jag lade upp det på min tallrik, och som krona på verket hade jag bestämt mig för att ha ett rått ägg. Jag knäckte ägget och det föll ner mot tallriken i enlighet med gravitationskraften, och fortsatte ner för berget av pasta som en pulka från en slalombacke. Det var där saker började gå snett. Innan jag hann reagera så hade ägget glidit ner från tallriken, ut på bordet och ner mot mitt byxben. Först efter det landat där var jag framme med en hand, och först efter det landat i min hand sprack det.
Så där satt jag med ett rått ägg i min hand och undrade vad jag skulle göra näst. I samma stund kom min korridorskompis Elin in i köket, och innan jag hann förklara mig hade hon redan hunnit säga hej och sin hurtiga standardkommentar "LÄÄÄGET?". Jag kom av mig.
"Öh, jo, det är väl bra."
Hon hade uppenbarligen inte märkt att jag gömde någonting i min hand. En inre kris utspelade sig inom mig. För en sekund övervägde jag att ta ägget och kasta det på henne. Det skulle vara en förklaring till varför jag hade det i handen. Ett litet practical joke helt enkelt. Hon skulle förhoppningsvis bara tycka det var roligt. Och om inte, kunde jag ju beklaga mig djupt. Säga att jag tänkte att hon skulle tycka det var roligt, men att det var förskräckligt dumt, respektlöst och ogenomtänkt. Jag skulle kunna låta henne få hämnas tiodubbelt om hon ville.
Men det var förstås en dum tanke, och jag är inte en så handlingskraftig person. Enda egentliga utvägen jag såg var att låtsas som ingenting. Man vill ju inte verka konstig. När hon satte sig på platsen mittemot hällde jag diskret ner ägget i strumpan och torkade av handen mot smalbenet.
Under tio minuter satt vi och pratade om lite varje, och jag hade nästan glömt bort. Men så kom jag på mig;
"Som nyårslöfte lovade jag mig själv att alltid vara uppriktig mot andra människor."
"Jaha."
"...och inte dölja någonting"
"Nähä..."
"...och det är någonting jag vill säga till dig"
"Jaha..?"
"Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här."
"Nää. Men, David det går ju inte, jag har ju Martin."
"Joo, men det var int..."
"Försök inte!" Röt hon till med en sådan kraft att det slog en elstöt genom hela min kropp. I ett desperat försök att rätta till situationen slängde jag upp mitt ben på bordet.
"Kolla här! Jag har ett ägg i strumpan. Det var bara det jag ville säga. Jag är inte kär i dig Elin."
Så skrek hon saker om att jag var galen och sprang in på sitt rum. Och där satt jag ensam igen.
---
PS: I det här inlägget tog jag mig friheten att ljuga vilt. Min korridorskompis heter inte Elin. Och jag hann slänga ägget i sopkorgen innan hon kom in i köket, efter ett kort övervägande om jag skulle lägga tillbaka det på tallriken.
Det händer inte så mycket spännande i mitt liv.
