Den oomkullrunkeliga sanningen
Men ibland hetsar jag upp mig över begrepp som filosofi, intelligens, fördumning, rationalitet, moral, godhet och fördom, och trots att jag läser om det i både uppslagsverk och på Wikipedia kan jag inte lugna ner mig. Hurukom? Det är vad jag tänkt diskutera här.
Människan är ju som bekant en hybrid. Vi har en aphjärna och en fågelhjärna. När det kommer till att skriva ett uppslagsverk är det alltid fågeln som startar processen. Den lämnar in ett första utkast som en kommitté med apor får ta ställning till. Detta utkast är på fågelspråk, vilket vållar problem för aporna eftersom de inte har förmågan att fullt ut förstå sig på det (även om de kan öva och bli bättre). Aporna måste göra en del gissningar och fria tolkningar, och framför allt ta bort och korta ner en hel del eftersom fågelhjärnan har en tendens att formulera sig väldigt långrandigt, upprepande och osammanhängande. Sen när aporna är klar med sin bearbetning av fågelns utkast, skickar de det ibland tillbaka till fågeln, som i sin tur svarar med flax flax och kvitter kvitter, vilket aporna inte förstår särskilt mycket av. Slutligen skickar aporna en slutrapport till publiceringsavdelningen där det kanske står något i stil med "Hej! Vi vill ha ett tusen bananer att äta och lianer i träden som man kan svinga runt i. Med vänlig hälsning från Apan och Fågeln"
Luktar du på sidorna i ett uppslagsverk går det inte undvika att känna den omisskänneliga lukten av apa. Tro nu inte att jag vill protestera mot detta. Nej då, överlag tycker jag att de gör ett gott arbete. Jag ser upp till uppslagsverksskrivarna, beundrar och förundras över deras förnuftighet, bildning och förträffliga stilrenhet. Aporna som skött bearbetningen är förskräckligt smarta, och har tänkt på nästan allt. En fågel kan möjligen besegra en apa med underfundig retorik, men knappast med sakliga argument. Det är en av anledningarna till varför de inte vill ge fågeln större utrymme i uppslagsverken.
Är det fågelsång man ber om, kan man ju ägna sig åt konst istället. I konsten är samarbetet mellan apan och fågeln annorlunda. Där är apan ofta så att säga mer liberal och osjälvisk i sitt tolkande av fågelns utkast. Resultatet av apans tolkningsarbete kan då bli ett skript som skickas till konstnärens medvetande och säger att hon är en fågel, och att hon kan flyga.
Men tidigare skrev jag att jag inte kände någon riktig tillfredsställelse av att läsa i uppslagsverken, och jag ställde frågan varför. Jag kan inte förklara varför. Men låt mig göra ett försök.
Ett ords betydelse kan ses från olika perspektiv. När vi läser om det i uppslagsverk kan vi notera:
(1) Ordets bokstavliga betydelse, där man söker förklaring i ordets ursprung, till exempel "filosofi" kommer från grekiskans "philosophia" där philia = kärlek och sophos = vishet, alltså är filosofi kärlek till vishet.
(2) Ordets avsedda, önskvärda och mest förnuftiga betydelse. Detta handlar om vad ordet borde betyda, när man så att säga har förstått det rätt.
(3) Vilken betydelse ordet har då det faktiskt används. Det kan stämma överens med (2) den "korrekta betydelsen", men behöver inte göra det. Personer kan ha missförstått ordets avsedda betydelse, eller avsiktligt valt att använda ordet på ett annat sätt.
Får en uppslagsverksskrivare i uppgift att bara välja en betydelse av ett ord är det andra alternativet, ordets avsedda betydelse, som ligger närmast till hands. Men ofta presenteras olika infallsvinklar i uppslagsverken, och då kan alla dessa tre alternativ finnas representerade. Det betonas att ett ord kan betyda olika saker under olika omständigheter sett från olika perspektiv.
Uppslagsverken tar dock inte någon större hänsyn till hur användningen av orden och deras plats i vårt medvetande ofta till stor del grundar sig på faktorer som ligger långt utanför vad som "officiellt" definierar ordet.
Använder jag ordet "profit" släpar jag med en association om girighet. Skriver jag ordet "kommitté", väcker det associationer om något allvarligt och seriöst. Skriver jag med konstig meningsbyggnad, driver vimsiga teorier och för ologiska resonemang, börjar ni kanske associera om att jag är dum i huvet och att jag inte vet vad jag pratar om. Vissa känner sympatier för detta medan andra tycker instinktivt illa om det.
Varje person associerar olika. Vissa associationer väcks av bara ett fåtal personer, medan andra associationer infinner sig hos nästan alla. Om en viss association till ett begrepp är mycket utbredd och allmänt känd, kan den omnämnas i ett uppslagsverk. Personer inom en social grupp utvecklar ofta ett liknande sätt att associera, till exempel Timbuktu-fans, eller medlemmar på ett filosofiforum på Internet, eller araber. Associationer bär ofta med förväntningar om vad som komma skall, och hur man borde förhålla sig till det. Oavsett hur irrationella dessa associationer är, kan de ha en kraftig inverkan på olika begrepps betydelser i vårt medvetande. -Men i uppslagsverkens värld ligger de alltsomoftast och sover.
Anledningen till att jag hetsar upp mig över tidigare nämnda begrepp är för att jag tycker mig känna igen irrationella associationer som de väcker. Då vill jag skriva något som både lockar fram och utmanar dessa associationer. Men detta är inte hela sanningen. När jag skriver om dessa begrepp vill jag ofta också argumentera för vad orden borde betyda - argumentera för dess mest rimliga och förnuftiga betydelse. Jag accepterar inte det som står i uppslagsverk och på Wikipedia som någon fullständigt komplett och oomkullrunkelig sanning. Och så är det bara.
Dumheter
Det finns sådant som fördummar. Till exempel media, till exempel film. Även sådant som vetenskap och religion. För att inte tala om filosofi. Ett begrepp som skapar fördumning är "rationalitet". Man ser det som ett vapen, triumferande svingas det mot någon person ("hördu du du, det där är inte logiskt") och flänger upp en byxknapp som gör att byxorna helt trillar av, till allmänhetens skratt och jubelrop.
Men vad är det egentligen som är så fördummande med det här, kanske ni undrar. Åh, det är mycket. En av dumheterna består i att en så stor majoritet ser den rationelle som vinnare bara för att han var mest "rationell". Men vad är det som faktiskt gör honom till vinnare? Ja så vitt jag vet finns det ingen officiell domare som avgör. I brist på det kan vi anta att det dels är på grund av publikens skratt och jubelrop, och dels på grund av att motståndaren erkänner sig själv besegrad - genom att till exempel bli röd i ansiktet av skam eller upprördhet.
Men om vi ställer oss frågan, vad är i sanning rationellt? Låt oss betrakta vem denne rationelle hjälten egentligen är bakom masken han har på sig. Raka bort mustaschen, ta av ögonbindeln, hatten och den svarta dräkten från honom och sätt han som coach i ett hockeybås. "Vinn matchen!" uppmanar han då sina spelare. "Er förra coach sa att ni skulle satsa på att tackla stenhårt i närkamperna. Men jag tycker däremot inte att det är viktigt att tackla högre än till den grad att det inte hjälper er att vinna matchen." Sen när laget ligger under med tre mål emot noll instruerar han "sluta upp med det negativa, och välj det positiva istället!" (han lånar här en replik från moderatledaren Fredrik Reinfeldt inför riksdagsvalet 2006). När någon frågar honom om det är dags att byta målvakt svarar han förnuftigt: "Jag tycker andremålvakten borde få ta över om han spelar bättre än förstemålvakten, men utifall andremålvakten skulle spela sämre, tycker jag det är bättre att förstemålvakten får fortsätta stå." "Ska vi alltså byta målvakten då?", frågar spelaren igen, och den rationelle börjar då bli upprörd och brister ut "Om det gynnar oss såklart! Som jag sagt...". Längre än så kommer han inte innan han blir bortburen av en bredaxlad back.
Kort och gott, i takt med att vi demaskerar den rationelle hjälten, plockar av honom hans lånade kläder, framgår det tydligare och tydligare att han inte har något att vända sig till. Det enda han förmår säga, i sin egenskap av att vara rationell, är vad som är logiskt och vad som inte är logiskt. Det logiska sinnet är hans enda attribut. Han kan inte säga någonting om verkligheten vi lever i eftersom han inte känner till något om vår värld, inget om människan. Han har varken förmågan att se, höra eller känna.
Sådan ser han ut när han står med bara kalsongerna på. Och när vi slutligen ska till att rycka av dessa lånade kalsonger för att skåda honom helt naken går han upp i rök och är försvunnen. Till skillnad från alla han fäktat av byxorna på, lämnar han inte ens kvar någon skamsenhet.
En annan fördummare är begreppet "moral". Moralen kan man finna hos till exempel gentlemannen eller moraltanten. Dessa två representerar moralens luriga dubbelnatur. Dels associeras den till något som känns meningsfullt och önskvärt, dels associeras den till något som känns löjligt och irrationellt. Vad som egentligen skiljer gentlemannens storsinthet och sinne för rättvisa från moraltantens moralpredikan och moralpanik, kan vara väl så svårt att urskilja. I en och samma tidning kunde jag till exempel på en sida läsa om R.E.M.:s sångare Michael Stripe som en "nörd" med "gigantiskt rädda-världen-komplex" (moraltant), och på ett annat uppslag om U2:s sångare Bono som modigt trotsar schablonen om hur en rockstjärna förväntas bete sig och istället driver en meningsfull kamp för en bättre värld (gentleman). Rent lingvistiskt kan vi ju notera att det blir väldigt mycket moral i de negativt laddade moralorden, dvs moral-tant, moral-predikan, moral-panik. Moderna läsare noterar säkert också skillnaden i kön mellan gentle-man och moral-tant. Negativa laddningen i det senare förstås väl av tanternas evinnerliga tjatande med en späd röst som lätt stiger till falsett och liksom skär in i öronen på en. Men hur ska vi förklara fenomenet att begrepp om moral som innehåller ordet "moral" ofta har en negativ laddning? Låt mig gissa! Ordet "moral" har blivit associerat till sådant som dumhet (förstår inte bättre), handlingssvaghet (tänker inte själv) och förljugenhet (vill "egoistiskt" framställa sig själv som god bland andra), och alla dessa orsaker ses allmänt som skamliga. Och som om det inte var nog med det, har man också lockat fram en hemlighetsfull mystik med anspelningar om att Moralen kan vara något som bara kanske finns på riktigt (kanske krävs det rent av en gud (eller Gud) för att skapa den), och om den finns är dess eventuella natur okänd. Möjligtvis (eller omöjligtvis men ändå verkligtvist) har den en unik förmåga (antyds det kanske ibland) att på något outgrundligt(?) sätt bryta mot logikens lagar (vill vissa mena att detta till och med ett krav för Moralens metafysiska existensberättigande?), besanna begreppsliga paradoxer genom att kunna få personer att med sin egen vilja handla emot sin egen vilja osv.
