Taizé 2005


Förord: 14/8-2007

Det här är en text som utgår från mina dagboksanteckningar skrivna under min vecka i Taizé, Frankrike, 27 juni - 3 juli 2005. Jag tänkte att jag skulle skriva över mina dagboksanteckningar till datorn och publicera i min Internetdagbok direkt när jag kom hem från resan. Men det var lättare sagt än gjort. Min anteckningsbok från Taizé ser inte direkt ut som en prydlig dagbok. Flera delar är osammanhängande, innehåller avbrutna och havererade meningar. Dagboksanteckningarna växlas också med fragment av brev, texter som handlar om andra saker, e-mail-adresser, listor, påminnelsenoteringar osv. Jag gav ganska snart upp hoppet om att få någon ordning på det. Men nu till äran av min nya hemsida har jag ändå gjort ett försök.
    Vissa stycken är skrivna rakt av, eller nästan rakt av, från min anteckningsbok, andra delar har jag känt mig tvungen att skriva om och utveckla. En hel del har jag tagit bort helt och hållet, och en del har jag flyttat om. Men jag har också undvikit att pilla för mycket i texten, för att bevara verklighetsupplevelsen, äkthetskänslan, och för att bevara mig själv från för mycket arbete.



Dag tre, 29 juni 2005 sen kväll

Jag har hamnat i ett tält tillsammans med femton italienare. Snett bredvid mig sover Elisa. Jag berättade för henne att jag bara har träffat en Elisa förut och det var en hund. Sen dess vill hon att jag ska kalla henne för Lisa istället. Hennes engelska är ungefär lika bra som min franska, det vill säga, vi behöver en tolk när vi pratar med varandra. Hon berättade att hon är 24 år och läkarstuderande. Hon frågade mig varför jag åker hit då jag inte är kristen. Jag sa att jag tycker om diskussionsgruppen, lugnet i kyrkan och att jag får inspiration för mitt tänkande och skrivande här.
    Jag sa alltså att jag skulle skriva så jag tycker jag är duktig som håller skenet uppe. Nu fattas det bara att (E)lisa kommer förbi och ser det.

Tillsammans med Lara och Laura har jag arbetsuppgiften att plocka skräp. De är 17 och 16 år och kommer båda från Tyskland. Lara har blå jeans och en lila tröja på sig, och Laura har en lätt röd klänning med små vita blommor. Jag tycker att det motsvarar deras personligheter.
    Underförstått är det att Laura är min tjej. Jag skulle inte vilja påstå att jag är intresserad av henne, det bara är så att hon är min. Hon är 16 och jag är 20, alltså kan jag få henne vart jag vill. Men hon skrattar ofta och även om det inte är ett speciellt vackert skratt, verkar det som jag har gjort mig beroende av det nu. Och ikväll när vi tittade på stjärnorna satt hon med ryggen bortvänd mot mig. Jag sa att jag skulle gå och hon brydde sig inte om att protestera.
    Nu är det snart midnatt och jag sitter ensam utanför kyrkan och skriver. Ibland är det någon som kommer förbi, då tittar jag upp och ler mot dem. En tjej stannade vid en stund. Hon hade blåa rastaflätor och en svart läderjacka med ett pins som det stod "HATE" på. Hon frågade vad jag heter, hur gammal jag är och varifrån jag kommer. Jag berättade att jag såg henne spela gitarr under ena partytältet vid Oyak, områdets enda "uteställe", och jag sa: "you seemed to enjoy your time".

Jag tittade upp mot stjärnorna och tänkte på hur stora de var och det långa avståndet från mig, och plötsligt noterade jag att en av dem rörde på sig. Den föll inte neråt, utan den rörde sig framåt. Det måste ha varit ett flygplan. Jag blev illa till mods. Försöker lugna mig nu.

Det kom en nattvakt förbi och bad att jag ska gå och lägga mig, men i mitt tält är det mörkt och jag måste få skriva några ord till. Om en liten stund, sa jag. Jag har ju en diskussionsgrupp att berätta om också. Vi hade vårt andra möte idag. Jag har tagit på mig ansvaret att vara ledare. Det innebär att jag till viss del får bestämma vad vi ska prata om. Jag har försökt få dem att berätta om sig själva. Äldst är Tomek, han är 22 år och gitarrist i ett rockband. Han berättade att han tonsätter låtarna men att hans kompis skriver texterna och sjunger. Jag frågade om han inte tycker det känns jobbigt om någon annan skriver text till hans låtar om det är budskap som han själv kanske inte står för. Då sa han att han oftast brukar komma överens med sin kompis, men om det är något han inte tycker om ber han honom ändra texten. Sen har vi en till Tomek, Tomek med skägg. Båda är från Polen. Liksom Kasia. Hon hade lila tygbyxor och ett grönt pastellfärgat linne på sig idag. Jag tänker att hon ser ut lite som min mamma gjorde när hon var kring 20 år. Men inte till kläderna då, och nog inte till alla lustiga grimaser som Kasia gör. Kasia säger att hon är buddhist. Så har vi Paulina från Tyskland, Antonio från Spanien och Joseph från Kanada. Kanske någon mer också. Just ja, vi har en till från Sverige också. En ganska färglös person, jag kommer inte ihåg vad hon heter.
    Nu kom de och tjatade på mig igen, stackarna som fått arbetsuppgiften att vara nattvakter. Jag ska genast försvinna till mitt tält. Godnatt.

Dag fyra, 30 juni 2005, sen förmiddag


Strax efter jag lagt mig för att somna inatt blev jag väckt av min tältgranne Beatrice, "Daavide! Daavide! Want a cookie?", sa hon. Jag tittade upp lite förvirrat, men innan jag hann svara konstaterade hon "Ah oui tu broscher tes dents" och pekade på sina tänder. Ja, just det, jag hade ju borstat tänderna.

Jag blev lite förvånad när Ray sa att han är 21 år. Nu har han försvunnit med min keps. Han, liksom de flesta andra koreaner här, har med sig digital kamera, digital videokamera och digitalt lexikon. När en tjej frågade vart han kommer ifrån svarade han att kommer från Korea. Då frågade hon "north or south?". "SOUTH!" utropade han, blev tyst en stund, och fortsatte sen "North... they're nuclear, haha!".
    Tydligen har Ray fattat tycke för mig. När vi gick från Laura och Laras tält sa han "David est mignon" och fnittrade. Han tittade i mina ögon och förklarade att han ska köpa blå linser när han kommer hem till Korea. Varje gång jag har varit i Taizé har jag fått höra hur andra ger komplimanger för mina ögon. Det händer sällan i Sverige.

Jag har frågat mina gruppmedlemmar vad de har för mål och vad de vill förändra i sina liv. Kristin och Paulina sa att de gärna vill gå ner i vikt, Tomek med skägg beklagade sig över att han spelar för mycket datorspel. Antonio sa att han vill bli snällare och bättre på piano.
    Sen pratade vi om kärlek och relationer. Kasia berättade att hennes föräldrar ska skilja sig. De bor fortfarande tillsammans, men mamman ignorerar pappan. 'Och pappan då?' frågade jag. 'He loves her', svarade hon. Först när hon började gråta slog mig tanken på hur sorgligt det var, och först då kom jag att tänka på hur hon låtit ostadig på rösten när hon sagt det. Jag försökte trösta och sa att det kan vara bra och nyttigt att gråta, men jag tror jag inte lyckades så bra, för alla i gruppen skrattade åt det. Det var inte menat som något skämt, men jag får ofta svårt att uttrycka mig väl när jag ska vara allvarlig.
    Nu kom Laura och Lara och sa att jag ska följa med dem och äta.

30 juni 2005, kväll

När jag stod och fyllde på min skål med vatten, gick en tjej förbi med mörkt hår i page och en grön klänning i sextiotalsmodell. Hon tittade mystiskt och allvarligt på mig och jag följde henne med en frågande blick. (Jag menar, någonstans måste man ju kolla även när man fyller på vatten). Vi såg varandra i kyrkan igår. Hon verkade lika uttråkad som jag under den fem minuter långa tystnaden som varje gudstjänst innehåller. Bredvid henne satt en äldre kvinna som jag tänkte kanske var hennes mamma.  Jag skulle kunna berätta för henne att jag också åkte hit med min mamma förra gången jag var här. Men hon bodde där uppe på tystnadsområdet, så vi sågs aldrig så mycket. 'Din mamma kanske också bor på tystnadsområdet?' ... 'Du verkar ganska tyst själv, eh?'

Jag lät Laura och Lara lyssna på Bright Eyes' "First day of my life" i min cd-spelare. "Such beautiful lyrics!" utbrast Laura, och Lara instämde. Jag undrade om de var ironiska. "NO!" svarade de i kör. Inte för att jag tyckte det var någon anledning att ironisera över det, men jag är van vid att folk i min närhet är ironiska. "Yours is the first face I saw, think I was blind before I met you." Laura tänkte att det måste vara skrivet av en person som verkligen blivit kär på riktigt. Jag berättade att jag hört sångaren säga att han skrev låten om hur han trodde det skulle vara att vara kär, men att han själv aldrig varit det. "Oh", sa Laura, som om hon precis fått veta hur det egentligen förhöll sig. Men jag antar att det mest var något han sa för att verka tuff.
    Sen frågade Laura mig om jag tror att det går att få jämvikt i förhållande så att båda är intresserade av varandra lika mycket, eller måste det vara så att den ena blir mer ointresserad ju mer intresserad den andra blir. Hon sa att hon frågade mig för att jag är äldre och intresserad av filosofi. Jag svarade att det verkar ha en tendens att bli så, men att jag inte tror det behöver vara så. Det var väl diplomatiskt sagt. Sen sa jag att det nog får svårt att hålla om man hela tiden har krav på att kärleken mellan varandra ska vara så viktig. Men egentligen tänkte jag nog på något annat när jag sa det. Jag menade nog något annat egentligen.

Dag fem, 1 juli 2005, tidig eftermiddag

Idag har vi skrivit poesi. När jag gick skrivarklass fick vi lära oss att skriva färgdikter. Först skriver man en färg, sen en ny rad på två ord, en tredje rad på tre ord osv. upp till sju ord, då går man tillbaka hela vägen och avslutar sist med att skriva samma färg. Så här blev vår dikt:

Coloured
Different people
Prayers, working, discussions
A boy named Ray
David is a charming princess
Bonny and Sunny are from Korea
Laura, Lara and David pick up trash
Tomek is not here right now
Katrin says, she don't know
All over the world
Ray is crazy
Taize is
Coloured

Den femte raden tar jag inte själv något ansvar för. Bonny invände att den nionde raden inte är grammatiskt korrekt - det ska vara doesn't - inte don't, då svarade jag "But this is poetry and in poetry there is no rules, in poetry you do as you please". De koreanska tjejerna reagerade då som de just fått den allra underligaste upplysningen, som om jag ändrat hela livets förutsättning för dem. Jag funderade en stund om jag kanske sagt något dumt.

1 juli 2005, eftermiddag

Oftast tycker jag det är skönt och rogivande att gå på prayers. Alla sitter på golvet och det är bara lovsånger, ingen predikan. Men tre gånger om dagen känns lite för mycket ibland. Till exempel om morgnarna. Igår skolkade jag från middagsgudtjänsten också. Istället satt jag under klocktornet, lyssnade på musik och skrev. På en bänk en bit därifrån satt en tjej med svartvitrutiga byxor och ögonen nedklottrade med eyeliner. Efter en stund kom hon fram med en karikatyr som hon målat av mig. "Oh thanks" sa jag, och "you really caught my eye". Det ena ögat var jättestort, runt och med bara en prick till pupill, det andra ögat var mycket mindre och fylldes nästan helt av en stor pupill. På pappret hade hon också skrivit sitt namn och e-mail-adress. När jag visade bilden för Laura sen berättade hon att nicket till e-mail-adressen var tyska för "hellgirl", helvetesflickan. Laura tyckte inte att jag skulle prata med henne mer. Sensmoralen av det här blir, om du skolkar från kyrkan - då... då möter du hellgirl!

Dag fem, 2 juli 2005


Vi pratade om religion i min diskussionsgrupp i morse. Kristendomen uppmuntrar människor att vara snälla och lydiga, sa jag. Man ska undvika att förlita sig för mycket på sig själv och man ska acceptera istället för att ifrågasätta. Det leder till att andra människor lättare kan få kontroll över dig, och lättare kan manipulera dig. Idealet är ett rent och oskyldigt lamm, men lammet låter sig lätt bli vallat av den som vill styra det. Menar ni inte att det kan vara ett problem? frågade jag.
    Antonio var tyst ett par sekunder, lät det jag hade sagt få smälta in. Sen svarade han "yes maybe" med ett lika artigt och oskyldigt tonfall som han alltid har.
    Antonio är prydligt kammad och ser proper ut. Han tycker om att spela piano och han säger att han bara är ledsen när någon av hans vänner är ledsen. Han berättade att han tycker det är lite jobbigt att det inte finns några bord här när man ska äta, och att man bara får en sked att äta med, men han accepterar det. Och han säger att han har lärt sig mycket under tiden han varit här. När han kommer hem till Spanien ska han försöka leva ett lite enklare liv, sa han.
    Han kom fram till mig i eftermiddag och sa att han tyckte jag var en bra filosof, och han tyckte det var synd att jag hade bestämt mig för att sluta läsa filosofi. Jag berättade att eftersom jag blivit underkänd i tre av fyra ämnen den här terminen har jag ingen tillåtelse att fortsätta nästa termins kurs.
    Alldeles innan jag åkte hit skickade jag in min "omuppsats" i "Fördjupad kurs i etik". Den första uppsatsen jag skickade in blev underkänd. Jag skrev då ett mail där jag vänligt frågade om jag fick skriva en ny uppsats utifrån en ny frågeställning, och förklarade lite försiktigt att jag behöver dess poäng för att inte få mitt studiestöd från csn indraget. Efter en stund fick jag ett svar från min lärare där han ställde frågan varför han skulle låta mig få göra det. Han skrev att mitt "argument" var "mycket vanligt" och "mycket svagt". Osv. osv. Tillslut kom han i alla fall fram till att jag ändå skulle få en chans. Inte utifrån en ny frågeställning, men utifrån samma som jag fått innan. Han påstod att det jag hade skrivit i min uppsats var irrelevant. Han förklarade varför det var irrelevant, och gav mig ett försök att skriva om det. Så jag öppnade mitt uppsatsdokument och skrev till en halv A4 där jag tydligare förklarade varför det jag redan hade skrivit visst var relevant för frågeställningen som svar på min lärares kommentarer om varför det inte var det. Sen skickade jag iväg det till honom. Och det är alltså det jag väntar svar på nu.
    Jag vet förstås att jag kommer bli underkänd på nytt. Min lärare kommer meddela mig att den nya uppsatsen nästan är identisk med den förra och att han alltså blir "tvungen" att underkänna mig på nytt. Återigen kommer han svara varför han menar att det jag skrivit inte är relevant. Och jag kommer återigen att må illa av den spydiga tonen i hans ord. Ohjälpligt kommer jag dock svara att jag fortfarande menar att det jag skriver är relevant och att jag fortfarande tror mitt tillvägasätt måste vara det riktiga för att nå "lösningen" på problemet. (Det är förstås retligt att skriva så, eftersom det är underförstått och outtalat att det inte går ut på att hitta "rätt lösning" på en sån här frågeställning i etik. Man ska bara tycka, och ha "åsikter" om det ena och det andra. Samma fråga kan då ställas om och om igen varje år utan någon betydande utveckling.) Han kommer i sin tur säkert skriva att det bara "ödslar tid" att debattera det här via e-mail, och ber mig komma och prata med honom på hans rum om det är något jag ännu inte har förstått. Jag accepterar det, vi kommer överens om en tid att ses, men sen meddelar jag dagen innan vårt möte att jag inte kommer. Då har jag nått botten i min förnedring. Hösten har just tagit till och det mörknar ute. Som i ett töcken vandrar jag omkring trött, blek, ensam och oförstådd i blåsten, när jag sakta når min rening. Jag inser tillslut att allt som skett var för det bästa, och jag kunde inte ha agerat bättre i något av fallen.
    Jag beklagar för det långa sidospåret, men precis så kommer det att hända.

"David, are you christian?" frågade Lara. Jag antar att jag kunde ha utvecklat ett långt svar på den frågan, men jag tyckte det var enklare med kort och gott "Well, no". Genast blev både Lara och Laura bekymrade. Men när Laura ganska fort ville skämta bort det fortsatte Lara att vara allvarlig. Jag tyckte hon blev vackrare när hon var allvarlig. Jag blev smått rörd när hon tittade så bekymrat på mig. Hon ville att jag skulle berätta varför jag inte tror på Gud.
    I min diskussionsgrupp är tonen annorlunda. Ingen där har så att säga "någon brinnande tro". Jag försöker ändå få de att prata om Gud och vad Gud betyder för dem. Så frågade jag de vad de ser för problem i att jag inte är kristen. Men ingen hade något att invända. Jag har ju min filosofi, sa de. Fast Tomek med skägg tittade allvarligt på mig och förklarade att för andra personer är tron viktig. Han är bara 17 år, men ger intryck av att vara mycket intelligent och förstående.

Sen hamnade jag i en diskussion med Lara och Laura om homosexualitet. Jag berättade att alla i min diskussionsgrupp förnekade att de skulle kunna bli kär i någon av samma kön, och jag förklarade hur konstigt jag tyckte det var. Då fick Lara den där bekymrade blicken igen.
    När jag frågade dem om de skulle kunna bli kär i någon av samma kön, medgav de båda två att de skulle kunna bli det, men de skulle aldrig tillåta sig till det, eftersom det vore en synd. Lara sa att hon kan tolerera homosexualitet, men det är en synd. Visst, människor kan mörda varandra, sa hon, men det är en synd. Hon kan tolerera det, men andra ska inte förvänta sig att hon tycker det är okej, berättade hon med en upprörd röst. Så frågade hon om jag blev upprörd av hennes resonemang. Min hjärna jobbade på högvarv en sekund för att hitta den perfekt avsnoppande kommentaren. Men sen stannade jag upp. Hon undrade om jag blev upprörd. Var jag upprörd? "No" svarade jag.
    Bredvid oss satt Ray. Han verkade lite bortkommen och frågade plötsligt vad det var vi pratade om. Lara förklarade att vi hade diskuterat homosexualitet och huruvida det är okej eller inte. Då frågade Ray vad jag hade sagt. Laura och Lara brast i skratt och förklarade att de inte kunde säga allt jag hade sagt. Vi hade ju fört en konversation, och jag hade sagt många saker. Så ställde han lika oförstående samma fråga igen: "but what did David say?" och de gav honom lika missförstått samma svar igen: "David said many things".
    Nu har Ray suttit och tittat ner i mitt anteckningsblock medan jag skrivit. Jag blir oerhört distraherad av att någon annan läser vad jag skriver medan jag skriver. Det här var däremot en undantagssituation eftersom det var en person som inte förstod språket jag skriver på. (I anteckningsblocket där jag skrev det här hade jag till exempel skrivit "rej" istället för "Ray", så att han inte skulle veta att jag skrev om honom).
    Ray ville veta hur man uttalar mitt namn på svenska. "David" sa jag, "Dååvi" sa han och skrattade. Sen sa jag "David" igen, han svarade "Dåå-vidd" och fortsatte "Dååvi-dåvi-doovi-dovi-dobi.... Doobie?". Sen gick han över till att repetera Laura och Laras namn, "Lara, laura, laura-lara, låralara-låralara-låralara lå-la-la-la" sa han och fnittrade.

Dag sex, 2 juli 2005, eftermiddag


Idag är det lördag och imorgon är det söndag och hemfärd. Laura har gråtit. Vi kommer kanske aldrig att träffas igen sa hon, och även om vi gör det kommer det inte bli detsamma som det har varit nu. Vi kanske ses igen, men då kommer ingenting bli som det är nu. Hon vill inte att jag ska skriva e-mail till henne, "e-mail is so unpersonal" sa hon, men hon bad mig att skriva ett vanligt brev. Jag tycker egentligen om både Lara och Laura mycket, men jag tror inte att jag ?på riktigt? kommer sakna någon av dem. Inte som Lina, som jag träffade första sommaren jag var här.

Laura föreslog att vi hämtar filtar och sätter oss på fotbollsplanen ikväll. Sen tittade förebrående på mig och frågade om jag kanske hade något planerat med någon annan. Jag svarade att det har jag inte. Det var någon som sa till mig att det man väljer att inte känna behov av, det lider man inte heller av. Antagligen förstod jag inte vad han menade, men kanske är det tillämpbart här.
    Nu är det gudstjänst och sen mat.

Dag sju, 3 juli 2005, eftermiddag på bussen mot Sverige


Efter kvällsmaten sa jag att jag skulle gå en vända och se om jag hittade Ray. Så jag tog en sväng till Oyak. Den sista kvällen har de öppet en halvtimme längre, till halv tolv istället för elva. Under det ena partytältet såg jag Kasia dansa, under det större partytältet var tre gitarrister som höll allsång, ?Sweet home alabama? som sen gick över till ?Wonderwall?. Jag träffade Rugile och hennes kompis som jag inte kommer ihåg vad hon heter. Vi pratade lite grand, men hade inte så mycket att säga. Jag känner mig lätt bortkommen i Oyak på kvällarna fast det är där som det är menat att man ska vara trevlig och social. (När jag berättade det för Laura sa hon att hon känner detsamma).
    Istället gick jag tillbaka till Laura och Lara och såg att Ray redan hade hittat dit. Likaså Max och Walter. (Max, eller Maximillian, och Walter var förresten mina egna rekryteringar. Max satt ensam på en stenplatta och åt, och jag som också var ensam tog med mig min mat och satte mig där. Det är inte ofta jag tar mig för att gå fram till okända personer, men det är naturligt att göra så i Taizé, och han såg snäll ut. Han har längre och mörkare hår än mig, blåare ögon och rödare prickar i ansiktet än vad jag har på mitt bröst. Genom honom träffade jag också hans kompis Walter.) Vi satt på filtar på fotbollsplanen och jag spelade gitarr och framförde talking blues med improviserade texter som inte kunde bli uppskattade för annat än dess dryghet. Sen gick vi till Lara och Lauras tält. Laura la sig ner vänd mot mig och jag mot henne. Efter en stund råkade mitt lår hamna mellan hennes ben. Men det hade jag inte tid att tänka på då, jag var för upptagen av tanken om jag borde avböja om hon skulle försöka kyssa mig. Det gjorde hon inte.

I morse hoppade jag upp på en mur och tittade ut över alla människor som kom med sina packningar och var på väg hemåt. En tjej stannade förbi och frågade om hon fick ta ett kort på mig. Hon sa att hon tyckte jag hade vackra blåa ögon. Jag frågade varifrån hon kom. När hon svarade "Germany" sa jag "Oh, how surprising!". Det har ju trots allt bara varit sexti-sjutti procent därifrån den här veckan. Laura och Lara drog mig i varsitt ben och ville att jag skulle komma ner. Men jag brydde mig inte om dem då, jag brydde mig inte om något då.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback