En god människa av Nick Hornby
Läst och recenserad september 2007.
----
Förlagets beskrivning:
Katie Carr är en läkare i 40-årsåldern. Hon är missnöjd med nästan allt i sitt liv - sitt äktenskap, sina barn, sina patienter... Hon inleder ett förhållande med en ny man och när hon meddelar maken David att hon vill skiljas vägrar han att gå med på det. Han blir tvärilsken och drabbas av svåra problem med ryggen och går till en helbrägdagörare. Och se! Inte bara ryggproblemen utan också hans dåliga humör försvinner! Han ber Katie om ursäkt för allt han har gjort! Från och med nu ska han enbart göra gott. Hur ska Katie nu bära sig åt?
----
Jag hade hört om den här boken att den har budskapet att man måste ta itu med sina egna problem innan man kan ta itu att göra något åt de större globala problemen, och en god människa är snarare den som är god på det lilla personliga planet än den som är endast är god på det stora globala planet. Det tyckte jag lät rimligt, och jag hoppades att Hornby också formulerat det på ett insiktsfullt och förståndigt sätt.
När jag kommit halvvägs in i boken hade jag fortfarande en del hopp. Boken hade potential. Hur ska Hornby lösa det här dilemmat? undrade jag. Men jag anade starkt att han inte skulle lyckas lösa det alls. Jag hade läst en störig och korkad krönika kring den här boken, och tänkte att om Hornby verkligen lyckats skriva en bra bok, hade den krönikören lärt sig något och inte uttryckt sig så löjligt. Och mycket riktigt, Hornby kom inte fram till något, det var som om han bara drog tillbaka de insatser han hade satsat. Precis som han använde lite hokus pokus vid Davids första förvandling, var det hokus pokus vid hans och GoodWills andra förvanling. Ingen av deras förändringar kändes realistiska. Jag tycker det fick boken att kännas oseriös. På ett filosofiskt plan tycker jag inte att den var djup alls.
Okej, helt dum är den kanske inte ändå. Huvudpersonen, Katie, tycker jag på det hela taget upplevs som ganska trovärdig och realistisk, och hennes reaktioner på Davids godhet är tänkvärda, om än det är aningen överdrivet. Men jag tycker också att hon är en ganska jobbig och störig person - och problemet är då att hela boken berättas ur hennes perspektiv, så jag måste stå ut med henne hela tiden. Hon genomgår inte heller någon större utveckling, hennes tankar om vad som gör en god människa ändras väl inte? Hennes tankar är lika enkla, vanliga, normala och fördomsfulla i början som i slutet av boken. Antagligen irriterar jag mig mest på Katie just för att hon är så normal och typisk.
Sen på de allra sista sidorna blickar boken faktiskt mot något nytt, den tar upp ett nytt problem, men det känns som att det är försent att bli allvarlig då. Och det annorlunda slutet tror jag passerar tämligen obemärkt förbi för de flesta läsare, och likaväl är nog det.
Av den här boken har jag lärt mig att ordet "kärlek" och ordet "barmhärtighet" är sprungna ur samma ord, och hmm, att jag inte ska läsa något mer av Nick Hornby. Nej, den här boken rekommenderar jag icke!
Betyg 2,5 av 5.
----
Förlagets beskrivning:
Katie Carr är en läkare i 40-årsåldern. Hon är missnöjd med nästan allt i sitt liv - sitt äktenskap, sina barn, sina patienter... Hon inleder ett förhållande med en ny man och när hon meddelar maken David att hon vill skiljas vägrar han att gå med på det. Han blir tvärilsken och drabbas av svåra problem med ryggen och går till en helbrägdagörare. Och se! Inte bara ryggproblemen utan också hans dåliga humör försvinner! Han ber Katie om ursäkt för allt han har gjort! Från och med nu ska han enbart göra gott. Hur ska Katie nu bära sig åt?
----
Jag hade hört om den här boken att den har budskapet att man måste ta itu med sina egna problem innan man kan ta itu att göra något åt de större globala problemen, och en god människa är snarare den som är god på det lilla personliga planet än den som är endast är god på det stora globala planet. Det tyckte jag lät rimligt, och jag hoppades att Hornby också formulerat det på ett insiktsfullt och förståndigt sätt.
När jag kommit halvvägs in i boken hade jag fortfarande en del hopp. Boken hade potential. Hur ska Hornby lösa det här dilemmat? undrade jag. Men jag anade starkt att han inte skulle lyckas lösa det alls. Jag hade läst en störig och korkad krönika kring den här boken, och tänkte att om Hornby verkligen lyckats skriva en bra bok, hade den krönikören lärt sig något och inte uttryckt sig så löjligt. Och mycket riktigt, Hornby kom inte fram till något, det var som om han bara drog tillbaka de insatser han hade satsat. Precis som han använde lite hokus pokus vid Davids första förvandling, var det hokus pokus vid hans och GoodWills andra förvanling. Ingen av deras förändringar kändes realistiska. Jag tycker det fick boken att kännas oseriös. På ett filosofiskt plan tycker jag inte att den var djup alls.
Okej, helt dum är den kanske inte ändå. Huvudpersonen, Katie, tycker jag på det hela taget upplevs som ganska trovärdig och realistisk, och hennes reaktioner på Davids godhet är tänkvärda, om än det är aningen överdrivet. Men jag tycker också att hon är en ganska jobbig och störig person - och problemet är då att hela boken berättas ur hennes perspektiv, så jag måste stå ut med henne hela tiden. Hon genomgår inte heller någon större utveckling, hennes tankar om vad som gör en god människa ändras väl inte? Hennes tankar är lika enkla, vanliga, normala och fördomsfulla i början som i slutet av boken. Antagligen irriterar jag mig mest på Katie just för att hon är så normal och typisk.
Sen på de allra sista sidorna blickar boken faktiskt mot något nytt, den tar upp ett nytt problem, men det känns som att det är försent att bli allvarlig då. Och det annorlunda slutet tror jag passerar tämligen obemärkt förbi för de flesta läsare, och likaväl är nog det.
Av den här boken har jag lärt mig att ordet "kärlek" och ordet "barmhärtighet" är sprungna ur samma ord, och hmm, att jag inte ska läsa något mer av Nick Hornby. Nej, den här boken rekommenderar jag icke!
Betyg 2,5 av 5.
Kommentarer
Trackback
