Dumheter
Det finns sådant som fördummar. Till exempel media, till exempel film. Även sådant som vetenskap och religion. För att inte tala om filosofi. Ett begrepp som skapar fördumning är "rationalitet". Man ser det som ett vapen, triumferande svingas det mot någon person ("hördu du du, det där är inte logiskt") och flänger upp en byxknapp som gör att byxorna helt trillar av, till allmänhetens skratt och jubelrop.
Men vad är det egentligen som är så fördummande med det här, kanske ni undrar. Åh, det är mycket. En av dumheterna består i att en så stor majoritet ser den rationelle som vinnare bara för att han var mest "rationell". Men vad är det som faktiskt gör honom till vinnare? Ja så vitt jag vet finns det ingen officiell domare som avgör. I brist på det kan vi anta att det dels är på grund av publikens skratt och jubelrop, och dels på grund av att motståndaren erkänner sig själv besegrad - genom att till exempel bli röd i ansiktet av skam eller upprördhet.
Men om vi ställer oss frågan, vad är i sanning rationellt? Låt oss betrakta vem denne rationelle hjälten egentligen är bakom masken han har på sig. Raka bort mustaschen, ta av ögonbindeln, hatten och den svarta dräkten från honom och sätt han som coach i ett hockeybås. "Vinn matchen!" uppmanar han då sina spelare. "Er förra coach sa att ni skulle satsa på att tackla stenhårt i närkamperna. Men jag tycker däremot inte att det är viktigt att tackla högre än till den grad att det inte hjälper er att vinna matchen." Sen när laget ligger under med tre mål emot noll instruerar han "sluta upp med det negativa, och välj det positiva istället!" (han lånar här en replik från moderatledaren Fredrik Reinfeldt inför riksdagsvalet 2006). När någon frågar honom om det är dags att byta målvakt svarar han förnuftigt: "Jag tycker andremålvakten borde få ta över om han spelar bättre än förstemålvakten, men utifall andremålvakten skulle spela sämre, tycker jag det är bättre att förstemålvakten får fortsätta stå." "Ska vi alltså byta målvakten då?", frågar spelaren igen, och den rationelle börjar då bli upprörd och brister ut "Om det gynnar oss såklart! Som jag sagt...". Längre än så kommer han inte innan han blir bortburen av en bredaxlad back.
Kort och gott, i takt med att vi demaskerar den rationelle hjälten, plockar av honom hans lånade kläder, framgår det tydligare och tydligare att han inte har något att vända sig till. Det enda han förmår säga, i sin egenskap av att vara rationell, är vad som är logiskt och vad som inte är logiskt. Det logiska sinnet är hans enda attribut. Han kan inte säga någonting om verkligheten vi lever i eftersom han inte känner till något om vår värld, inget om människan. Han har varken förmågan att se, höra eller känna.
Sådan ser han ut när han står med bara kalsongerna på. Och när vi slutligen ska till att rycka av dessa lånade kalsonger för att skåda honom helt naken går han upp i rök och är försvunnen. Till skillnad från alla han fäktat av byxorna på, lämnar han inte ens kvar någon skamsenhet.
En annan fördummare är begreppet "moral". Moralen kan man finna hos till exempel gentlemannen eller moraltanten. Dessa två representerar moralens luriga dubbelnatur. Dels associeras den till något som känns meningsfullt och önskvärt, dels associeras den till något som känns löjligt och irrationellt. Vad som egentligen skiljer gentlemannens storsinthet och sinne för rättvisa från moraltantens moralpredikan och moralpanik, kan vara väl så svårt att urskilja. I en och samma tidning kunde jag till exempel på en sida läsa om R.E.M.:s sångare Michael Stripe som en "nörd" med "gigantiskt rädda-världen-komplex" (moraltant), och på ett annat uppslag om U2:s sångare Bono som modigt trotsar schablonen om hur en rockstjärna förväntas bete sig och istället driver en meningsfull kamp för en bättre värld (gentleman). Rent lingvistiskt kan vi ju notera att det blir väldigt mycket moral i de negativt laddade moralorden, dvs moral-tant, moral-predikan, moral-panik. Moderna läsare noterar säkert också skillnaden i kön mellan gentle-man och moral-tant. Negativa laddningen i det senare förstås väl av tanternas evinnerliga tjatande med en späd röst som lätt stiger till falsett och liksom skär in i öronen på en. Men hur ska vi förklara fenomenet att begrepp om moral som innehåller ordet "moral" ofta har en negativ laddning? Låt mig gissa! Ordet "moral" har blivit associerat till sådant som dumhet (förstår inte bättre), handlingssvaghet (tänker inte själv) och förljugenhet (vill "egoistiskt" framställa sig själv som god bland andra), och alla dessa orsaker ses allmänt som skamliga. Och som om det inte var nog med det, har man också lockat fram en hemlighetsfull mystik med anspelningar om att Moralen kan vara något som bara kanske finns på riktigt (kanske krävs det rent av en gud (eller Gud) för att skapa den), och om den finns är dess eventuella natur okänd. Möjligtvis (eller omöjligtvis men ändå verkligtvist) har den en unik förmåga (antyds det kanske ibland) att på något outgrundligt(?) sätt bryta mot logikens lagar (vill vissa mena att detta till och med ett krav för Moralens metafysiska existensberättigande?), besanna begreppsliga paradoxer genom att kunna få personer att med sin egen vilja handla emot sin egen vilja osv.
